Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Om det var mitt barn det gällde hade jag uppskattat att du berättat för mig om dina obefintliga känslornför barnet.

Det känns ju fel att de ska arbeta för en fin kontakt mellan dig och barnet ovetandes om att du inte alls vill ha en sådan kontakt.

Så tala om för din son att du inte gillar hans barn pch inte vill ha nära kontakt med det men kan tänka dig att träffa barnet ibland.

Risken finns förstås att din son säger upp kontakten med dig pga av dina känslor men om du verkligen inte har några ömma känslor för barnet tycker jag ändå det är det rätta.

Annars får du väl vara mer luddig och säga att du inte orkar ha en tätare kontakt för att du har ett så aktivt liv eller så.

Men var tydlig för sonens skull så han slipper kämpa för nåt han inte kan få.

Nej jag skulle bli mer sårad om jag på olika sätt försökte få till en bra relation mellan mitt barn och min förälder ovetandes om att min förälder egentligen bara stod ut för syns skull. Jag tycker det är fel att uppmuntra barnbarnet att älska någon som inte ens tycker om denne. Det tycker jag är direkt elakt mot barnet.

Om farmor är ärlig kan ju föräldrarna istället hjälpa barnet att få en närmare kontakt med mormor eller någon annan släkting.
Men det är klart att hon inte behöver vara så brutalt ärlig som jag skrev, hon kan ju linda in budskapet lite för att slippa förlora kontaktened sonen.

Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

Ta tag i dig själv människa! 

Och vad har just detta med ditt barnbarn att göra?? Inget.

Du upplever det som att jag inte läser och förstår dina inlägg. Och jag upplever motsvarande med mina. Självklart så är det jag skriver teorier och förslag på att eventuellt se saker från olika synvinklar. Du får tro vad du vill, men jag är själv tämligen intelligent och förväntar mig inte att jag träffar rätt på allt jag skriver. Hur i hela friden hade jag kunnat göra det? Jag känner inte dig eller svärdottern eller alla omständigheter, självklart. Därför har jag absolut ingenting emot att du återkommer i ditt inlägg och motargumenterar vissa saker jag föreslagit. Det är ju liksom poängen med hela dialogen om du frågar mig. För varje inlägg du skriver så får vi ju sedan mer och mer info - och till sist så kanske man hamnar någonstans där du faktiskt har fått lite nya vinklar på saker och ting. 

Utöver det så läser du ju in saker i det jag skrivit som jag inte varken skrivit eller menat. Exempelvis så antyder du i princip att jag tycker det är ok att barn mobbar andra barn och liknande. Överdrivet helt utan anledning, om du frågar mig. 

Men igen, du är uppenbarligen inte intresserad av att så att säga spinna på problemets ursprung eller alternativa lösningar. Du verkar inte intresserad av att diskutera något annat än just den frågan du har ställt - nämligen "hur skall du kunna vara mindre involverad med styvdotter och barnbarn utan att komma på tvärs med någon".

Så igen, du får tro vad du vill - men min avsikt var att utmana dig för att hjälpa dig, men det är ju som sagt rätt tydligt att du inte är intresserad av min hjälp. 

Så det återstår väl bara för mig att säga lycka till med din vidare strävan att komma ännu längre bort från din svärdotter och barnbarn! Inte världens mest hedersfulla livsmål om du frågar mig, men det är uppenbarligen redan skrivet i sten.