Ni som hoppade av gymnasiet eller ni som har tonåringar som hoppat av hur gick/går det nu?
Har själv en tonåring som hoppat av och jag är lite orolig för hur denna tid kommer se ut så undrar hur det gått för andra.
Gick inte dit sista halvåret så hoppade av med ofullständiga betyg, brydde mig bara om läppglans, killar och fester. Var inte dum men var så sjukt skoltrött och omogen. Började sen jobba med gamlingar och i en butik, flyttade hemifrån, det var bra för min del att tjäna pengar och att ta ansvar. Tog igen studierna sen, har ett bra jobb idag på chefsposition. Känner fler som det gått bra för, men lättast blir det om man kan sporra ungarna att ta itu med plugget tidigare. Kruxet kan vara att när de blir myndiga så gör de som de vill, jag sa inget om att jag hade hoppat av till mina föräldrar.
Hoppade av sista året.
Rent yrkes- och studiemässigt:
Under tre år så arbetade jag på förskola, skaffade mig en montessoripedagogsgrund att stå på efter ungefär två år. Sen fick jag mitt första barn, var hemma med henne och jobbade lite extra för att få in lite mer pengar i kassan. Fick barn nummer två och läste upp mina gymnasiebetyg under föräldraledigheten. Började plugga strökurser och lärarprogrammet. Läser just nu 150 % sett till poängen, älskar det och trivs väldigt bra, men det mesta kan göras hemifrån. Jobbar för det mesta heltid i en klass 6:a bortsett från just inför tentor.
Jag är lycklig, trivs bra. Det har varit en del omvägar men inget jag förlorat på :)
Hoppade av i början av trean. Drog runt och var meningslös runt om i Sverige ett tag, jobbade med old ppl, läste sedan in det jag missat på folkhögskola. Gjorde högskoleprovet vilket gick bra så jag kom in på det jag ville. Ströpluggade lite och utbildade mig till sist till socionom. Bra jobb idag. Hoppade av för att jag var less och enormt understimulerad.
Det gäller ju då TS att ni är väldigt hårda med t.ex. pengar. Han ska inte få pengar alls om han bara går hemma utan sysselsättning. Underlätta inte för honom om han inte vill göra något själv.
Jag gick om tvåan på gymnasiet och hoppade av som 18-åring några månader innan mina jämnåriga tog studenten. Jag sökte jobb och flyttade till Sthlm. Efter några års arbete så spenderade jag tre år på komvux medans jag arbetade deltid. Sedan klurade och klurade jag på vad jag ville bli när jag blev stor. Strax innan jag fyllde 27 år föddes min son. Idag är han tre år och i våras hittade jag äntligen en utbildning jag vill gå. Jag kom in på flera program på Stockholms universitet men valde en tvåårig yrkeshögskola istället, och där började jag i måndags.
Jag förstår att en blir orolig när ens barn inte fullföljer gymnasiet men det brukar bli folk till slut av även oss skoltrötta skolkare.
Tänkte lägga till att mina föräldrar gjorde det väldigt klart för mig att om jag inte gick i skolan så var jag tvungen att jobba. De ville inte hitta mig hemma i soffan varje dag.
Som tur var så ville jag verkligen jobba.
Inte jag eller mitt barn, men har en god vän som hoppade av efter högstadiet. Höll på mkt med sin hobby sen 12års-åldern hemifrån. Det var väl några slitiga år i början men efter jobb på 3 svenska företag inom den branschen jobbar han nu på ett väldigt högt ansett ställe i USA. Så visst kan det, som andra redan sagt, gå bra om man är driven.
Å andra sidan lär det inte gå så bra om man inte är driven alls även om man klarat någon högre utbildning...
Jag har klarat gymnasiekompetensen nu i efterhand, via Komvux. Jag behövde läsa allt i min takt, och det var väl inte studierna i sig som var jobbiga. Utan all press.