Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!
Anonym (Underbart) skrev 2013-09-03 22:54:31 följande:
VAD NI ÄN GÖR! SKAFFA BARN!!!!
Dom tar all energi ibland men dom är underbara ändå!!!!!!!!!
Inlägg från: Anonym (Rewind)
|
-
Det är ju lite skönt att se att andra har en annan syn på livet med barn. Fast jag har svårt att se det. Man kan väl bara se det man själv lever i.
-
Alltså som det är just nu så känns det som att vi (eller mest jag) bara irriterar oss på varandra och bråkar. Är inte det mista sugen på att åka iväg en helg. Och jag vill helst inte att han ens tar i mig.Anonym (Underbart) skrev 2013-09-03 23:04:03 följande:Ja men åk bort med din man själv en helg så får ni nog igång gnistan igen... Sen kan ni väl skaffa barnvakt kanske en gång i månaden eller något så ni får egen tid... Sen tror jag att din man skiter i ur du ser ut efter du född barn man får lite hängigare mage helt normalt och inte hela världen
För min del kvittar det med sex. Hade lätt kunnat klara mig utan, men han tjatar och frågar hela tiden.
Han får tycka vad han vill om min kropp. Det handlar mest om att jag inte trivs med den. Mår dåligt av att se mig själv.
Angående barnvakt så har jag skrivit om det här ovanför. En gång i månaden är helt orimligt och inte genomförbart. -
Tack för ditt inlägg. Känns som att du förstår lite hur det är.Anonym (Sorgligt) skrev 2013-09-03 23:10:12 följande:
Det är sorgligt att läsa din trådstart TS. Med risk för att få FL-maffian på mig tänker jag ändå berätta hur det var för mig. Vi hade det också väldigt jobbigt med vårt ena barn. Men allt var normalt när man pratade med BVC, ringde till och med bup för rådgivning och de svarade också att mitt barns beteende lät normalt.
Men vid något tillfälle sa någon att "när inte vardagen funderar, då är det dags att söka hjälp". Jag tycker det stämmer. Det blir lätt så att när man berättar saker om sitt barn, t.ex. att det inte äter, så säger folk att det är vanligt att barn äter dåligt. När man berättar att barnet sover dåligt, så säger folk att det är vanligt att barn sover dåligt. När man berättar att barnet är så vilt att det är svårt att träffa vänner. Ja men säger folk, så där är ju barn. Och så vidare. Ingen förstår att det är helheten det handlar om, att just mitt barn har flera av de här sakerna samtidigt och som gör att situationen blir ohållbar.
Mitt barn har en diagnos. Ditt barn kanske inte har det. Men att inte kunna leva åtminstone ungefär som andra föräldrar när man har fått barn, det är faktiskt inte normalt som jag ser det.
Jag var VÄL medveten om att det inte är lätt med barn. Och att det skulle bli jobbigt. Men hela tiden hör man att det är "värt det". Dom känslorna har inte jag.
Sen är det så lätt att säga att "alla barn sover dåligt/äter dåligt/är vilda" men jag tror inte att de flesta barn matvägrar i över 1,5 år i sträck (vi fick oftast knappt i någon mat alls och vikten sjönk/stod still ett bra tag) och jag tror inte heller att de flesta barn vaknar 6-10 gånger per natt, VARJE natt i flera års tid och då kräver minst 15 minuter innan de somnar om.
Jag säger inte att jag har det värst eller att inga andra barn är tuffa. Andra föräldrar med "jobbiga" barn kanske ändå tycket att det är jättemysigt och underbart med barn, men jag känner inte det. Jag känner bara att det är jobbigt och att jag är trött på allt.
Och som jag skrev i TS så vet jag att jag är en värdelös människa för att jag inte kan känna att det är underbart att ha barn, för så får man ju som sagt inte känna. -
Ibland funderar jag på om det är bättre för alla om vi separerar.
Då kan vi ha barnet varannan vecka och man vet att man får vila/andas ut den veckan man inte har barnet. Och så slipper vi föräldrar bråka med varandra hela tiden.
Även om man är två nu så innebär det ju ändå att barnet ALLTID är med. Visst kan en förälder gå iväg och göra något annat, men man tänker ändå hela tiden på att man ska hem igen till kaoset snart.. -
Det är väl det som är problemet. Att jag redan har gett upp. Orkar inte kämpa för att bli lyssnad på och tagen på allvar.Anonym (Sorgligt) skrev 2013-09-03 23:26:05 följande:Fast du, det du beskriver ÄR inte det normala. Kräv att bli lyssnad på och få hjälp! Kontakta BVC, bup osv. och ge dig inte.
Och hur tusan öppnar man sig och pratar om nåt sånt här, som man absolut inte får känna.
Skulle jag bara säga "hej, jag hatar mitt barn och ångrar att jag skaffade det." Känns ju som att be om att bli inlåst nånstans. Iförsig så får man kanske lugn och ro då..
Och jag har ALDRIG öppnat mig för någon annan än min man. Är uppväxt med att man inte pratar om sina problem och känslor. Svårt att ändra på såhär i vuxen ålder. -
Han tar barnet när jag tränar, drygt 3 ggr i veckan.Flisan79 skrev 2013-09-03 23:35:08 följande:
Och pappan kan inte ta barnet en kväll i veckan för att....??
Han tar även mycket under helgen på dagarna eftersom jag inte orkar.
Är jag hemma är det oftast bara jag som gäller för barnet. Annars blir det skrik, bråk och hysteri.
Varför pappan inte tar nätterna är kanske vad du undrar? För att jag vaknar och inte han. Även om jag lägger mig i ett annat rum så vaknar jag innan pappan vaknar. Visst kan barnet få skrika tills pappan vaknar, men då ligger jag ju ändå vaken eftersom jag hört barnet sedan länge. Barnet stissar upp sig ännu mer och det tar längre tid innan det kommer till ro och kan somna om. Alltså vinner ingen på att han ska ta nätterna. Jag får sova ännu mindre.
Och nej, öronproppar är inget alternativ, för det klarar jag inte av. -
Har läst alla inlägg, men har inte haft möjlighet att svara förrän nu. Kommer inte svara på alla inlägg, det hade tagit alldeles för lång tid.
Tack för era åsikter iallafall och era tips. Vi skall till BVC på 2,5 års kontroll i oktober och ska ta upp saken då igen.
Jag förstår att ALLA föräldrar inte känner som jag och det är väl tur det. Hör väl till en minoritet, men vi finns!
Jag längtade också väldigt mycket efter barn, tänkte att jag var förberedd och medveten om att livet skulle bli helt annorlunda (mindre sömn, mindre egentid osv osv). Har aldrig heller varit en person som rest mycket eller festat, inte min grej alls och det är inte heller det jag saknar.
Men man KAN inte förbereda sig för hur det är att inte få sova på över 2 år! Det är omöjligt att veta innan hur man reagerar på det. Jag tycker inte det är mer än rätt att personer som vill skaffa barn ska få veta att man kan må skit och att saker kan vara extremt jobbiga och att man FÅR känna så. Även om det verkar som att alla andra bubblar av glädje konstant.
Det var någon som undrade varför jag inte kan ta med barnet och umgås med folk och det är för att barnet är ÖVERALLT, HELA TIDEN. Vilket innebär att jag får jaga hela tiden för att inte saker ska gå sönder. Jag blir helt slut och kan inte umgås eftersom det är konstant barnjagande. Folk blir väl trötta av det med eftersom dom slutar bjuda hem oss....
Nu ska jag komma iväg och träna lite och få lite andrum. Så kommer jag läsa mer sen om jag har tid och ork och svara mer.. -
Ja, det är ju lite skillnad på att tycka det är jobbigt att gå upp vid 8-9 och att få sova max 2 timmar i sträck. Att få sova 6 timmar och under dom timmarna väckas 5-6 gånger.Anonym (Nääääh) skrev 2013-09-05 00:34:07 följande:
Bara läst TS, men hallå? Ja lite degig mage har man kanske kvar (7 mån bebis) håller på o tränas bort, 3 kg till ursprungsvikt, det är väl Inge svårt? Sj va jag sugen på sex efter typ 1 vecka o min lust e större än sambons (har alltid varit iofs) visst är det lite jobbigt ibland, typ morgnarna, ibland hade det vart gött om bebis sov längre än till 8-9 (fast man får gå upp om o fixa välling vid 6-7 som äts i sängen sen somnas de om) men herregud så jävla jobbigt e de inte, fattar inte alls folk som klagar o tycker de e jobbigt o tröttigt o inte orkar göra än de ena än de andra tex inte ens sminka sig o klä sig om dagarna ????
-
Tror som många säger att sömnen är en stor bov... Jag är så trött att jag mår fysiskt illa, är darrig i kroppen och känner ju att huvudet inte funkar som det ska (minnesproblem, förvirrad). Får väl försöka se om jag kan hitta nån lösning så att jag kan få sova ordentligt någon gång..
Ska försöka prata med barnets mormor också och se om det finns möjlighet att få hjälp. -
Ja, det undrar faktiskt jag med..Anonym (jagvetprecis) skrev 2013-09-05 17:41:27 följande:
Tja ibland undrar jag om den hoga skiljsmasso statistiken beror pa att da kan man iallafall fa VV ledigt..??
-
Och det skulle landstinget bekosta eller?Helly skrev 2013-09-05 10:22:50 följande:Vet inte om någon i tråden har sagt det redan, men om du mår så dåligt av din kropp kan du göra en bukplastik och fixa till tuttarna.
Inte för att vi har det dåligt ställt, men skulle aldrig kunna lägga så mycket pengar på mig själv. Finns andra saker att prioritera att lägga dom på i så fall... -
Frågan är ju bara om man någonsin vet att man är mogen??dennis02 skrev 2013-09-05 07:03:54 följande:
Jag har haft "tur", då mina barns mor har haft den mesta vårdnaden om dem. Jag har setts som olämplig pga mina tidigare spritproblem.
Jag begriper verkligen inte varför folk är så ivriga att skaffa barn. Det är precis som om det är något man "måste" för att få ingå i den vuxna gemenskapen, för att ha "status" eller nåt.
Hur många unga föräldrar är det t.ex. inte som lämnar bort sina barn, eller ordnar barnvakt åt dem, varje helg för att få gå ut och festa och ha roligt? Det tyder ju på att de inte har levt ut sin ungdom än och att de egentligen inte var redo att skaffa barn.
Det krävs en vuxen inställning för att bli en bra förälder, och framförallt att man har mognat som människa.
Jadu, jag skulle tro att över 50% av förhållandena spricker efter att det kommit barn emellan. Åtminstone bland unga föräldrar. Helt plötsligt väcks modersinstinkterna till liv hos kvinnan, som gör mannen mindre intressant, och mannen börjar inse att vuxenlivet handlar väldigt mycket om ansvar och plikter och ganska lite om lek och skoj.
Som sagt det gäller att vara mogen uppgiften.
De rika ska fan dela med sig till de fattiga!
Jag hade längtat länge (fortfarande kan jag inte räknas som en särskilt "ung" mamma). Var medveten om att livet skulle ändras. Har jobbat med barn ett tag tidigare m.m.
Men jag säger bara att det är omöjligt att förbereda sig och veta hur man kommer att klara av det!
Du vet t.ex. inte hur du mår av att inte få sova på 2 år, för det är ju inget som alla testar innan dom skaffar barn.. Eller? -
Kanske hade kroppsliga förändringar inte spelat så stor roll om jag kände att det var värt det. Om jag fick uppleva dom där rosa molnen som alla "lyckade föräldrar" känner (åtminstone till stor del verkar det som...)Solrosens skrev 2013-09-05 20:38:35 följande:
Beklagar TS att du har det så jobbigt nu, hoppas att du söker hjälp och försöker dela uppgifterna med din man med! Angående hur kroppen ändras vid en graviditet så var det också en stor rädsla hos mig också, få större höfter som kanske aldrig går tillbaka till ursprunget eller degig mage, bristningar på mage och ev på brösten, vaginala problem osv osv. Men sen när jag tänkte på allt det så tänkte jag även på det faktum att vi åldras, vi åldras redan till att så småningom få vår kropp mer eller mindre förstörd av naturens gång, så man kommer hamna där förr eller senare ändå!
-
Det känns både hemskt och på samma gång lite skönt att det finns andra som känner samma sak. Nu är det ju än värre för dig eftersom du är ensamstående :/ Lider verkligen med dig. Jag tror inte jag hade överlevt..Anonym skrev 2013-09-05 21:16:50 följande:
Tyvärr kan jag inget annat än att hålla med dig. Handen på hjärtat, jag upplever bara mer besvär än glädje av att ha barn. Jag är dessutom ensamstående och känner mig så låst och begränsad hela tiden. Jag skulle bara vilja ha lite fritid någon gång, träna eller bara ta det lugnt för en gångs skull. Och tyst runt omkring mig så jag kan fixa saker i hemmet eller plugga...IFRED!!! Jag är så trött på att ha en unge hängandes i mitt byxben hela tiden. Det är som du säger så ansträngande att behöva hålla koll varenda sekund när man är någonstans...eller hemma för den delen. Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn. När jag tänker tillbaka på hur jag hade det innan jag fick barn så levde jag ju rena lyxlivet. Man kom hem i lägenheten efter jobbet. Tyst, lugnt och skönt. Inte indragandes på en trött och hungrig unge från dagis med två kg sand i skorna och i ärmarna på jackan som man behöver sanera hallen på varje kväll. Är så fruktansvärt trött på att ligga på alla fyra varje kväll i köket och torka upp all mat som ungen absolut måste slänga på golvet. Jag kunde betala räkningar ifred, diska i fred, äta ifred och gå på toaletten ifred. Jag ångrar mitt beslut så himla mycket men kan inte få tillbaka det jag hade.
Jag önskar verkligen ingen att må och känna såhär! Jag VILL inte känna såhär. Jag vill också att det ska vara trevligt och mysigt (iallafall större delen av tiden). Jag vill inte ha såna här känslor gentemot mitt barn.
Jag försöker verkligen kämpa och hålla masken. Tror inte att någon annan än ev min man skulle gissa att jag känner/mår såhär och inte ens han fattar nog hur illa det egentligen är. Trots att jag pratat om mina känslor och till och med sagt att jag ibland bara vill dö för att det känns som att barnet skulle få det bättre utan mig..
På något sätt känns det så hopplöst med eftersom den person som egentligen står mig närmast (mannen) inte ens tar mina ord i h känslor på allvar. -
Förväntade mig en massa inlägg om hur underbart livet med barn är. Visst förstår jag att de flesta ändå tycker att barnen är värda allt slit och det är ju jättebra att det är så.talktothehand skrev 2013-09-05 22:04:34 följande:
Om du vill upplysa folk om hur underbart det är att ha barn föreslår jag at du skapar en egen tråd i ämnet och inte kapar någon annans tråd där TS ganska uppenbart behöver hjälp och stöttning - inte folk som försöker bevisa att hon har fel i sak. Tror TS skiter i hur bra det är för andra - hon upplever det inte så och mår uppenbarligen sjukt dåligt av det. Tror inte heller du behöver övertyga någon om hur fantastiskt det kan vara att ha barn och jag tror knappast att TS inlägg kommer att avskräcka någon från att skaffa barn - det är en biologisk drift.The little I know I owe to my ignorance
Men som du skriver så kan jag inte förstå det, för jag känner inte alls så..
Kände bara att folk som vill ha barn borde ha rätt att känna till något annat än bara "rosa moln", bebisleenden, mys och gos. Det kan gå åt helvete med! Man KAN känna så!
Även om det är tabu och man inte kan prata om det hur som helst så existerar det ändå.
För mig kvittar det om folk säger att jag är en dåligt mamma och att det är synd om barnet, för jag håller med... -
Sen har jag förstått att personer som har svårt att få barn tagit illa upp av tråden. Kan bara be om ursäkt, för det var inte alls tanken bakom den. Var bara tvungen att skriva av mig eftersom det känns som att jag håller på att förgås av mina egna tankar och känslor..
Jag förstår nu i efterhand att det kan vara provocerande att läsa att jag som fått ett barn inte klarar av att älska det på rätt sätt. Men som jag har skrivit innan så var barnet planerat, vi hade längtat och planerat och TRODDE att vi var förberedda, men vad hjälpte det? Ingenting.. Man vet inte vad man ger sig in på. Det är bara det jag säger.
Kan inte tänka mig att alla ofrivilligt barnlösa som får barn lever i totalt lyckorus konstant. Men det måste vara ännu jobbigare om man får såna här känslor som jag har om man tidigare varit ofrivilligt barnlös. Där måste det ju vara ännu mer tabu att prata om sånt här. Tyvärr.