Jag har bara läst alla dina inlägg TS. 

Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du själv har en stor skuld i att du är i denna soppa! Varför - varför - frågar jag mig - har du bara gått omkring i typ 10 år och bara låtsas som att allt är frid och fröjd? Vad i hela friden går det ut på??

Om din svärdotter exempelvis går in till dig med en extranyckel och du inte tycker det är ok, varför i hela friden säger du då inte det??? Vad vinner du på att hålla på och undertrycka dina riktiga tankar och känslor, och låtsas som att ni allesammans är en stor glad familj?

Och om ditt barnbarn nu är exempelvis elak mot andra barn på en lekplats, och mamman inte reagerar, är du då inte närmast skyldig ditt barnbarn att säga något? Att som hans farmor också bjuda in i hans uppfostran om andra sätt att vara på och sätt att se på saker och ting?

Och om din svärdotter konstant säger saker som du tar illa upp omkring, jag speak up då för guds skull kvinna??

Jag är ledsen, men jag har alltså enormt svårt att få sympati för dig här. Med mindre du är ärlig med din egna familj om hur du uppfattar saker, hur kan du då förvänta dig att saker och ting då någonsin kan förändras? Om din svärdotter bara hade fått veta att det inte var ok att gå in hos dig själv, och du sagt det. Vem säger att hon då inte bara hade sagt "Shit förlåt! det var fel av mig att tro det" och så hade du haft det ok med det, och hon hade inte gjort det mer. Hur skall hon kunna veta det om du inte säger det?

Uppenbarligen så tror de ju på den "fars" du spelar... så med andra ord är det då inte konstigt att de gärna vill att du är mer med barnet, då de utgår från att du tycker om det. Varför skulle de inte det, om du aldrig gett uttryck för nåt annat?

Nejdu, jag tycker du låter som en otroligt feg person... och jag tycker att det är ditt egna fel att du är i den situation du är i.

Utöver det så menar jag att dessa motståndskänslor som du har mot din svärdotter, som du aldrig sagt högt eller sagt nåt om till henne, ligger bara inne och ulmar inne i dig utan att hon ens vet om det. Antagligen har det gått så långt att hon intet rätt kan göra. ALLT med henne är fel, och hon har aldrig haft en chans att be om ursäkt, göra nåt på ett annat vis, eller ens vetat om att det är det du tyckt om henne.

OCH inte nog med det så tror jag att du så projicerar dessa icke bearbetade känslor med din svärdotter på ditt stackars barnbarn. Som är totalt oskyldig i sammanhanget, men får lida för att du har en massa olösta issues med hans mamma som du aldrig vågat ta tag i.  

Så jag säger till dig farmor - att om du verkligen vill göra något gott för din son och hans familj så fu--ing få tummen ur och säg vad du har på hjärtat. Det är du själv som skapat denna situation, i ditt felvridna sätt att prova att göra rätt så har du i åratal gjort SÅ fel. 

Men ok, det då förhåller sig såsom du skriver så är det ju en sak som inte passar ihop. Om din svärdotter skulle varit så medveten om hur det förhåller sig mellan er, varför skulle hon då önska att du var ännu mer involverad i era liv än vad du redan är? Som du ju skriver att du gärna vill. 

Så nånstans, så har jag  svårt att tro på det du säger. Det känns snarare som att du är en person som inte vill stöta dig med familjen, som du ju också skriver om och om igen. Och jag får känslan av att du upplever det som att du kanske har sagt vissa saker men att ingen lyssnar. Men jag tänker då - om du hela tiden upplever att ingen lyssnar eller förstå vad du verkar uttrycka - kan det då inte vara så att du kanske inte har sagt det tillräckligt tydligt?  

Om du skulle beskriva den känsla du har för din svärdotter som att "hon är osympatisk" så kan jag faktiskt inte förstå varför du inte skulle kunna säga det till henne och ta en snack om det, och reda ut lite saker en gång för alla. Det är då en annan sak om du hatar henne eller liknande, men att "du finner henne osympatisk" kan jag inte förstå varför du inte kan säga över en kopp kaffe och en snack?  

Sen tänker jag också lite att om du ändå är på din smärtgräns, så att du kanske överväger att kanske till och med bryta kontakt eller del av den på nåt sätt för din egna skull - så kan jag inte se vad du har att förlora på att ta ett snack med dem?

Sen är jag också intresserad i dina tankar omkring min teori om att du faktiskt "odlar" dessa känslor omkring din svärdotter där de nu är på väg att bubbla över (för att du inte får utlöp för dem), och att du också sen har lyckats att projicera dessa på barnbarnet utan att verka så medveten omkring det?  

Det jag grundläggande är ute efter är att undersöka om jag tror på det du skriver. Och det menar jag inte i den bemärkelsen av att du ljuger, det tror jag absolut inte. Men kan det vara så att det finns 2, eller kanske till och med 3 sidor av denna sak (vilket det ju väldigt ofta finns när det kommer till mänskliga relationer och konflikter, speciellt på FL där vi alltid bara får en sida av saken). Sen får du ju tro vad du vill, men jag är inte ute efter att provocera dig, bara att vinkla saker och ting från lite olika håll. 

Tills vidare så tror jag att du säkert är en vettig person, men jag tror fortfarande att det ligger en hund begraven. Anledningen till att jag tro det är för att du själv har skrivit att du är feg, och också att du låter som en person där gärna åtager dig en form för offerroll. Du låter bitter över situationen, Im sorry to say. Sen är det ju inte konstigt att du är bitter som så... Du älskar uppenbarligen din son, men tycker han har valt helt fel, och du är inte säker på att han är lycklig låter det som. Även om han själv verkar hävda att han är det, så ifrågasätter du uppenbarligen detta. Utöver det så har du enligt mig projicerat dina känslor för svärdottern på barnbarnet. Jag tycker också det är rätt intressant hur du konsekvent använder titeln "sonhustrun" istället för svärdotter. 

Detta är ju någonting som uppenbarligen har pågått i lång tid, minst 9 år. Och 9 år av oro för din son, tvingas att umgås med nån du inte tycker om, och besvikelse över att det barnbarn du säkert länge önskat dig inte blev det barnbarn du önskat dig... vad gör det vid en person? I mina öron låter det som att det gör en person rätt bitter. Du verkar helt ha uppgivit att ändra på sakerna som de är, och alla dina frågor handlar snarare om hur du skall kunna "genomleva" situationen som den är. Hur du skall göra för att "hålla ut". Hur deprimerande låter inte det? tänker jag. Du låter som en som givit upp. 

Och där tänker jag - det är en sak att du accepterat att du och svärdottern nog inte kommer bli polare. Men det är en annan sak att du accepterat att du inte "anser ditt barnbarn för sympatiskt". Du är ju uppenbarligen en hängiven och kärleksfull mor till din son, så således så verkar du ju vara en person som skulle uppskatta och älska ett barnbarn... tänker du verkligen bara acceptera det som det är? Och inte nog med det, du vill ha tips om hur du kan vara MINDRE involverad för att inte överskrida din smärtgräns?

Jag ifrågasätter 2 saker när jag läser det du skriver. 1. Att du faktiskt har provat att lösa situationen med din svärdotter och barnbarn, och verkligen provat att göra allt i din makt för att er relation skall vara så ärlig, öppen och bra som möjligt. 2. Varför i hela friden du, till trots av att jag inte tror att du egentligen har provat allt, ändå ger upp - speciellt med barnbarnet. Hur kan man uppge något av så stor vikt och bara vilja gå hem och lägga sig och vara i fred?  

Någonting man kan konstatera omkring dig är ju att du är obeveklig. Jag tror faktiskt inte att någon av de förslag till nya synsätt som du fått i denna tråden kommer att rubba din syn på tingen, och gör det det så kommer du i alla fall inte att erkänna det. 

Som flera konstaterat så är du välformulerad, och du är säkerligen intelligent. Men som du då också vet så finns det ju faktiskt flera typer av intelligent. IQ i den bemärkelse behöver inte vara detsamma som social intelligens, eller känslomässig intelligens osv. Du låter för mig som en person som ytterst sällan utlever någon form för  ogenomtänkt känslomässig yttring. Du är inte personen som reagerar snabbt på något som sägs, ifrågasätter det direkt eller som tar ut sitt dåliga morgonhumör på nån förbipasserande - eller liknande. Du är en person som styr dina egna känslor och impulser med hård hand, och som analyserar sitt liv och dess händelser med logik och rationalitet. Det som inte är logiskt eller rationellt hör inte hemma i din värld, och är helt enkelt inte till att förstå sig på. 

Din svärdotter (som i övrigt är det andra ordet för kvinnan vilket du påstår aldrig hört), verkar vara totala motsatsen av detta. Det är intressant hur du säger att din son tidigare fann styrka i att "vara väldigt snäll", men när han miste det så vände han sig till svärdottern - föreslaget som en motsats mot detta. Vad är motsatsen mot snäll? Ond? Jag tror aldrig du officiellt skulle gå med på att kalla henne för ond, men någonstans innerst inne bland de orationella känslor som även du har, så hade du nog det ändå.  För igen, det är tydligt att du anser en person som tänker på sig själv först, och som styrs av sina egna känslor och behov utan liten hänsyn för andra - är en ond person. Du säger "inte behaglig" - men fine. Det skall du ju, du skulle ju aldrig hävda något som du inte hade belägg för, det hade ju inte varit logiskt eller rationellt. 

En intressant aspekt på detta är ju att det, precis som du säger, nog inte är alla människor som skulle uppfatta din svärdotter på så vis. Många anser ju folk "som lever livet som de själva vill" för beundringsvärda. Att de vågar liksom. Att de säger vad de menar även om det är stötande osv. Din son ser uppenbarligen henne på detta vis, och finner det starkt och imponerande. Det är däremot inte så konstigt, att du, på det sättet du är, och pga de ting DU tar pride av i livet, inte ser henne på så vis. Du anser med största sannolikhet känsloyttringar utan tanke på andra för att vara ohövligt och faktiskt.. ont. 

Någonting du glömmer i denna ekvation är att folk som lever sitt liv på så vis ofta brukar förvänta sig att andra gör det också. De brukar nämligen inte förvänta sig att någon skall visa dem någon speciell hänsyn, mer än vad det själva gör. De respekterar så att säga folk som säger vad de tycker, de till och med UTgÅR från att folk säger och gör vad de tycker. Ofta till och med så mkt att om de ber om något exempelvis, och kan förnämma att du inte vill göra det, så låter de dig göra det ändå - för de anser att om du inte säger något så får du skylla dig själv. Detta är inte folk som tar hänsyn åt dig, de förväntar att du själv kräver din egna plats i livet. 

Så med andra ord, så tror jag att din approach till saker och ting är som olja på vatten när det kommer till din svärdotter. Så med andra ord så får du helt enkelt lära dig att snacka med bönder på bönders vis så att säga. Din "hyfs" eller "trevlighet inom dina gränser" och liknande betyder inget för henne, det är ingenting hon är tacksam för eller som hon uppskattar. Det är som som att kasta pärlor till svin typ.. Hon förväntar sig att du säger vad du tycker, det är jag helt övertygad om. Gör du inte det så får du skylla dig själv.  

Jag tror inte nödvändigtvis du har varit dominant överför din son. Men självklart har du påverkat din son med det sättet du är på - du är en person som inte utlever ogenomtänka känsloyttringar och bär absolut inte dina känslor på armen.  Känslor skall sparas i en burk, för att sedan i ensamhet eller i passande forum, tas fram, analyseras, förstås och sedan mynna ut i ett genomtänkt förhållningssätt eller plan. Du är antagligen också ganska upptagen med vad folk tycker om dig och de dina, du skriver att du skäms å hennes vägnar.. vilket är en egenskap som stämmer överens med det. Din son har med största sannolikhet gjort revolt mot detta sätt att vara, genom att välja den hustru han har gjort. Du har varit för långt åt ena hållet helt enkelt. Det är inte sunt för någon person, hur rationell och logisk och intelligent den om så är, att alltid låsa inne och trycka ned sina instinktiva och orationella känslor i varje situation. Man skall ha rätt att vara orationell ibland, och ibland skall man få lov att skrika rakt ut även om det inte är logiskt. Får man inte det, så är det alltså inte sunt enligt mig. 

Som jag ser det så skulle jag egentligen ge dig 3 tankeläxor att fundera över. Nummer 1 är att du borde ta och tänka igenom varför det är att du så mycket hatar denna typ av egenskaper som din svärdotter besitter. Varför är det inte ok att vara som hon är? Varför känner du att det inte är ok att vara på så vis som hon är, det är ju trots allt hennes liv? Och så länge hon inte förväntar sig mer av andra, har hon då inte rätt att vara som hon är? Varför tycker du att just dessa egenskaper är så fula? Många skulle ju påstå att vara på det sättet - att fullständigt skita i vad folk tycker om en - är vägen till lycka. Är det inte också det du önskar för ditt barnbarn, att han är 100% sig själv och lycklig? Tror du han är det?  Och varför är det att du själv aldrig ger dig hän med känslor eller handlar impulsivt? Vart har du lärt dig att det är så man måste vara - och har det verkligen servat dig rätt i livet att vara sådan? Har du inte själv också lust ibland till att bara skita i vad folk tycker och säga vad fan du vill? Med andra ord, kan en förståelse för dig själv och henne göra att du ser på era olikheter i ett annat ljus och på så vis bli lättare att acceptera?

Nummer 2. Lär dig att snacka med bönder på bönders vis. Med stor sannolikhet så finner du också själv en stor frihet i det, att säga ifrån. Att säga vad du verkligen menar. Att säga "Nej, jag har inte lust att passa idag".  Och med stor sannolikhet så finner du att det också blir accepterat på ett helt annat sätt än du har inte har accepterat hur de är mot dig. Det kommer vara ett språk de förstår. Häntydningar och artighet är inte det. 

Nummer 3. Igen, antagligen blir du och svärdottern kanske inte världspolare, men en större förståelse för henne hade nog hjälpt dig långt på vägen. Men igen, så måste jag säga att ge upp ditt barnbarn, att liksom avskriva han som en person som "inte är sympatisk" är inte ok. Det är det barnbarn du har. Vi har den familj vi har. Och han är ett barn. Du är hans farmor. Om du anser att han borde lära sig vissa läxor om livet och hänsyn och relationer med människor osv - som hans föräldrar inte kan ge han, så tycker jag att du har ett ansvar att själv lära det vidare. Men igen så tror jag också att du måste snacka med han på hans sätt. Om han gör någonting som du inte tycker han skall så kan du inte bara säga "oj nej hoppsan sa så får man inte göra helst lilla du". Utan du får säga saker och ting som det är svart på vitt och förklara för han. Så bli sur liksom. Om det är någon som inte förstår rationell artighet, så är det väl en 9 årig pojke. Så snacka klarspråk så han fattar liksom. Oavsett allt detta så anser jag inte att det är ok att avskriva situationen som den är med att "du har gjort det du kan inom dina gränser som verkar vettigt". För mig låter det bara som en person som i sin rädsla för att kasta sig ut i något obehagligt har valt att finna en "rationell" och "logisk" förklaring på varför du inte skulle göra mer än du gjort. Du kan kalla det för "inte modigt", jag kallar det för fegt. Och jag kallar det också för ansvarssvikt som farmor. Jag tycker inte att du har rätt att uppge ditt barnbarn, oavsett hur många långa och rationella och logiska förklaringar du kan komma på för att ge dig själv rätt att göra det. 
 

Ok... haha. Det är visst det man kallar för att kasta sten i glashus!  Först ger man mig en känga för att jag anses gissa en massa om TS, varpå du själv utgår ifrån en massa saker om mig (vilket för god ordnings skull inte är i närheten av sanningen).

Sen tycker då jag att skillnaden mellan mig och er som skrivit de sista inlägg här är då att jag i alla fall provar att hjälpa TS och ni bara bidrager med spydiga kommentarer som i övrigt är totalt OT. Så grattis till era fantastiska bidrag *double facepalm* (when the one is not enough)

Inte nog med att du ansett dig veta vad jag läser, var jag arbetar, hur jag bemöter min omgivning, vad mina drömmar om karriär är,  vad jag pysslar med om kvällarna.. så anser du dig också veta vad mitt uppsåt med mina inlägg är!

Och du anklagar MIG för att vara hycklare?? LOL. Tror knappast man behöver vara varken hobby- eller certifierad psykolog för att konstatera att du är en en ganska oangenäm person som är väldigt snabb på att döma andra på felaktiga grunder, men som inte ens äger någon spegel själv. 

Jag analyserar inte dig. Jag återupprepar endast fakta och påpekar vad du skriver till mig, i hopp om att du själv skall inse hur dubbelmoralisk du är. Eller förnekar att du hittills har gjort omkring ett tiotal antaganden om mig i endast 3 inlägg? 

Utöver att du per de facto gjort dessa totalt ugrundade antaganden om mig, då jag inte avslöjat något som helst personligt om mig eller mitt liv i denna tråd överhuvudtaget, så påstår du nu att du inte har gjort det som du anklagar mig för? 

Hmm... vi har väldigt olika uppfattningar om vem som framstår som en stolle i denna argumentation. Sen, om du tar och läser det ursprungliga inlägg som du kommenterade igen så kan du ju se att skillnaden mellan dig och mig faktiskt är att jag framlägger det jag säger som teorier, tankar, förslag och potentiella resonemang. Detsamma kan inte sägas om det du skriver. Och igen, det är inte en analys, det är bara ett påpekande av vad som står svart på vitt. 
 

Du upplever det som att jag inte läser och förstår dina inlägg. Och jag upplever motsvarande med mina. Självklart så är det jag skriver teorier och förslag på att eventuellt se saker från olika synvinklar. Du får tro vad du vill, men jag är själv tämligen intelligent och förväntar mig inte att jag träffar rätt på allt jag skriver. Hur i hela friden hade jag kunnat göra det? Jag känner inte dig eller svärdottern eller alla omständigheter, självklart. Därför har jag absolut ingenting emot att du återkommer i ditt inlägg och motargumenterar vissa saker jag föreslagit. Det är ju liksom poängen med hela dialogen om du frågar mig. För varje inlägg du skriver så får vi ju sedan mer och mer info - och till sist så kanske man hamnar någonstans där du faktiskt har fått lite nya vinklar på saker och ting. 

Utöver det så läser du ju in saker i det jag skrivit som jag inte varken skrivit eller menat. Exempelvis så antyder du i princip att jag tycker det är ok att barn mobbar andra barn och liknande. Överdrivet helt utan anledning, om du frågar mig. 

Men igen, du är uppenbarligen inte intresserad av att så att säga spinna på problemets ursprung eller alternativa lösningar. Du verkar inte intresserad av att diskutera något annat än just den frågan du har ställt - nämligen "hur skall du kunna vara mindre involverad med styvdotter och barnbarn utan att komma på tvärs med någon".

Så igen, du får tro vad du vill - men min avsikt var att utmana dig för att hjälpa dig, men det är ju som sagt rätt tydligt att du inte är intresserad av min hjälp. 

Så det återstår väl bara för mig att säga lycka till med din vidare strävan att komma ännu längre bort från din svärdotter och barnbarn! Inte världens mest hedersfulla livsmål om du frågar mig, men det är uppenbarligen redan skrivet i sten. 
 

Fint - "mindre involverad än vad de vill".