• Anonym (Farmo­r)
    Äldre 15 aug 14:26
    40153 visningar
    255 svar
    255
    40153

    Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

    Jag har en svärdotter som jag helt enkelt inte kan med. Jag skulle aldrig i hela mitt liv spenderat så mycket som tio minuter ihop med henne om det inte vore för att jag ibland måste eftersom hon är tillsammans med min son. Tillsammans har de en sjuåring och barnet liknar enbart och uteslutande sin mor. Personligheten är exakt den samma. Som om ungen vore snuten ur son mors spetsiga näsa. 

    Jag älskar min son och jag har inget att göra med vilken fru han valt. Skulle aldrig lägga mig i deras liv på något sätt eller låta dem märka hur illa jag tycker om kvinnan. Jag behandlar förstås också alltid barnet med respekt, trots att jag inte hyser några varma känslor för barnet.

    Problemet är nu att de, både min son och hans fru, vill att jag ska ta hand om barnet mer och mer. De vill att barnet ska sova över med jämna mellanrum och så vidare... Det kräver stor diplomati att ta sig undan deras förväntningar och slippa barnet utan att såra deras känslor och utan att låta dem veta hur jag egentligen känner för kvinnan och barnet.

    Jag har förstås genom åren bjudit till och försökt se några fördelar med både mor och barn, men tyvärr helt utan framgång. De är  inte särskilt älskvärda någon av dem, i mina ögon (i min sons ögon är de såklart det).

    Jag vet redan att jag har rätt till mina känslor och att det inte är fel att inte känna något positivt för andras barn så länge man behandlar dem på ett anständigt sätt, det jag undrar över är i stället hur jag ska hantera de här ständigt uppkommande önskemålen om allt mer engagemang.  

  • Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 aug 09:09
    Satfläsk skrev 2013-08-16 07:35:18 följande:
    Var ärlig och säg som det är, då slipper du garanterat att vara barnvakt.

    Jag antar dock att du inte vill vara ärlig då risken är väldigt stor att du även förlorar din son?
    Det ligger inte för mig att såra människor om jag på något sätt kan undvika att göra det. 
  • Äldre 16 aug 09:11
    Lingonflickan skrev 2013-08-16 08:28:42 följande:
    Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

    Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

    Ta tag i dig själv människa! 
    ta tag i dig själv ..
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 aug 09:25
    Lingonflickan skrev 2013-08-16 08:28:42 följande:
    Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

    Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

    Ta tag i dig själv människa! 
    Hur vet du det? För med det du skriver så menar du väl att jag är den som orsakar problemet? Eller?

    Det här är en människa som till exempel och utan min vetskap försåg sig med min extranyckel och som sedan under lång tid och när det passade henne släppte in sig själv i min bostad eftersom hon upplevde det som sin rätt i egenskap av att vara min familjemedlem. Det är en människa som utan vidare slängde de av mina kläder (en hel del av dem helt nya och avsedda att använda på mitt arbete som har en klädkod) som hon ansåg vara trista och tråkiga. Det är en person som säger sig vara rak (och den är kanske hennes avsikt också) men vars uppriktighet alltid är opassande och plump. Dessutom är förstås inte alla människor heller intresserade av att höra hennes uppriktiga mening om allt. Hon är en "jag säger bara som det är"person, och det kan säkert vara bra. Problemet är att hon säger hur det upplevs för henne och inte hur det är för den som drabbas av hennes mycket osympatiska uttalanden. Ofta är det helt uppåt väggarna. Oftast är det så. 

    En rak person är för mig en människa som övat sig i att förkorta sina kommunikationsvägar, det är inte en okänslig människa som framhärdar i och tar sig rätten att utan att man efterfrågat personens åsikter berätta för en hur man ska ha håret, att människor bör hålla sig till sin sort, att den och den är tokig och har blivit det för att den läst för mycket, att tapeterna är fula och så vidare. En rak person som inte har ett falskt självförtroende lever heller inte djävulen om den får ett rakt svar tillbaka. Den här människan skriker, konfronterar, skriker mer och gråter tills dess att hela omgivningen är utmattad av stormen som dragit in och som inte bedarrar innan hon själv bestämmer sig för att göra något annat. Finns inte en gnutta hänsyn, inte en tendens till vilja att förstå andras gränser. 

    Så. Säg mig den svärdotter som uppskattat att svärmor tar sig en extranyckel och kommer på oanmälda besök? Säg mig en enda svärdotter som hade tyckt att det var okej att bara duscha i sitt eget hem med säkerhetskedjan på?

    Jag tycker att det är trist att behöva ge exempel, jag hade inte tänkt göra det eftersom jag har rätt att känna som jag gör även om ni alla andra skulle känna på ett annat sätt. Jag beter mig trots det jag känner inte det minsta illa. Men jag är också mänsklig och det var svårare än jag trodde att hålla stånd mot människor i en tråd som anklagar mig för allt möjligt, nu senast för att vara en dålig mor. 
  • Äldre 16 aug 09:32
    Anonym (Farmor) skrev 2013-08-16 09:25:38 följande:
    Hur vet du det? För med det du skriver så menar du väl att jag är den som orsakar problemet? Eller?

    Det här är en människa som till exempel och utan min vetskap försåg sig med min extranyckel och som sedan under lång tid och när det passade henne släppte in sig själv i min bostad eftersom hon upplevde det som sin rätt i egenskap av att vara min familjemedlem. Det är en människa som utan vidare slängde de av mina kläder (en hel del av dem helt nya och avsedda att använda på mitt arbete som har en klädkod) som hon ansåg vara trista och tråkiga. Det är en person som säger sig vara rak (och den är kanske hennes avsikt också) men vars uppriktighet alltid är opassande och plump. Dessutom är förstås inte alla människor heller intresserade av att höra hennes uppriktiga mening om allt. Hon är en "jag säger bara som det är"person, och det kan säkert vara bra. Problemet är att hon säger hur det upplevs för henne och inte hur det är för den som drabbas av hennes mycket osympatiska uttalanden. Ofta är det helt uppåt väggarna. Oftast är det så. 

    En rak person är för mig en människa som övat sig i att förkorta sina kommunikationsvägar, det är inte en okänslig människa som framhärdar i och tar sig rätten att utan att man efterfrågat personens åsikter berätta för en hur man ska ha håret, att människor bör hålla sig till sin sort, att den och den är tokig och har blivit det för att den läst för mycket, att tapeterna är fula och så vidare. En rak person som inte har ett falskt självförtroende lever heller inte djävulen om den får ett rakt svar tillbaka. Den här människan skriker, konfronterar, skriker mer och gråter tills dess att hela omgivningen är utmattad av stormen som dragit in och som inte bedarrar innan hon själv bestämmer sig för att göra något annat. Finns inte en gnutta hänsyn, inte en tendens till vilja att förstå andras gränser. 

    Så. Säg mig den svärdotter som uppskattat att svärmor tar sig en extranyckel och kommer på oanmälda besök? Säg mig en enda svärdotter som hade tyckt att det var okej att bara duscha i sitt eget hem med säkerhetskedjan på?

    Jag tycker att det är trist att behöva ge exempel, jag hade inte tänkt göra det eftersom jag har rätt att känna som jag gör även om ni alla andra skulle känna på ett annat sätt. Jag beter mig trots det jag känner inte det minsta illa. Men jag är också mänsklig och det var svårare än jag trodde att hålla stånd mot människor i en tråd som anklagar mig för allt möjligt, nu senast för att vara en dålig mor. 
    Och vad har just detta med ditt barnbarn att göra?? Inget.
    Puss!!
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 aug 09:38
    Anonym (Tanten) skrev 2013-08-16 09:04:48 följande:
    Jag har med stigande förvåning skummat igenom allt det du skrivit sen TS och jag måste erkänna att jag undrar hur du är att möta i verkligheten. Att man kanske inte älskar sin svärdotter som sin egen dotter är väl inget nytt,  men att låta sin aversion mot henne gå ut över sitt barnbarn överstiger min fattningsförmåga.

    Jag har själv barnbarn. Och båda svärdöttrarna har det tagit tid att nötas ihop med. Men ledordet är ju att de älskas av mina söner, de pojkar jag fött och fostrat till fantastiska unga män, alltså måste jag lita på att de valt rätt kvinnor för dem. Mina svärdöttrar är vanliga kvinnor, med för och nackdelar, men mina barn har också bättre och sämre sidor som jag överser med (jag har också det.). Alltså överser jag med de sidor hos mina svärdöttrar som jag kanske inte jublar över.  Och de verkar ha överseende med mig i vissa fall.

    Men mina barnbarn, mina söners barn, är mina ögonstenar. Ibland liknar de mer sina mödrar, ibland sina fäder, men framför allt är de sina alldeles egna personligheter.  De är inte alltid A-barn med smilgropar och bubblande skratt, ibland är de riktigt värstingar, men de är ju precis som alla oss andra behäftade med båda bra och dåliga sidor. Att överföra eventuellt ogillande från en vuxen till deras barn är omoget. Det är trots  allt din sons barn också.

    Min gissning är att det ligger något helt annat bakom ditt ogillande. Det är tråkigt. Din svärdotter överlever det, och ditt barnbarn kommer antagligen inte att fundera så mycket på det i framtiden. Det största förlusten är din egen. 
    Jag låter inte min aversion mot henne gå ut över barnet! Däremot beter sig barnet på samma sätt som hon gör och det framkallar inte några varma känslor hos mig, det är INTE samma sak som att jag på något sätt skulle behandla barnet illa, det gör jag inte och det har jag självfallet aldrig gjort.

    Barnet uppmuntras också att vara "rak" men av det blir det bara mobbning och ett enormt stort och i mitt tycke falskt självförtroende som gör att barnet tar sig rätten att verkligen trycka ner andra. Barnet är mycket sött och många andra barn vill umgås med barnet. Barnet står och flinar och pekar finger åt dem barnet inte vill vara med och det är barnets rätt, tycker mamman. Barnet kan också utan vidare berätta "sanningar" för mig som förstås kommer från mamman och som jag bemöter UTAN att racka ner på barnets mor. 

    Så vad innehåller din gissning? Vad är det som ligger bakom mitt ogillande, menar du? 
  • Äldre 16 aug 09:40

    Mycket prat om din sons fru nu från din sida. Det är dock dina känslor/brist på känslor för ditt barnbarn de flesta har åsikter om.

  • Äldre 16 aug 09:45
    Lingonflickan skrev 2013-08-16 08:28:42 följande:
    Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

    Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

    Ta tag i dig själv människa! 
    Vad har empati med detta att göra?
  • Äldre 16 aug 09:50
    Lingonflickan skrev 2013-08-16 09:32:15 följande:
    Och vad har just detta med ditt barnbarn att göra?? Inget.
    Har du övehuvudtaget läst allt som TS skriver. Hon skriver ju att barnbarnet är precis som sin mor, alltså samma beteende och då har det väl allt med barnbarnet att göra.
  • Anonym (FL i ett nötska­l)
    Äldre 16 aug 09:51

    Som svar på TS: Säg bara att du har gjort ditt gällande barnpassning, vill umgås med dem tillsammans ibland men har inte ork, energi, lust eller tid till att bli någon extraförälder.

    Vad gäller dina känslor för barnet hör inte hit. Men eftersom jag läst många idiotkommentarer i tråden och folk verkar smått borttappade gällande läskunnighet uttalar jag mig ändå om det.

    1.  Det är idioti att påstå att man ska äääälska alla barn. Herregud vilket jävla trams. Barn är egna individer, egna personligheter, vissa är t.o.m. äckliga. Varför skulle man behöva stå ut med dem? De har egna föräldrar.

    2. "Jag har blivit utstött pga min alkoholiserade far, min fulgubbe till far och annat och buhuhu och fan och hans moster". Jaha och hur kan det liknas TS situation? Enda sättet till att sammanlikna de två är om du, det utstötta barnet ragglade runt, kom med sviniga kommentarer som många fulla människor gör, svor, slogs, utnyttjade mindre barn sexuellt, o.s.v. DÅ hade man kunnat se liknelsen. Annars är det bara bevis på 3-an här under.

    3. Det är otroligt att folk inte kan läsa och ta till sig vad någon annan skriver utan att beskriva sin livssituationen och projicera det på något annat som inte har med saken att göra. Psykhjälp vore på sin plats tycker jag.

  • Anonym (W4)
    Äldre 16 aug 10:07
    Anonym (Farmor) skrev 2013-08-15 15:13:17 följande:
    Barnet är personlighetsmässigt i det närmaste identisk med sin mamma och beter sig likadant som henne. Barnet är en yngre version av mamman. Det handlar inte om att jag ogillar mamman och projicerar den känslan på barnet, vilket är vad du tycks tro

    Så ta upp problemet med din son då.

    Så får han förmedla det hela till sin familj på det sätt han finner bäst. Dessutom kan du och han kanske resonera lugnt om saken ett tag om det bara är ni två.

    Blir sedan hans fru galen så blir hon, men konflikt är det ju redan. Bara det att du mer eller mindre håller konflikten inom dig själv.
Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.