Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Tyvärr drabbar hennes attityd även hennes son. Det kanske är HAN som behöver avlastningen lite då och då, inte hans fru och HAN kanske vill att hans mamma visar intresse för HANS barn som han älskar. HAN kanske behöver en mor som visar hans barn kärlek. Tyvärr behöver man inte älska alla men det är tragiskt att man inte kan tycka om sin sonson/sondotter för att man avskyr svärdottern. Det betyder att TS straffar barnbarnet för något barnet inte rår för som hon inte gillar hos svärdottern och det är lågt. Tyvärr kommer TS son se igenom henne. Att straffa barn för att man inte tycker om de vuxna är det elakaste en människa kan göra för barnet ÄR inte föräldern. Barnet är en egen individ.

Jag har själv en svärmor som visar noll intresse för barnbarnen eller klankar ner nått otroligt de få gångerna hon passar barnbarnen. När hon passar åra barns kusiner haglar det ur elakheter ur käften på henne och jag vet att hon gör detsamma om våra barn. Men när föräldrarna och definitivt utomstående är med så är allt så jävla perfekt och barnbarnen ÄR SÅ roliga att vara med. Ändå måste hon alltid åka på semester efteråt hon passat barnbarnen och håller sig borta minst 2 månader. Det har gjort att hennes son, min man avskyr henne och då skyller hon på mig fast jag tycker det är viktigt att hon och barnen har en egen relation. Min svärmor tycker inte om mig för att jag är en stark person och hon är en svag person. Det har hon sagt själv när ett av våra barn dog och jag frågade om de kunde komma hem till oss och vara med oss. Men nä de kunde inte, ville inte och vi fick skylla oss själva att vi skaffat flera barn. Ändå var det hennes son som sörjde sitt barn och hon brydde sig inte ens om sin egna son.

TS kan skapa en egen relation till sitt barnbarn så hon kan lära känna barnet för den barnet är utan föräldrarnas inblandning och få en egen relation. Just nu verkar det som om hon bara har en relation genom sin son och på så sätt lär hon inte känna barnbarnet.

Ledsen Ts om folk gör dig ledsen när de skriver dumma kommentarer.
Vet du vad? Man behöver inte gilla alla.  Ditt dilemma ligger mer i att du inte vill såra din son för de tankar du har.
En kanske lite dum tanke....men skulle du kunna tänka dig att pröva ta på en liten minisemester med din sons fru?
Bara ni två....det ska vara mer i en dag då du kanske kanske kan se henne med andra ögon?:)
Fan, det är ett svårt dilemma du har !
 Styrke kramar 

Farmor/ TS

Ursäkta att jag inte läser alla inlägg från trådstart. 
Jag tycker inte alls att det låter konstigt att du har dessa känslor som du har för din svärdotter. Man kan inte älska alla. Jag har själv jävligt svårt för min mamma och åtminstone ett av mina syskon. Detta bottnar självfallet i hur de beter sig, och min aversion går delvis ut över mitt syskonbarn, som blir mer och mer lik syskonet som jag inte har mkt till övers för. 

Därför tycker jag inte att det låter särskilt konstigt att-oavsett vem det är, man hyser aversion mot personen pga personens sätt.

Hur har du själv velat att din relation med barnbarnet såg ut? Hur vill du göra?

Ett sätt är ju, om de nu vill att du ska umgås och passa barnbarnet mer och mer- att du försöker förklara /styra in barnet lite mer på det sätt som du tycker är ett bra sätt att vara rak på, utan att såra andra. 
Försöka träna barnet lite mer i medkänsla, att tänka på hur barnet självt skulle känna sig om någon gjorde så mot honom.
Jag skulle tro att du säkert skulle få mer  sympatiska känslor för barnet om du kunde se något/några resonemang hos honom som är i samklang med dina egna.

(I bästa fall skulle det inte skära sig med din svärdotters övertygelser heller, hon kanske rentav anammar något från dig. )

Fast iofs, jag är ganska optimistisk, generellt, när det gäller barn :) Jag tycker att det är betydligt lättare att få barn på andra tankar och ändra beteendemönster än att få deras föräldrar att göra samma sak :)
         
            

TS: Kanske det är nu du ska ta chansen och försöka ge barnet ett annat synsätt än sin mors. Att bemöta barnets sätt och visa hur det istället ska bete sig. Både du och barnet kommer tjäna massor på detta i eran relation till varandra.

Jag har en son som beter sig som sin pappa efter att haft umgänge där. Stöddigt, ironisk, jag är bäst-attityd. Men efter några dagar med mig mjukas de kanterna upp och han är mer empatisk och mjuk mot sin omgivning.

Så ge det en chans! 

TS: Jag tycker att du har all rätt att känna som du gör.

Jag har personer i min närhet (grannar bl a ) där man ser precis det du beskriver - barn som är kopior av en förälder. Konstigt förresten att det oftast är kopior av EN förälder - inte båda.  

Givetvis anser inte din son att det är något fel. Han har ju blivit kär i sin fru och sen har de fått ett barn som är en avbild av mamma. Vad mer kan han önska sig?

En tanke som slår mig är att om du fick möjlighet att umgås en längre period med barnet, t ex en veckas semester, så kanske ditt (goda) inflytande skulle påverka barnet positivt? Jag tror ju inte att barnet skulle ändra sig i grunden, men kanske ändra sig när hen är med dig?
Jag har ett barn i bekantskapskretsen som visserligen inte är en avbild av en förälder, men som är riktigt vidrig mot sina föräldrar och alla andra som råkar komma för nära - så länge föräldrarna är närvarande. MEN - om man har henne själv är hon helt underbar. Något hos henne triggas igång av att föräldrarna är närvarande (mest pappan som gör precis allt för ungen alltid oavsett vad).
Om ditt barnbarn fick möjlighet att präglas mer av andra än sina föräldrar så kanske hen skulle bli trevligare.

Kan din aversion mot din svärdotter prägla dig? Försök hitta likheter med din son. De finns säkert där även om de inte är särskilt tydliga. Kanske barnet är duktigt på att spela fotboll liksom pappa när han var ung?

Oavsett vilket så är det helt upp till dig hur mycket du vill ställa upp som barnvakt.

Om du vill ha ursäkter så prova med - jag sover inte så bra med andra i rummet, jag vill hellre träffa hen på dagtid så att hen är vaken, jag behöver egentid för att orka med, jag vill ha helgerna fria, jag sover dåligt och vill inte väckas för tidigt, jag vill kunna ta ett glas vin på kvällen och anser att det är olämpligt med barn i huset, jag vill kunna bjuda över vänner lite spontant och känner mig begränsad av barn i huset, jag vill kunna ta en kvällspromenad, jag vill kunna spela musik högt på kvällarna,  jag vill se deckare på tv och är rädd att barnet är vaket/vaknar, etc...

Lycka till och glöm inte att barnet kanske ändrar sig till det bättre när hen blir större och kompisar får ett större inflytande. 

         

Du kan förklara för din son att när och om du är barnvakt kommer att försöka överföra dina sunda värderingar och ditt tankesätt. Jag menar ju mer du umgås med barnet desto mer kan hon snappa upp av ditt beteende.

Om dom inte gillar ditt tankesätt lär dom inte ha barnet hos dig. Om dom inte har något emot det så har du en gyllene möjlighet att påverka barnet till en annan personlighet. Barnet är ju formbart.

Ingen anklagar dig för att du har svårt för mamman. Dock känns det märkligt att ge upp ett barn som fortfarande är formbart och dessutom oskyldig.

Mitt barn är enligt folk i min omgivning älskvärd, snäll och hyfsat uppfostrad. När denne är hos pappan trotsar denne inte ens eftersom hen inte känner sig hemma. Dock är barnet och jag lika till utseendet vilket stör dom. När pappan hävde ur sig att barnet är för lik mig och mig hatar han, kontrade jag med att om han engagerar sig mer så kanske hen får en gnutta av hans briljanta egenskaper med....

Barnet är i den åldern att man med lätthet kan föra samtal om rätt och fel osv.

Du borde fundera på att gå och prata med någon, för din inställning är ju att jämföra med sjukligt. Att du inte gillar din sons kvinna, okej, men ditt barnbarn? Hallå. Tragiskt att det finns människor som du, men man förvånas aldrig. Suck.

Det är aldrig rätt eller fel att ha en känsla. Känslor uppkommer, till följd av omständigheter.
TS borde säkerligen prata med ngn som kan hjälpa henne med känslan, men hon är inte sjuk. 
IMHO är det snarare ett sundhetstecken att våga ventilera det man känner för att få input från andra. 
 

Fast om man inte gillar en vuxen och sedan straffar barnet då är man sjuk