Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!
Anonym (Rewind) skrev 2013-09-03 22:02:02 följande:
Ful, degig mage med massor av bristningar. Platta, hängiga bröst med massor av bristningar. Kilon som är svåra att bli av med. Ingen sexlust på flera år. Extrem sömnbrist som gör en galen. Förhållandet går i bitar (säkert mycket pga ovanstående obefintliga sex och sömnbrist plus att man plötsligt ser andra sidor hos sin respektive som man inte vetat innan eftersom man inte hade barn ihop). Klängigt barn som är helt låst vid en förälder som helst skall göra ALLT som har med barnet att göra HELA TIDEN, för annars blir det skrik och hysteriska utbrott. Noll energi, tålamod och livsgnista. Ingen att prata med eftersom man aldrig kan ta med barnet och umgås "normalt" med någon för att barnet måste passas på exakt hela tiden om man inte är hemma där saker och ting är barnsäkrat. (Och då är det ändå en 2,5 åring vi pratar om och ingen bebis.) Alltså finns i princip inga vänner kvar. Umgängeskretsen består av kollegorna man träffar under arbetstid, maken och barnet. Släkt ibland, när man känner att man har lite energi till att vara social (eller helt enkelt känner sig tvungen eftersom det var så längesedan man träffades sist). Träffade en vän (som ej har barn) ute på en lekplats och hon har i efterhand berättat att hon vart helt slut efteråt. Hon fattade inte hur jag orkar ha det så varje dag, hela tiden. Inte jag heller var mitt svar..... Längtade mycket efter barn innan, men i efterhand har jag många gånger tänkt att om jag vetat hur det skulle bli så hade jag aldrig skaffat barn. Helst av allt vill jag spola tillbaka bandet, men det går ju inte. Vet att jag är en vidrig människa som inte är värd att ha ett barn och att det är synd om mitt barn eftersom det inte valt att bli född. Så det behöver vi inte ta upp en miljon gånger. Vill bara varna alla som är sugna på barn. Prepare for hell on earth!vem har inte känt så som du beskriver (mer eller mindre). o inte fan är det konstigt att ogilla läget när ansvaret är så sjukt större nu än tidigare. släpper man taget så kan det ju värsta av det värsta inträffa känner man kanske.
jag tror det bästa är att låta nya sidor av en komma fram. nya egenskaper. nytt tålamod. nya krafter.
jag är oxå helt slut efter en dag med sonen... (eller 1 timme snarare..) men jag ser till att man har kul..eller att det ändå känns meningsfullt tillsammans, för det e ju ändå såna minnen man lever länge på.
för att underlätta mitt umgänge med sonen måste jag lyssna på honom. va vill han säga mig? o inte avfärda som ett babbel. hans åsikter inte mindre viktiga än mina. varför skulle dom? vi ger o tar till varandra. annars skulle jag inte pallat. jag som vuxen måste lära mig detta.
jag har många ggr kommit på mig sj med att trotsa mot min son. liksom du, så trotsar du så in i helvete med ditt inlägg. gör du dig medveten kring ditt eget uppförande o bemötande så ska du se att det kommer bli skillnad.
det blev det för mig iaf o jag o sonen (snart 4) har en väldigt fin relation som är värd allt.
så länge man är medveten om hur man påverkar ungen med ens egna röst, humör, kroppsspråk ja allt sånt påverkar ju.
så sluta trotsa skulle jag ju vilja säga o väx upp o andas o var medveten om din påverkan! ;)
lycka till med allt!