• Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 15 Aug 22:54
    41860 visningar
    255 svar
    255
    41860

    Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

    Anonym (Fridiz) skrev 2013-08-15 22:03:24 följande:

    min sambos mamma va exakt som dig, trodde hon visade respekt och va trevligt både till mig och barnen.


    Men både jag och barnen märkte vad hon egentligen tyckte då hon höll sig undan och pratade knappt med barnen när hon väl va här. jag bet ihop för min sambo skull.


    Men idag har vi ingen kontakt och bita ihop för nån man ogillar funkar inte. nu har det gått ett år och de vet inte ens vem deras farmor är, pga att hon va så ointresserad. Man kan visa intresse för ett barn fast man inte gillar det, men barn känner av saker så himla bra. Deras mormor/morfar älskar mina barn gör saker och är aktiva med barnen när de är här och på det viset så lär dom lära känna varandra.


     


    Troligtvis vill dom att du ska ha deras barn för lära känna han och för att du faktiskt är hans farmor. du kanske tycker han är väldigt lik sin mor, men hur många gånger har du träffat han utan hans mamma?? kanske då märker du det du inte märker när du träffar hela familjen..


    Hur kan din sambos mamma vara exakt som jag är? Du menar att hon är exakt som du antar att jag är. 
    Jag visar intresse och jag gör saker med barnet och har gjort så i hela barnets liv. Det som nu önskas av mig är ju saker utöver vad jag redan gör. 

    Lära känna barnet? Jag känner barnet väldigt väl och jag har träffat barnet oräkneliga gånger under dessa sju år både med och utan barnets mamma.  
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 15 Aug 22:57
    #88
    Anonym (Ta hand om dem) skrev 2013-08-15 22:21:46 följande:
    Jag vill dela med mig av min lilla historia...jag är barnbarnet..jag har två bröder, varav en bror är det som var älskad mest av mina farföräldrar. Jag var alltid det tysta, ledsna, hjälplösa flickan som aldrig fick klara av något själv.
    Jag hade aldrig någon bra relation till mina farföräldrar även om de har varit viktiga för mig, för ibland så är blod tjockare än vatten. Många år gick och relationen förbättrades inte direkt men de har alltid ställt upp med pengar när de varit fattigt och alltid kommit ihåg min födelsedag.

    Jag flyttade utomlands och trots den dåliga relationen med farföräldrarna så grät jag fruktansvärt mycket den dagen jag fick veta att min farmor somnat in. Jag flög hem till sverige och närvarade vid min farmors begravning och även dör föll mina tårar. Strax därefter blev min farfar ganska hjälplös och är idag rätt så dålig..och jag är den som står vid hans sida, tvättar hans kläder, köper tidningen till honom vara dag, städar hans hem, diskar och handlar.

    Det finns inte så många som finns vid hans sida längre, dels pga ålder och dels för att folk har sina egna liv med jobb, vänner och barn.
    Min farfar är min farfar trots att jag inte alltid varit deras favorit, men på senare år så visade de båda mer intresse för mitt liv i vuxen ålder och relationen blev bättre.

    Vem vill vara ensam när man är gammal? Vem kommer att finnas vid er sida när alla andra redan gått bort? Vem kommer att älska er på ett sätt som ingen annan gör?

    Ta hand om era barn och barnbarn medan ni kan, för sen ändras förutsättningarna innan ni hinner blinka.
    Det var en fin historia. Jag är dock inte säker på vad den har med mig och min historia att göra. Jag fasar verkligen av tanken att dels bli gammal och orkeslös och dels behöva vara det i sällskap av min sonhustru. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 09:08
    Anonym (blir ensamt...) skrev 2013-08-15 23:47:18 följande:
    Nä, du lär nog slippa både svärdottern och barnbarnet med den attityden.
    Tråkigt bara att du inte vill vara nån bra farmor. 
    Du tycker att jag uppvisar en dålig attityd? Jag skriver anonymt på nätet om en för mig mycket pressande situation som varat i många år. Jag gör det utan att helt utlämna en människa som jag tycker mycket illa om, men om jag inte kan få skriva min ärliga mening här så är syftet för min del förvanskat. 

    Helt uppriktigt så ser jag inga som helst fördelar med att få besök på hemmet av henne. Jag vill verkligen inte det. Däremot vill jag försöka att vara så anständig och vänlig jag kan trots hennes eget beteende. Jag kan inte se hur det skulle rendera mig en dålig attityd. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 09:09
    Satfläsk skrev 2013-08-16 07:35:18 följande:
    Var ärlig och säg som det är, då slipper du garanterat att vara barnvakt.

    Jag antar dock att du inte vill vara ärlig då risken är väldigt stor att du även förlorar din son?
    Det ligger inte för mig att såra människor om jag på något sätt kan undvika att göra det. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 09:25
    Lingonflickan skrev 2013-08-16 08:28:42 följande:
    Det är inte hos din svärdotter eller barnbarn felet ligger, det är du som har problem. Hur kan man sakna empati som du gör och hur kan man inte tycka om sitt barnbarn? 

    Klart jag undrar över hur din son upplevde sin barndom och uppväxt.

    Ta tag i dig själv människa! 
    Hur vet du det? För med det du skriver så menar du väl att jag är den som orsakar problemet? Eller?

    Det här är en människa som till exempel och utan min vetskap försåg sig med min extranyckel och som sedan under lång tid och när det passade henne släppte in sig själv i min bostad eftersom hon upplevde det som sin rätt i egenskap av att vara min familjemedlem. Det är en människa som utan vidare slängde de av mina kläder (en hel del av dem helt nya och avsedda att använda på mitt arbete som har en klädkod) som hon ansåg vara trista och tråkiga. Det är en person som säger sig vara rak (och den är kanske hennes avsikt också) men vars uppriktighet alltid är opassande och plump. Dessutom är förstås inte alla människor heller intresserade av att höra hennes uppriktiga mening om allt. Hon är en "jag säger bara som det är"person, och det kan säkert vara bra. Problemet är att hon säger hur det upplevs för henne och inte hur det är för den som drabbas av hennes mycket osympatiska uttalanden. Ofta är det helt uppåt väggarna. Oftast är det så. 

    En rak person är för mig en människa som övat sig i att förkorta sina kommunikationsvägar, det är inte en okänslig människa som framhärdar i och tar sig rätten att utan att man efterfrågat personens åsikter berätta för en hur man ska ha håret, att människor bör hålla sig till sin sort, att den och den är tokig och har blivit det för att den läst för mycket, att tapeterna är fula och så vidare. En rak person som inte har ett falskt självförtroende lever heller inte djävulen om den får ett rakt svar tillbaka. Den här människan skriker, konfronterar, skriker mer och gråter tills dess att hela omgivningen är utmattad av stormen som dragit in och som inte bedarrar innan hon själv bestämmer sig för att göra något annat. Finns inte en gnutta hänsyn, inte en tendens till vilja att förstå andras gränser. 

    Så. Säg mig den svärdotter som uppskattat att svärmor tar sig en extranyckel och kommer på oanmälda besök? Säg mig en enda svärdotter som hade tyckt att det var okej att bara duscha i sitt eget hem med säkerhetskedjan på?

    Jag tycker att det är trist att behöva ge exempel, jag hade inte tänkt göra det eftersom jag har rätt att känna som jag gör även om ni alla andra skulle känna på ett annat sätt. Jag beter mig trots det jag känner inte det minsta illa. Men jag är också mänsklig och det var svårare än jag trodde att hålla stånd mot människor i en tråd som anklagar mig för allt möjligt, nu senast för att vara en dålig mor. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 09:38
    Anonym (Tanten) skrev 2013-08-16 09:04:48 följande:
    Jag har med stigande förvåning skummat igenom allt det du skrivit sen TS och jag måste erkänna att jag undrar hur du är att möta i verkligheten. Att man kanske inte älskar sin svärdotter som sin egen dotter är väl inget nytt,  men att låta sin aversion mot henne gå ut över sitt barnbarn överstiger min fattningsförmåga.

    Jag har själv barnbarn. Och båda svärdöttrarna har det tagit tid att nötas ihop med. Men ledordet är ju att de älskas av mina söner, de pojkar jag fött och fostrat till fantastiska unga män, alltså måste jag lita på att de valt rätt kvinnor för dem. Mina svärdöttrar är vanliga kvinnor, med för och nackdelar, men mina barn har också bättre och sämre sidor som jag överser med (jag har också det.). Alltså överser jag med de sidor hos mina svärdöttrar som jag kanske inte jublar över.  Och de verkar ha överseende med mig i vissa fall.

    Men mina barnbarn, mina söners barn, är mina ögonstenar. Ibland liknar de mer sina mödrar, ibland sina fäder, men framför allt är de sina alldeles egna personligheter.  De är inte alltid A-barn med smilgropar och bubblande skratt, ibland är de riktigt värstingar, men de är ju precis som alla oss andra behäftade med båda bra och dåliga sidor. Att överföra eventuellt ogillande från en vuxen till deras barn är omoget. Det är trots  allt din sons barn också.

    Min gissning är att det ligger något helt annat bakom ditt ogillande. Det är tråkigt. Din svärdotter överlever det, och ditt barnbarn kommer antagligen inte att fundera så mycket på det i framtiden. Det största förlusten är din egen. 
    Jag låter inte min aversion mot henne gå ut över barnet! Däremot beter sig barnet på samma sätt som hon gör och det framkallar inte några varma känslor hos mig, det är INTE samma sak som att jag på något sätt skulle behandla barnet illa, det gör jag inte och det har jag självfallet aldrig gjort.

    Barnet uppmuntras också att vara "rak" men av det blir det bara mobbning och ett enormt stort och i mitt tycke falskt självförtroende som gör att barnet tar sig rätten att verkligen trycka ner andra. Barnet är mycket sött och många andra barn vill umgås med barnet. Barnet står och flinar och pekar finger åt dem barnet inte vill vara med och det är barnets rätt, tycker mamman. Barnet kan också utan vidare berätta "sanningar" för mig som förstås kommer från mamman och som jag bemöter UTAN att racka ner på barnets mor. 

    Så vad innehåller din gissning? Vad är det som ligger bakom mitt ogillande, menar du? 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 12:37

    Kan inte bemöta allas inlägg, så mycket tid har jag inte.

    Några missförstånd vill jag dock reda ut:

    Jag har aldrig behandlat barnet illa. Inte det här barnet och inget annat barn heller för den delen.
    Jag har tillbringat tid med barnet ensam. Den tiden har inte lett till att barnet fått en mer sympatisk framtoning eller förmått öka sin förståelse för hur man kan interagera med andra utan att hävda sig själv på ett sätt som samtidigt trycker ner andra. Mammans inflytande är för stort för att det ska ge någon som helst utdelning. 
    Jag kan inte omhänderta barnet, inte heller kan jag ha barnet en sommar. Jag kan ha barnet när mamman vill att jag ska ha barnet men inte annars.
    Jag orkar inte ha barnet mer än jag redan har eftersom det för med sig sådana enorma uppträdanden och sådan dramatik från mammans sida. Ett exempel på det kan vara att hon ringer upp och skäller för att barnet sagt att jag ska göra som barnet bestämmer och jag sagt att vi i stället ska komma överens om något. Det kan dessutom handla om totalt orimliga saker.
    Jag har tillbringat tid med sonhustrun ensam också. Och med sonhustrun och barnet. Jag har suttit med i lekparker och sett barnet klubba ner andra barn och ta av dem deras grejer medan mamman skrattat och pratat om hur naturligt det är för starka människor att se ner på svaga ("Det är som med fåglar förstår du, den som avviker hackas ihjäl direkt!"). Jag har många sådana exempel.
    Barnet är inte ouppfostrat, barnet är uppfostrat på ett sätt som är oförenligt med hur jag tänker kring barnuppfostran (och vanlig medmänsklighet för den delen).  
    Jag lyckades aldrig få tillbaka nyckeln eftersom hon tyckte sig ha rätt till den, men bytte så småningom lås. Det är länge sedan nu.

    Barnet är inte särskilt sympatiskt. Det är inte barnets fel, men det får konsekvenser som att jag inte förmår göra mer än vad jag gör eller känna annorlunda än jag gör. Ni är många som ägnar sig åt att spotta åt mitt håll och tycka att jag är hemsk, men jag har i alla fall stått ut betydligt mycket längre än de flesta andra. Jag finns ju fortfarande där för dem, trots att det verkligen tar på mina krafter men något ytterligare orkar jag faktiskt inte.  

    Tack för era tankar. Jag går vidare nu.  

  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 14:29
    Kajsagumman skrev 2013-08-16 14:08:19 följande:
    Jag har bara läst alla dina inlägg TS. 

    Alltså, jag kan inte låta bli att tänka att du själv har en stor skuld i att du är i denna soppa! Varför - varför - frågar jag mig - har du bara gått omkring i typ 10 år och bara låtsas som att allt är frid och fröjd? Vad i hela friden går det ut på??

    Om din svärdotter exempelvis går in till dig med en extranyckel och du inte tycker det är ok, varför i hela friden säger du då inte det??? Vad vinner du på att hålla på och undertrycka dina riktiga tankar och känslor, och låtsas som att ni allesammans är en stor glad familj?

    Och om ditt barnbarn nu är exempelvis elak mot andra barn på en lekplats, och mamman inte reagerar, är du då inte närmast skyldig ditt barnbarn att säga något? Att som hans farmor också bjuda in i hans uppfostran om andra sätt att vara på och sätt att se på saker och ting?

    Och om din svärdotter konstant säger saker som du tar illa upp omkring, jag speak up då för guds skull kvinna??

    Jag är ledsen, men jag har alltså enormt svårt att få sympati för dig här. Med mindre du är ärlig med din egna familj om hur du uppfattar saker, hur kan du då förvänta dig att saker och ting då någonsin kan förändras? Om din svärdotter bara hade fått veta att det inte var ok att gå in hos dig själv, och du sagt det. Vem säger att hon då inte bara hade sagt "Shit förlåt! det var fel av mig att tro det" och så hade du haft det ok med det, och hon hade inte gjort det mer. Hur skall hon kunna veta det om du inte säger det?

    Uppenbarligen så tror de ju på den "fars" du spelar... så med andra ord är det då inte konstigt att de gärna vill att du är mer med barnet, då de utgår från att du tycker om det. Varför skulle de inte det, om du aldrig gett uttryck för nåt annat?

    Nejdu, jag tycker du låter som en otroligt feg person... och jag tycker att det är ditt egna fel att du är i den situation du är i.

    Utöver det så menar jag att dessa motståndskänslor som du har mot din svärdotter, som du aldrig sagt högt eller sagt nåt om till henne, ligger bara inne och ulmar inne i dig utan att hon ens vet om det. Antagligen har det gått så långt att hon intet rätt kan göra. ALLT med henne är fel, och hon har aldrig haft en chans att be om ursäkt, göra nåt på ett annat vis, eller ens vetat om att det är det du tyckt om henne.

    OCH inte nog med det så tror jag att du så projicerar dessa icke bearbetade känslor med din svärdotter på ditt stackars barnbarn. Som är totalt oskyldig i sammanhanget, men får lida för att du har en massa olösta issues med hans mamma som du aldrig vågat ta tag i.  

    Så jag säger till dig farmor - att om du verkligen vill göra något gott för din son och hans familj så fu--ing få tummen ur och säg vad du har på hjärtat. Det är du själv som skapat denna situation, i ditt felvridna sätt att prova att göra rätt så har du i åratal gjort SÅ fel. 
    Det här är nackdelen med att skapa en tråd, jag skulle helst vilja avhålla mig från att vara ytterligare aktiv i den men det blir svårt när felaktigheter som det du skriver här dyker upp. Det känns på något sätt lätt obehagligt om människor kanske bara läser det du skrivit i ditt inlägg och tror att det är så det förhåller sig. 

    När min sonhustru självsvåldigt lade beslag på en av mina nycklar så vidtalade jag förstås henne att jag ville ha den tillbaka. Vad får dig att dra slutsatsen att jag inte sa något om det?

    När barnet är elakt mot andra barn har jag förstås reagerat. Det som är JOBBIGT är att jag får oerhört mycket ovett av sonens hustru efteråt och ibland också framför andra människor och värre ändå; framför barnet. Vad får dig att tro att jag inte sagt något? 

    Jag har bemött saker min sonhustru sagt, Självfallet har jag gjort det. Det som är JOBBIGT och oerhört påfrestande är att samtidigt som hon vill kunna vara rak (hon tycker att hon rak, jag tycker att hon är mycket otrevlig) så klarar hon inte alls av att någon bemöter det hon säger varför hon blir otroligt upprörd, arg och utagerande. Jag berättar ju här att jag på något sätt verkligen är i absoluta närheten av min egen smärtgräns. Varför tror du att jag inte bemött något av det hon vräkt ur sig genom åren? Tror du det för att jag inte explicit har sagt till henne att jag finner henne och tyvärr också barnet osympatiska? Det är förstås en helt annan sak att göra det, jag har ju skrivit tidigare att jag inte önskar såra någon. 

    Du skriver att du har svårt att sympatisera med mig. Du skriver att jag är en feg person. Du skriver till och med att min sonhustru aldrig ens fått en chans att be om ursäkt, inget av det är korrekt mer än det förstnämnda. Eller, jag är kanske ingen MODIG person men jag är heller inte feg. Jag vill däremot inte leva i den sortens enorma känsloutspel och kontroverser som uppstår i kontakterna med sonhustrun. Chans att be om ursäkt har det funnits en uppsjö av, men jag har ingen anledning alls att tro att det ens slagit henne. Hon tycker vad jag vet aldrig att hon gör något fel. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 21:41
    TrendyFarsa skrev 2013-08-16 15:12:31 följande:
    Nej, och det är MAMMANS fel OCH den frånvarande syltryggen som TS har till son.

    Ingen annans. 
    Min son är inte frånvarande. Jag kan inte bedöma om han är en syltrygg, dels för att jag inte är bekant med uttrycket och således inte vet vad det betyder och dels för att jag inte är involverad i hans liv på det sätt som jag en gång var. Jag menar, det är skillnad på vad en mamma får veta när ens ungar är små och sedan tonåringar och på vad man blir meddelad och insatt i när de är över de trettiofem. 

    Sonen arbetar heltid. Sonhustrun är hemmafru och har alltid varit (på eget initiativ, det är inget min son förväntat sig av henne), hon vill vara det och har alltid velat vara det. De har också på hennes initiativ en mycket gammaldags könsbunden uppdelning av just skötseln och uppfostran av barnet. Sonhustrun vill ha och har alltid krävt att få ha fullt inflytande över den saken. I övrigt sköter hennes man (ja, min son) hemmet och allt omkring. När det gäller barnet så har hans invändningar alltid mötts av hotelser om att hon i sådana fall flyttar och aldrig kommer att låta honom träffa sitt barn om han lägger sig i.  Därmed inte sagt att jag tycker att han är ansvarsbefriad när det gäller hur det blivit. Men jag känner mig bakbunden, jag vill inte kliva över deras gränser (och jag älskar honom, han är min son). 

    Jag tror (observerar att jag tror, inte tycker mig veta) att det främsta skälet till varför hon kan hållas är att han verkligen älskar henne och är mycket rädd för att hon ska lämna honom. Hon är och förblir hans soft spot. Jag tror vidare att han till vissa delar imponeras av hennes konfrontativa sätt, och jag vet (eftersom han sagt det) att han tilltalas av henne färgstarka personlighet. Att hon gör sig omöjlig hos folk förklarar han med att hon är blir missförstådd av alla alltid. 

    Vad gäller barnet så bidrar han med massor av kärlek men vad gäller uppfostran så litar han på sin hustrus omdöme.

    Jag vet inte varför folk i den här tråden tror att jag inte pratar och har pratat med min son? Det har jag gjort under hela hans liv (även om jag efter att blivit vuxen respekterar det; att han är just vuxen) och vi har talat om en massa saker vad gäller detta, helt utan att det egentligen blivit någon skillnad. Han älskar henne och litar på henne. Han tror alltid, precis som hon också verkar göra, att alla problem är någon annans och inte någonsin har med henne att göra. Och han tilltalas av hennes idé om att barnet bara mår bra av att vara väldigt tuff eftersom det kommer att gagna barnet i framtiden. 
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 21:55
    Kajsagumman skrev 2013-08-16 17:21:57 följande:
    Men ok, det då förhåller sig såsom du skriver så är det ju en sak som inte passar ihop. Om din svärdotter skulle varit så medveten om hur det förhåller sig mellan er, varför skulle hon då önska att du var ännu mer involverad i era liv än vad du redan är? Som du ju skriver att du gärna vill. 

    Så nånstans, så har jag  svårt att tro på det du säger. Det känns snarare som att du är en person som inte vill stöta dig med familjen, som du ju också skriver om och om igen. Och jag får känslan av att du upplever det som att du kanske har sagt vissa saker men att ingen lyssnar. Men jag tänker då - om du hela tiden upplever att ingen lyssnar eller förstå vad du verkar uttrycka - kan det då inte vara så att du kanske inte har sagt det tillräckligt tydligt?  

    Om du skulle beskriva den känsla du har för din svärdotter som att "hon är osympatisk" så kan jag faktiskt inte förstå varför du inte skulle kunna säga det till henne och ta en snack om det, och reda ut lite saker en gång för alla. Det är då en annan sak om du hatar henne eller liknande, men att "du finner henne osympatisk" kan jag inte förstå varför du inte kan säga över en kopp kaffe och en snack?  

    Sen tänker jag också lite att om du ändå är på din smärtgräns, så att du kanske överväger att kanske till och med bryta kontakt eller del av den på nåt sätt för din egna skull - så kan jag inte se vad du har att förlora på att ta ett snack med dem?

    Sen är jag också intresserad i dina tankar omkring min teori om att du faktiskt "odlar" dessa känslor omkring din svärdotter där de nu är på väg att bubbla över (för att du inte får utlöp för dem), och att du också sen har lyckats att projicera dessa på barnbarnet utan att verka så medveten omkring det?  
    Ja, jag vet inte men jag undrar: är du verkligen intresserad eller vill du bara ha rätt i det du antar, tror och tycker? För jag tycker inte att det verkar som om du läst och förstått vad det är jag försöker berätta. Vad är det som inte passar? Jag har bemött sonhustrun och fått på skallen för det. Jag har INTE explicit sagt att jag ogillar henne, jag har förhållit mig saklig och bemött saker undan för undan. 

    Du verkar inte alls förstå att det här INTE är en person som man sitter ner med över en kaffe och i en dialog ger och tar vad gäller de synpunkter man kan ha gällande den inbördes relationen eller något annat. Om så varit fallet så hade vi haft den sortens fikastunder redan. Jag förstår inte varför du önskar göra om mig och henne till några vi inte är? Jag vet heller inte varför du skriver att jag överväger att bryta kontakten? Jag försöker hitta ett sätt att bibehålla kontakten på en nivå som jag med möda klarar av. Jag försöker att göra det på ett sätt som inte sårar någon. Jag är, trots allt, RÄDD om barnet - begriper du verkligen inte det?

    Jag är inte på väg att bubbla över. Inte alls. Jag förstår inte ens hur jag förväntas bemöta den här sortens egna uppfinningar. Känns det inte märkligt alls för dig att tillskriva mig en massa saker som jag över huvud taget aldrig skrivit mycket mindre känt, sagt, gjort eller upplevt?  
  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 16 Aug 22:12

    Jag hoppas att alla ni som lagt tid på att skriva ibland mycket utförliga svar med goda råd och förståelse inte känner er ignorerade, jag har läst och uppskattar ert engagemang och er rättvisa behandling. Det gläder mig att se att det finns människor som tycks sätta en ära i att läsa det som står även om de inte alltid håller med om innehållet. Det är betydligt mycket svårare att veta hur man ska ta sig an människor som läser in något annat än det som står skrivet och som, ännu värre, pådyvlar en åsikter och gärningar som är en totalt främmande. 

  • Anonym (Farmo­r) Trådstartaren
    Äldre 20 Aug 08:54

    Nu har jag tid över och ska försöka svara på en del av det som skrivits.

    Jag är inte bitter. Jag känner mig i alla fall inte bitter. Om jag hade gjort "allt" (vad är allt och hur vet någon att den gjort precis allt?) och inte tillerkänt mig mina egna gränser så hade jag kanske blivit bitter, det vet jag inte. Om mitt liv inte haft något annat innehåll så hade jag kanske också blivit bitter, men jag lever ett bra liv. Det är, och har aldrig varit, utan sorger och en del besvär, men vilket liv är det? Jag tycker trots det att det är ett bra liv. Det har ett innehåll jag tycker om och som jag upplever som stimulerande och det är mitt.

    Jag har för mig, och rätta mig gärna om jag har fel, att människor som av olika anledningar blivit förbittrade ofta låter någon oförrätt förhindra dem att känna optimal glädje och tacksamhet över annat. Det vill säga att den som grämer sig över något specifikt och som inte hittat ett sätt att låta det ta bara rimligt med plats får svårt att inte ta med sig problemet in i alla livets situationer. De sitter kanske på en middag i goda vänners lag och borde kunna känna att de har det bra, men de ältar i stället det som grämer dem. Ungefär så (kraftigt förenklat) uppfattar jag bitterhet och jag känner inte alls igen mig i det. 

    Jag tycker också att jag gjort allt inom för mig rimliga gränser. Och det får vara gott nog. Jag tycker att det är vettigt att göra så och jag förhåller mig så till det mesta i livet, att jag frågar mig; vad är vettigt att göra?  

    Mina relationer i övrigt fungerar bra (och har så gjort genom livet). Det kan man ju, om man vill, ta som en sorts indikation på att min sonhustru (som ju inte har fungerande relationer till i princip någon) är den som äger huvuddelen av problemet. 

    Nej, jag känner mig inte bitter. Men jag skäms ibland, jag känner genans över hur sonhustrun för sig och jag känner genans över vilka av beteenden hos barnet som hon uppmuntrar. Det är förstås inte en positiv känsla. Jag brukar inte ägna mig åt att skämmas å andras vägnar. Detta för att jag tycker att vi alla (som är vuxna) bär ansvar över oss själva, men det är tankar och förhållningssätt som inte fungerar fullt ut i det här fallet. 

    Någon skrev att min son är kuvad eftersom jag är en dominant kvinna. Jag vill tillbakavisa det påståendet. Jag har aldrig ägnat mig åt någon auktoritär uppfostran och vi har verkligen ingen relation som ser ut som den en del av er tycks vilja se. Någon skrev att jag är feg. Jag vill tillbakavisa det påståendet också. Som jag skrivit tidigare så är jag kanske ingen särdeles modig person i bemärkelsen att jag uppsöker äventyr och letar efter situationer som ger mig adrenalinpåslag men jag är heller ingen feg person. Jag letar visserligen inte efter kontroverser och jag försöker hitta mer konstruktiva sätt att hantera de konflikter som ändå uppstår än att stå och skrika, hota och skälla. Det ligger helt enkelt inte för mig att agera så. För mig är det dock inte samma sak som att jag skulle vara feg.

    Min son råkade i vuxen ålder och under sin yrkesutövning ut för en extrem situation. Ett trauma. Jag har förstått att en del av er är mycket frestade att lägga hela skulden för den i tråden beskrivna situationen på mig. I era ögon måste det vara så att jag är alla de där sakerna som ni skrivit om här (feg, dominant, oempatisk, sjuk. Jag kommer inte ihåg mer, kanske fanns något ytterligare omdöme) och ingen av oss kan förstås svära oss fria från föräldrapåverkan (även om jag tror att analyserna och psykologiserande kring dessa processer möjligen är något mer komplexa än de framställts som här) men man måste också komma ihåg att vi påverkas på alla möjliga sätt av alla möjliga andra saker, händelser, övertygelser och människor. När det gäller min son så gjorde det han råkade ut för att han fick lättare för att tro på att det är bättre att vara väldigt tuff och att det inte finns så stort värde som han tidigare alltid trott i att vara väldigt snäll. När så min sonhustru dök upp så tror jag han tyckte att det var väldigt skönt att ha en sådan person vid sin sida. Och det är förstås bara en del av saken (och dessutom inget som jag med säkerhet vet, det är en spekulation och bör behandlas som just en sådan), andra sidor av saken har jag redan redogjort för. Han älskar henne högt. Och många, kanske de flesta, kan nog vittna om att det är svårt att i detalj beskriva varför man finner en människa oerhört attraktiv medan en annan (som kanske till och med är väldigt lika den förstnämnda) inte framkallar samma känslor. 

    Min sonhustrus övertygelser kring hur livet ska levas och barnet uppfostras är att likna vid religiositet. Och hur enkelt är det att åka hem till en djupt troende utövare av en religion och "slå av en prat" som syftar till att förändra det den personen byggt mycket av sitt liv på?

    Någon frågade om min man. Jag är änka.
    Någon kommenterade hur hemskt det är att jag skrivit att jag upplever att sonhustrun och barnet inte är särskilt älskvärda. Här bör man ha klart för sig att jag använder ordet i sin egentliga betydelse (behagligvänligangenäm att umgås medförbindligämabelcharmeranderarförtjusandetillmötesgåendesnällgodtrevlighjälpsamhövligbelevadurban). Alla är förstås värda att älska, men alla kan inte älskas av alla och en del gör det mycket svårt för en att älska dem. En del älskas av någon som inte kan vare sig leva med dem eller umgås med dem. Det finns ännu många fler varianter på samma tema.
    Någon skrev att jag ifrågasätter om min son skulle vara lycklig, var gör jag det? 
    Någon skrev att det är intressant att jag konsekvent använder ordet "sonhustru". Varför är det intressant? I mitt umgänge finns det inte någon som använder något annat ord.

    Mycket mer har skrivits. Jag tackar för engagemanget och för alla analyserna, jag är ovan vid att vara föremål för en så omfattande "utredning" av min person där ett stort antal antaganden gjorts men det är säkert nyttigt på många sätt. 
    Nu kommer jag ihåg att någon också frågade om jag tyckt att tråden och råden i den varit till hjälp och det tycker jag, så tack för det. 

     

Svar på tråden Mitt barnbarn liknar bara sin mamma