Anonym (Farmor) skrev 2013-08-20 08:54:31 följande:
Nu har jag tid över och ska försöka svara på en del av det som skrivits.
Jag är inte bitter. Jag känner mig i alla fall inte bitter. Om jag hade gjort "allt" (vad är allt och hur vet någon att den gjort precis allt?) och inte tillerkänt mig mina egna gränser så hade jag kanske blivit bitter, det vet jag inte. Om mitt liv inte haft något annat innehåll så hade jag kanske också blivit bitter, men jag lever ett bra liv. Det är, och har aldrig varit, utan sorger och en del besvär, men vilket liv är det? Jag tycker trots det att det är ett bra liv. Det har ett innehåll jag tycker om och som jag upplever som stimulerande och det är mitt.
Jag har för mig, och rätta mig gärna om jag har fel, att människor som av olika anledningar blivit förbittrade ofta låter någon oförrätt förhindra dem att känna optimal glädje och tacksamhet över annat. Det vill säga att den som grämer sig över något specifikt och som inte hittat ett sätt att låta det ta bara rimligt med plats får svårt att inte ta med sig problemet in i alla livets situationer. De sitter kanske på en middag i goda vänners lag och borde kunna känna att de har det bra, men de ältar i stället det som grämer dem. Ungefär så (kraftigt förenklat) uppfattar jag bitterhet och jag känner inte alls igen mig i det.
Jag tycker också att jag gjort allt inom för mig rimliga gränser. Och det får vara gott nog. Jag tycker att det är vettigt att göra så och jag förhåller mig så till det mesta i livet, att jag frågar mig; vad är vettigt att göra?
Mina relationer i övrigt fungerar bra (och har så gjort genom livet). Det kan man ju, om man vill, ta som en sorts indikation på att min sonhustru (som ju inte har fungerande relationer till i princip någon) är den som äger huvuddelen av problemet.
Nej, jag känner mig inte bitter. Men jag skäms ibland, jag känner genans över hur sonhustrun för sig och jag känner genans över vilka av beteenden hos barnet som hon uppmuntrar. Det är förstås inte en positiv känsla. Jag brukar inte ägna mig åt att skämmas å andras vägnar. Detta för att jag tycker att vi alla (som är vuxna) bär ansvar över oss själva, men det är tankar och förhållningssätt som inte fungerar fullt ut i det här fallet.
Någon skrev att min son är kuvad eftersom jag är en dominant kvinna. Jag vill tillbakavisa det påståendet. Jag har aldrig ägnat mig åt någon auktoritär uppfostran och vi har verkligen ingen relation som ser ut som den en del av er tycks vilja se. Någon skrev att jag är feg. Jag vill tillbakavisa det påståendet också. Som jag skrivit tidigare så är jag kanske ingen särdeles modig person i bemärkelsen att jag uppsöker äventyr och letar efter situationer som ger mig adrenalinpåslag men jag är heller ingen feg person. Jag letar visserligen inte efter kontroverser och jag försöker hitta mer konstruktiva sätt att hantera de konflikter som ändå uppstår än att stå och skrika, hota och skälla. Det ligger helt enkelt inte för mig att agera så. För mig är det dock inte samma sak som att jag skulle vara feg.
Min son råkade i vuxen ålder och under sin yrkesutövning ut för en extrem situation. Ett trauma. Jag har förstått att en del av er är mycket frestade att lägga hela skulden för den i tråden beskrivna situationen på mig. I era ögon måste det vara så att jag är alla de där sakerna som ni skrivit om här (feg, dominant, oempatisk, sjuk. Jag kommer inte ihåg mer, kanske fanns något ytterligare omdöme) och ingen av oss kan förstås svära oss fria från föräldrapåverkan (även om jag tror att analyserna och psykologiserande kring dessa processer möjligen är något mer komplexa än de framställts som här) men man måste också komma ihåg att vi påverkas på alla möjliga sätt av alla möjliga andra saker, händelser, övertygelser och människor. När det gäller min son så gjorde det han råkade ut för att han fick lättare för att tro på att det är bättre att vara väldigt tuff och att det inte finns så stort värde som han tidigare alltid trott i att vara väldigt snäll. När så min sonhustru dök upp så tror jag han tyckte att det var väldigt skönt att ha en sådan person vid sin sida. Och det är förstås bara en del av saken (och dessutom inget som jag med säkerhet vet, det är en spekulation och bör behandlas som just en sådan), andra sidor av saken har jag redan redogjort för. Han älskar henne högt. Och många, kanske de flesta, kan nog vittna om att det är svårt att i detalj beskriva varför man finner en människa oerhört attraktiv medan en annan (som kanske till och med är väldigt lika den förstnämnda) inte framkallar samma känslor.
Min sonhustrus övertygelser kring hur livet ska levas och barnet uppfostras är att likna vid religiositet. Och hur enkelt är det att åka hem till en djupt troende utövare av en religion och "slå av en prat" som syftar till att förändra det den personen byggt mycket av sitt liv på?
Någon frågade om min man. Jag är änka.
Någon kommenterade hur hemskt det är att jag skrivit att jag upplever att sonhustrun och barnet inte är särskilt älskvärda. Här bör man ha klart för sig att jag använder ordet i sin egentliga betydelse (
behaglig,
vänlig,
angenäm att umgås med,
förbindlig,
ämabel,
charmerande,
rar,
förtjusande,
tillmötesgående,
snäll,
god,
trevlig,
hjälpsam,
hövlig,
belevad,
urban). Alla är förstås värda att älska, men alla kan inte älskas av alla och en del gör det mycket svårt för en att älska dem. En del älskas av någon som inte kan vare sig leva med dem eller umgås med dem. Det finns ännu många fler varianter på samma tema.
Någon skrev att jag ifrågasätter om min son skulle vara lycklig, var gör jag det?
Någon skrev att det är intressant att jag konsekvent använder ordet "sonhustru". Varför är det intressant? I mitt umgänge finns det inte någon som använder något annat ord.
Mycket mer har skrivits. Jag tackar för engagemanget och för alla analyserna, jag är ovan vid att vara föremål för en så omfattande "utredning" av min person där ett stort antal antaganden gjorts men det är säkert nyttigt på många sätt.
Nu kommer jag ihåg att någon också frågade om jag tyckt att tråden och råden i den varit till hjälp och det tycker jag, så tack för det.
Någonting man kan konstatera omkring dig är ju att du är obeveklig. Jag tror faktiskt inte att någon av de förslag till nya synsätt som du fått i denna tråden kommer att rubba din syn på tingen, och gör det det så kommer du i alla fall inte att erkänna det.
Som flera konstaterat så är du välformulerad, och du är säkerligen intelligent. Men som du då också vet så finns det ju faktiskt flera typer av intelligent. IQ i den bemärkelse behöver inte vara detsamma som social intelligens, eller känslomässig intelligens osv. Du låter för mig som en person som ytterst sällan utlever någon form för ogenomtänkt känslomässig yttring. Du är inte personen som reagerar snabbt på något som sägs, ifrågasätter det direkt eller som tar ut sitt dåliga morgonhumör på nån förbipasserande - eller liknande. Du är en person som styr dina egna känslor och impulser med hård hand, och som analyserar sitt liv och dess händelser med logik och rationalitet. Det som inte är logiskt eller rationellt hör inte hemma i din värld, och är helt enkelt inte till att förstå sig på.
Din svärdotter (som i övrigt är det andra ordet för kvinnan vilket du påstår aldrig hört), verkar vara totala motsatsen av detta. Det är intressant hur du säger att din son tidigare fann styrka i att "vara väldigt snäll", men när han miste det så vände han sig till svärdottern - föreslaget som en motsats mot detta. Vad är motsatsen mot snäll? Ond? Jag tror aldrig du officiellt skulle gå med på att kalla henne för ond, men någonstans innerst inne bland de orationella känslor som även du har, så hade du nog det ändå. För igen, det är tydligt att du anser en person som tänker på sig själv först, och som styrs av sina egna känslor och behov utan liten hänsyn för andra - är en ond person. Du säger "inte behaglig" - men fine. Det skall du ju, du skulle ju aldrig hävda något som du inte hade belägg för, det hade ju inte varit logiskt eller rationellt.
En intressant aspekt på detta är ju att det, precis som du säger, nog inte är alla människor som skulle uppfatta din svärdotter på så vis. Många anser ju folk "som lever livet som de själva vill" för beundringsvärda. Att de vågar liksom. Att de säger vad de menar även om det är stötande osv. Din son ser uppenbarligen henne på detta vis, och finner det starkt och imponerande. Det är däremot inte så konstigt, att du, på det sättet du är, och pga de ting DU tar pride av i livet, inte ser henne på så vis. Du anser med största sannolikhet känsloyttringar utan tanke på andra för att vara ohövligt och faktiskt.. ont.
Någonting du glömmer i denna ekvation är att folk som lever sitt liv på så vis ofta brukar förvänta sig att andra gör det också. De brukar nämligen inte förvänta sig att någon skall visa dem någon speciell hänsyn, mer än vad det själva gör. De respekterar så att säga folk som säger vad de tycker, de till och med UTgÅR från att folk säger och gör vad de tycker. Ofta till och med så mkt att om de ber om något exempelvis, och kan förnämma att du inte vill göra det, så låter de dig göra det ändå - för de anser att om du inte säger något så får du skylla dig själv. Detta är inte folk som tar hänsyn åt dig, de förväntar att du själv kräver din egna plats i livet.
Så med andra ord, så tror jag att din approach till saker och ting är som olja på vatten när det kommer till din svärdotter. Så med andra ord så får du helt enkelt lära dig att snacka med bönder på bönders vis så att säga. Din "hyfs" eller "trevlighet inom dina gränser" och liknande betyder inget för henne, det är ingenting hon är tacksam för eller som hon uppskattar. Det är som som att kasta pärlor till svin typ.. Hon förväntar sig att du säger vad du tycker, det är jag helt övertygad om. Gör du inte det så får du skylla dig själv.
Jag tror inte nödvändigtvis du har varit dominant överför din son. Men självklart har du påverkat din son med det sättet du är på - du är en person som inte utlever ogenomtänka känsloyttringar och bär absolut inte dina känslor på armen. Känslor skall sparas i en burk, för att sedan i ensamhet eller i passande forum, tas fram, analyseras, förstås och sedan mynna ut i ett genomtänkt förhållningssätt eller plan. Du är antagligen också ganska upptagen med vad folk tycker om dig och de dina, du skriver att du skäms å hennes vägnar.. vilket är en egenskap som stämmer överens med det. Din son har med största sannolikhet gjort revolt mot detta sätt att vara, genom att välja den hustru han har gjort. Du har varit för långt åt ena hållet helt enkelt. Det är inte sunt för någon person, hur rationell och logisk och intelligent den om så är, att alltid låsa inne och trycka ned sina instinktiva och orationella känslor i varje situation. Man skall ha rätt att vara orationell ibland, och ibland skall man få lov att skrika rakt ut även om det inte är logiskt. Får man inte det, så är det alltså inte sunt enligt mig.
Som jag ser det så skulle jag egentligen ge dig 3 tankeläxor att fundera över. Nummer 1 är att du borde ta och tänka igenom varför det är att du så mycket hatar denna typ av egenskaper som din svärdotter besitter. Varför är det inte ok att vara som hon är? Varför känner du att det inte är ok att vara på så vis som hon är, det är ju trots allt hennes liv? Och så länge hon inte förväntar sig mer av andra, har hon då inte rätt att vara som hon är? Varför tycker du att just dessa egenskaper är så fula? Många skulle ju påstå att vara på det sättet - att fullständigt skita i vad folk tycker om en - är vägen till lycka. Är det inte också det du önskar för ditt barnbarn, att han är 100% sig själv och lycklig? Tror du han är det? Och varför är det att du själv aldrig ger dig hän med känslor eller handlar impulsivt? Vart har du lärt dig att det är så man måste vara - och har det verkligen servat dig rätt i livet att vara sådan? Har du inte själv också lust ibland till att bara skita i vad folk tycker och säga vad fan du vill? Med andra ord, kan en förståelse för dig själv och henne göra att du ser på era olikheter i ett annat ljus och på så vis bli lättare att acceptera?
Nummer 2. Lär dig att snacka med bönder på bönders vis. Med stor sannolikhet så finner du också själv en stor frihet i det, att säga ifrån. Att säga vad du verkligen menar. Att säga "Nej, jag har inte lust att passa idag". Och med stor sannolikhet så finner du att det också blir accepterat på ett helt annat sätt än du har inte har accepterat hur de är mot dig. Det kommer vara ett språk de förstår. Häntydningar och artighet är inte det.
Nummer 3. Igen, antagligen blir du och svärdottern kanske inte världspolare, men en större förståelse för henne hade nog hjälpt dig långt på vägen. Men igen, så måste jag säga att ge upp ditt barnbarn, att liksom avskriva han som en person som "inte är sympatisk" är inte ok. Det är det barnbarn du har. Vi har den familj vi har. Och han är ett barn. Du är hans farmor. Om du anser att han borde lära sig vissa läxor om livet och hänsyn och relationer med människor osv - som hans föräldrar inte kan ge han, så tycker jag att du har ett ansvar att själv lära det vidare. Men igen så tror jag också att du måste snacka med han på hans sätt. Om han gör någonting som du inte tycker han skall så kan du inte bara säga "oj nej hoppsan sa så får man inte göra helst lilla du". Utan du får säga saker och ting som det är svart på vitt och förklara för han. Så bli sur liksom. Om det är någon som inte förstår rationell artighet, så är det väl en 9 årig pojke. Så snacka klarspråk så han fattar liksom. Oavsett allt detta så anser jag inte att det är ok att avskriva situationen som den är med att "du har gjort det du kan inom dina gränser som verkar vettigt". För mig låter det bara som en person som i sin rädsla för att kasta sig ut i något obehagligt har valt att finna en "rationell" och "logisk" förklaring på varför du inte skulle göra mer än du gjort. Du kan kalla det för "inte modigt", jag kallar det för fegt. Och jag kallar det också för ansvarssvikt som farmor. Jag tycker inte att du har rätt att uppge ditt barnbarn, oavsett hur många långa och rationella och logiska förklaringar du kan komma på för att ge dig själv rätt att göra det.
