Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Jag har lite svårt att förstå det här. Så det är inget speciellt dåligt beteende hos någon av dem, bara en viss personlighet du har svårt för?
Jag rekommenderar dig att läsa boken "En man som heter Ove" faktiskt.  Tror den skulle vara bra för dig.

Och nej, jag tycker inte man måste älska sin familj och man måste inte skapa relationer med barnbarn tex. Men om din son är en bra människa kanske du får utgå från att det finns något värt att älska hos hans fru och utgå från det i din relation med dem. Bra relationer gör ju ändå livet trevligare.  

Min farmor har alltid särbehandlat oss kusiner.
När jag var liten märkte jag nog inte så mycket av det för vi kusiner lekte bra ihop och var oftast där samtidigt.
Farfar var vi nog med mest och han gjorde det inte.
Sen efter man blev äldre så märkte man ju av det mer. Och i vuxen ålder så syns det ju mer.

Men jag tror att det är bäst att du i så fall håller dig ifrån, för man känner faktiskt av att man inte är önskad.
Och jag vet inte om min pappa märkt av det eller inte. Han försöker göra sitt bästa för att hålla sig på god fot hos sin mor, vad hon än säger till mig eller min mamma.. 

Så vill du inte att barnbarnet sover över så säg att du tycker det är för mycket. Nu vet jag inte om du har fler barnbarn. Om du har fler så gör inte skillnad på dem när alla är med.         

Ta och växa upp kanske ts??

Det är ett i mina ögon dåligt beteende, eller egentligen flera. Men i deras ögon, sonens hustru, sonen själv (utgår jag från, han verkar nöjd med sitt liv ihop med den här kvinnan) och i barnets ögon så är det rätt, bra och önskvärt att vara som de är. Så i den bemärkelsen är det inte frågan om en dålig uppfostran. Kombinationen beteende och personlighet (yttranden, sätt att yttra sig på osv...) är inte kompatibelt alls med mig och hade det varit någon annan person så hade jag mycket snabbt valt bort henne (och barnet), det kan jag nu inte göra varför jag vill försöka att hantera situationen på ett så bra som sätt som det möjligt är. 

Tack för boktipset. Hur menar du att den skulle vara bra för mig? Om jag får drista mig till att fråga.  

Ursäkta?

Fast det ÄR ju ändå ditt barnbarn. Dina och din mans gener måste finnas där någonstans. Personligheten går ju dessutom att påverka. Jag tror inte att jag skulle kunna dissa ett eget barnbarn så, för jag ser blodsband som väldigt värdefulla. Jag skulle nog snarare försöka ha barnet hos mig MERA, så att jag kunde ge det ett gott föredöme som komplement till den hemska mamman. Tänk på att flickan kan bli väldigt viktig för dig när du är gammal, och hon är en självständig kvinna - då kan du och hon ha en egen generation utan mamman. Det kan ni förresten redan om några få år, i viss mån!

Om hon hade varit 14 hade jag kanske svarat annorlunda, men jag vägrar att tro att en sjuårings personlighet redan kan vara gjuten i sten. 

Boken handlar om Ove som inte är älskvärd på något sätt utan enbart framstår som en bitter surgubbe. Men när man lär känna Ove visar det sig finnas en väldigt fin människa innanför det otrevliga skalet.
Och om inte annat är det en otroligt bra bok, rolig och gripande

Fake it til you make it

Låter som om det är dax att klippa banden. 

Ingen mår bra av att ha dej i närheten.

Det skulle stå "en egen RELATION" utan mamman