Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Du borde fundera på att gå och prata med någon, för din inställning är ju att jämföra med sjukligt. Att du inte gillar din sons kvinna, okej, men ditt barnbarn? Hallå. Tragiskt att det finns människor som du, men man förvånas aldrig. Suck.

Det är verkligen synd om barnbarnet med en sån farmor.

Alla ni som skriver att TS borde ge svärdottern en chans, hade svaren varit desamma om ts istället varit en svärdotter som inte ville ha mer kontakt med en osympatisk svärmor som tyckte sig ha rätt att gå in i ts lägenhet, snackade om att "de starkaste överlever och de svaga får finna sig i att bli hackade på" osv?
Frågar eftersom det i trådar här på FL där svärdöttrar klagar på skräck-svärmödrar brukar bli ett ganska samstämt "ta ingen skit,.bryt med kärringen". Fattar inte varför reaktionerna blir så annorlunda när det är en svärmor som blir illa behandlad?

Vet du varför du inte gillar dem? Du behöver inte berätta, men en anledning finns ju alltid

TS: Du är som min svärmor. Hon tycker inte om mig, fick veta det en dag innan bröllop!

Då beslutade jag att göra en tjänst: skita i henne! Jag pratar inte med henne, umgås inte, hon är inte välkommen hos oss.

Vi har två barn och de hälsar på henne ibland. Min mamma tror att hon är mest förtjust i den äldsta pojke som är lik sin pappa. Men jag gör inget åt det eftersom de är sällan hos henne.

I det hela, tror jag att hon missar umgänge med sina barnbarn och son. Hon har ingen annan släkt här vi bor och han är hennes enda son.

Att du inte tycker om henne, har jag respekt för och ni behövs inte umgås ofta. Men jag tycker att det är hemsk att du inte tycker om ditt barnbarn pga hans likhet med sin mor.

Inte läst vad? Eller du vill säga att vi har olika åsikter?

Jag hoppas att alla ni som lagt tid på att skriva ibland mycket utförliga svar med goda råd och förståelse inte känner er ignorerade, jag har läst och uppskattar ert engagemang och er rättvisa behandling. Det gläder mig att se att det finns människor som tycks sätta en ära i att läsa det som står även om de inte alltid håller med om innehållet. Det är betydligt mycket svårare att veta hur man ska ta sig an människor som läser in något annat än det som står skrivet och som, ännu värre, pådyvlar en åsikter och gärningar som är en totalt främmande. 

Håller med! Och TS kanske är likadan själv och därför går det inte. Söner brukar välja kvinnor som påminner om deras mödrar. Har de en bestämd mamma väljer de en bestämd kvinna och i detta fallet verkar det ju vara så. Men nu är TS bestämd över att hon inte gillar den bestämda kvinnan hennes son valt. Kan det vara så att TS inte får bestämma längre och har inflytande över sonen. Hon har antagligen uppfostrat en kuvad son och därför lever han i ett kuvat förhållande.

Om man läser allt vad TS skriver så ligger dominans mycket långt ifrån vad detta handlar om.

Jag måste fråga: är du en sådan där människa som inte hör vad andra säger eftersom du är så upptagen av att tänka på allt vad du själv vill säga härnäst?

Du har ju uppenbarligen tagit dig tid att skriva flera inlägg, tyvärr verkar du inte ha lagt motsvarande tid på att läsa vad jag skrivit. Jag hade absolut gärna tagit din åsikter på allvar om det varit så att de:

1: alls handlade om mig och mitt problem
2: presenterats som det du påstår att de är menade att vara i dina svar till Trendy: att de skulle vara teorier, förslag, tankar och resonemang i stället för märkliga tvärsäkra cementerade påståenden grundade på totalt felaktiga antaganden
 
Alla sakfel och ditt sätt att pådyvla mig egenskaper och tvivelaktiga "kvaliteter" som jag överhuvudtaget inte är i närheten av att belastas av gör att det inte känns särskilt intressant att försöka föra en dialog med dig. 

Några svar ska du dock få. Eller snarare (och återigen) tillrättalägganden av grava felaktigheter och saker helt gripna ur luften. 

Kajsagummans tre tankeläxor:

Del 1:

Varför skriver du "Och så länge hon inte förväntar sig mer av andra, har hon då inte rätt att vara som hon är?"
Det är precis det hon gör. Hon förväntar sig kopiöst mycket mer av andra. Hon accepterar inte och har aldrig accepterat att någon annan uppför sig som hon och barnet gör. Hon läser lusen av, skäller, skriker, hotar och gråter när någon på ett helt adekvat och hövligt sätt bemöter hennes angrepp. Den som skulle understå sig att tala med henne på hennes eget sätt, eller låta henne utstå liknande behandling som hon utan minsta tvekan utsätter andra för får ett ögonblickligt helvete. 

Och ja. Jag tycker att det är fult att uppmuntra ett barn att mobba andra barn. Jag tycker att det är fult att mena att andra människor bara är till för att utnyttjas och så vidare. Det är mycket av min sonhustrus beteende som jag tycker är fult, sårande och för barnets del och i förlängningen oerhört negativt. 

Varför skriver du att jag aldrig ger mig känslomässigt hän och aldrig agerar impulsivt? Vad vet du om det? Känner du mig? Begriper du verkligen inte att det finns oerhört många nivåer mellan att "bära sina känslor på armen" och på att "ha dem i en burk"? Jag är vare sig det ena eller det andra av det där du påstår. 

Om det servat mig väl genom livet att vara som jag är? (Antar att du menar tjänat när du skriver servat.) Ja, det tycker jag verkligen att det har gjort. Jag har ju redan berättat för dig och för alla andra som till äventyrs läser den här tråden att jag tycker mig leva ett väldigt bra liv med i alla andra fall nära och varma och långa relationer till människor. Att du verkar tro att jag är någon extremt återhållsam blodfattig kvinna som nervöst och samtidigt obevekligt men passivt aggressivt pillar på sitt pärlhalsband och pratar med ungar på det där underliga sättet som du påstod i tankeläxa nummer 3 kan jag inte göra mycket åt. Det är dina fria fantasier. 

Del 2: 

Återigen: nej, hon accepterar inte sådant. Och när jag skriver att jag vill uttrycka mig diplomatiskt betyder inte det att jag antyder (häntyder verkar vara ett annat språk) saker på ett luddigt och ängsligt sätt, utan att jag gör klart vad jag anser mig kunna ställa upp på och med på ett visserligen tydligt men inte ovänligt sätt. Du verkar i din iver att göra ner mig och försvara min sonhustru till och med beredd att driva tesen att det är småfult att bete sig som folk mot andra. Resonemanget börjar kännas absurt, och jag undrar verkligen hur du själv hade reagerat på en stunds samvaro med min sonhustru (inte minst efter att ha sett din respons på de inlägg av andra som blev följden av dina hemläxor - du verkar inte tycka att det är helt angenämt att bli ifrågasatt och utsatt för spekulationer). 
 
Del 3: 

Barnet är inte sympatiskt, beteendet är väldigt osympatiskt. Varför är det inte okej att skriva det här? Hur hanterar du själv ett barn som systematiskt förlöjligar, retar, mobbar på mer utstuderade sätt, manipulerar, ljuger på, beskyller och så vidare andra barn för en massa saker? Ett barn som har en vuxen bakom sig? En mamma som hejar på? Jag gör vad jag kan för att vara en motvikt, en bra vuxen. En tydlig vuxen som försöker visa andra sätt att vara på. Det är dock inte så LÄTT eftersom sonhustrun är som hon är. Du har förresten också fel i det du skriver här, som i så otroligt mycket annat, det rör sig om en sjuåring och jag har inte på något ställe vad jag vet skrivit något annat än "barnet". 

Ytterligare rättelser: 
Jag har förstås hört ordet "svärdotter". Varför påstår du att jag påstår att jag inte gjort det? Det är inget fel på min vokabulär. Jag använder bara inte det ordet. Det är inget konstigt med det, inget konstigare än att du förmodligen själv ibland föredrar ett ord framför ett annat. Du skriver konsekvent "orationell" där jag föredragit "irrationell". Fler exempel finns. Kanske dialekt, kanske finns något annat skäl. Vad vet jag. 

För övrigt så är du förstås fri att tycka att jag är både feg och allt annat du förefaller anse mig vara. Själv hoppas jag att du inte blev alltför ledsen av att logga in och se att ditt långa inlägg i vilket du "provade att hjälpa mig" inte fått några applåder. Det är kanske viktigt för dig att andra upplever dig som klok, inkännande och analytisk? För sådana personer brukar ju utebliven uppskattning leda till både förvåning och sårade känslor (och inte sällan en oförmåga att komma till avslut). Nu vet ju inte jag om det gäller för dig, jag frågar därför i stället för att påstå. 

Om du vill hjälpa mig mer än du redan tyckt dig göra så kan du väl göra mig den tjänsten att du läser vad jag skriver. Tack.