Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Japp, det är jobbigt, jag känner med dig. 
MEN som tröst kan jag säga att det blir bättre.
Åldern 2-4,5 ungefär tycker jag var den absolut jobbigaste (mina äldsta är 6 och 8 nu).

Men nånstans 4-5 år blir det plötsligt mycket lättare, de kan klä på sig själva, de kissar inte på sig, de kan gå ganska långt utan att man behöver bära dem, de kan roa sig själva en längre stund, det blir MYCKET lättare att hitta saker att göra tillsammans som alla får ut något av, de kommer med en massa roliga frågor och man kan ha samtal som är givande för båda parter, de delar med sig av funderingar kring livet, kompisar, sagor, filmer, de börjar gå över till kompisar och leka på egen hand osv osv.

Så HÅLL UT, det kommer inte att vara sådär tungt för alltid, utan det handlar om kanske 2 max 3 år till, sen blir det lättare igen!
 

jag har degig mage full med bristningar, pattar som jag kan använda som åror till min eka, sexlusten har försvunnit , sömnbrist har jag levt med länge
och än har jag inte en enda unge :) men lika glad för det är jag men gladast är nog räven^^

Fast vad trodde du småbarnslivet handlade om? Du har glömt alla sjukdomar med oro, snor, gnäll, kräk osv. Jag var beredd på hela denna biten när jag fick barn. Jag tror de flesta räknar med allt detta.. Men det är lite orättvist att skriva en sådan här tråd eftersom det fina med att ha barn inte riktigt går att återge i ord. Och det är ju känslor som inte kan föreställas innan man upplever dem. Och tänk att de FLESTA ändå anser att det är värt att utstå allt det flera gånger om ;) men jag håller med TS, tänk efter före man försöker få barn för det är inte lätt, däremot önskar man barn och man kan ge barnet vad det behöver så ska inte TS text skämma bara informera :)

Ja nog förstår jag ts , har en 2,5 åring och en 5 åring hemma högenergiska båda två, men jag har aldrig varit den som "lilla hjärtat mamma gör" ist den som säger " här mamma visar kan du göra själv sen" dom är båda självständiga å jätte duktiga, utbrott å spring å skrik till 1000 javisst men dom lyssnar för dom vet att både jag och sambon bara säger 1 gång sen får dom antingen gå in på rummet lr så tas tex tvn bort från deras resp rum. Våra motton i familjen är konsekventa, tolerans, låt barnen vara barn, ansvar och kärlek, tror vi kommer långt med det och ungar både förstår å klarar mer än man tror ....

Hej !

MItt första barn var inte alls lätt. Det tog fem månader innan jag började känna kärlek, före det var det bara pliktkänsla. Han fortsatte att vara  svår, vaknade jättemycket på nätterna ändå från födseln och till att han var fyra, fem, sex år, jag minns inte riktigt längre. Han var trotsig, hamnade i bråk med andra barn, var omöjlig att få iväg till dagis, att få hem från dagis, att få att lyssna, åt som en kratta, envis som bara den. Jag fick tvinga honom till tvättstället (bära) varje gång efter toabesök i ett halvår innan han gick med på att tvätta händerna. Ständiga utbrott, dagmamman klagade, dagis klagade, andras föräldrar suckade, jag fick höra långt senare från deras barn att de inte fick leka med mitt barn "för han var dum". Alla, inklusive min egen mamma, lät oss förstå alla fel vi gjorde i vår uppfostran. Nej, jag brukade tycka att ånej, nu måste jag åka och hämta honom igen, måste jag verkligen ? Jag tänkte inte ens tanken på syskon förrän han var flera år gammal, pga min kraftiga sömnbrist.
Sen kom tvåan. Pappan och jag var oroliga i början och frågade till och med vårdpersonal om det var något fel på henne, hon var ju så lugn. Var hon sjuk, kanske, hon sov så lugnt och var så förnöjd när hon var vaken. De bara skrattade åt oss och sade att hon var hur normal som helst ! Samma föräldrar, samma uppfostran, samma hem, jag var helt utsövd när hon var liten, var lycklig och hann med fritidsaktiviteter! Kärleken fanns från första stund, den som alla talat om och som jag hade haft så dåligt samvete för att jag inte kände från start med första barnet.
Samtidigt fick vi hjälp med äldsta barnet, jag gick föräldrautbildning på kommunen, vi var hos barnpsykiater, det var tal om kanske diagnos men det blev aldrig utrett. Allt blev inte bra, men vi lärde oss att hantera honom på ett sätt som fungerade lite bättre, fick större förståelse om hur han var och fick redskap för att kämpa vidare med honom, för det var en fortsatt kamp. En av de stora vinsterna var att vi fick höra att det inte var som alla hade insinuerat, att vi gjorde så fel med honom. Vi var som de flesta andra "vanliga "föräldrar. Han var ett barn som inte var lika lätt som "vanliga " barn, helt enkelt, och vår föräldrauppgift var tyngre. Han är tonåring idag, mycket duktig och speciell, men inte alltid särskilt lätt. Angående mat: Det visade sig långt senare att han är laktosintolerant, det var inte särskilt uppenbart i många år, men han hade ofta ont i magen efter diverse maträtter, kräktes eller fick diarréer. Han åt mycket bättre när vi tog bort laktosen och han förmodligen mådde bättre i magen.

Så kom då trean, sov inte alls, krävde mycket, lynnig, extremt mammig, ja helt enkelt inte så lätt som tvåan. Vi har kunnat hantera hans sätt mycket mycket bättre, han liknar äldste sonen i ganska mycket även om de har sina skillnader. Det som knäckte mig efter ca ett års sömnbrist, och två små under tre hemma plus ett "svårt" storasyskon, var nog just sömnbristen och bristen på tid för mig överhuvudtaget. Jag tror att jag var så nära att bli utbränd som man kan bli. Och ja, det är mycket svårt att uppskatta sina barn när man befinner sig i det tillståndet. Jag fick så småningom avlastning pga arbete (jodå, jag tyckte att jobbet var semester) och sömn pga av vistelse på annan ort. När så fyran kom har det gått upp och ned. Hon är glad och förnöjd men ganska envis. Problemet var att hon inte sov, och inte de andra heller. Precis som du så vaknar jag av barnen, det gör inte min man (eller så får jag väcka honom och då sover alla mindre i slutändan eftersom de små hinner bli ledsna). Jag har i omgångar gått upp 6-10 gånger per natt, månader i sträck, utan möjlighet till återhämtning på dagen. Det gör något med ens syn på barnen, mannen, världen i stort, livet osv. Alla som kommer med fåniga råd om att ta en kväll i badet med luktegott osv har man lust att slänga in i väggen, en sådan droppe i havet hjälper inte ! GRRR tyckte jag. Vändningen kom när barnen började sova bättre och jag fick mer tid över. Jag antar att mer tid över, tja, mina krav är inte längre desamma som vid första barnet när jag sörjde mitt förlorade liv och min förlorade frihet. Jag har numera nästan glömt hur det var att vara så fri, så jag har kanske inte lika höga krav längre...:)

Angående kroppen: det är en lucka mellan första barnet och de andra. När han var ca tre år började jag få fason på kroppen och jag har nog aldrig haft så snygg figur som när han var ca fyra fem år. Det tog liksom ganska lång tid att komma tillbaka, men det gick! Det är värre nu, haha, med tre barn till på raken utan motion mellan, ojojoj! Fast det gör inte lika mycket, jag börjar bli lite tant snart...;)

Den värsta resan var med första barnet, innan vi förstod att vissa barn är svårare än andra och att vi hade fått ett sådant. Mycket lättare med nästa svåra barn när vi visste vad vi skulle göra och vilka krav vi kunde ställa och vad som ungefär är normalt för ett barn i en viss ålder. Och ja, jag har ibland undrat om jag älskade mina svårare barn och jag har kommit fram till att det gör jag även om ibland så vill jag bara kasta ut dem. Barn som låter en sova och som inte klänger hela tiden och bråkar är mycket lättare att älska, men om man tar sig ur sömnbristen och går och får hjälp så blir också svåra barn lättare att älska.    

Man måste inte gå till BUP eller BVC om det känns för stort eller om man inte har förtroende för dem. Vi var hos en privat barnpsykiater och det visste bara vi. Det är gratis hos många för barn.

Du är inte ensam. Fundera på att skaffa hjälp på riktigt. Prata med din man.Lycka till!   

Förra veckan visade sig att jag var gravid (med första barnet), det har varit mycket tankar & funderingar om hur det skulle bli, om jag skulle vara en bra mamma, om jag skulle skulle älska mitt barn lika mycket som alla säger att man blir att göra, det lutade åt att behålla barnet men efter jag läst denna tråd känner jag bara HJÄLP, så där vill inte jag känna!!!!!!? Det är ju mardrömmen,ångrar mig att jag läste detta! Men lycka till, hoppas det ordnar sig!