Vad ni än gör! Skaffa aldrig barn!!

Skulle säga också att när det var som tuffast fick jag träffa en kurator genom BVC. Jag träffade henne  3 gånger och det hjälpte enormt. Alla andra vi hade pratat med (vänner o föräldrar) tog problemet så personligt o kunde inte stötta oss på samma sätt. Kuratorn fick mig att se ljuset i tunneln.

Sen är ¨min erfarenhet att en hel natt sömn gör otroligt mycket! Sov en natt bort hos någon eller om det går att få barnvakt så ni båda får sova. Sömn är allt!   

Har ditt barn börjat förskolan och vad säger de i så fall där? Om de håller med om din beskrivning av att barnet är hyperaktivt och ovanligt krävande så tycker jag absolut att du ska be att en barnpsykolog träffar barnet och bildar sig en uppfattning om det är så att ditt barn har svårigheter som hen/ni behöver hjälp med.

Dessutom kan du i vilket fall som helst kräva att få en samtalskontakt för egen del, antingen med psykolog eller kurator på BVC. Stå på dig!

Har svårt att tro att ditt inlägg i tråden på något sätt skulle vara till hjälp för TS. Tycker att hennes tråd verkar vara ett rop på hjälp och inte en önskan om att får höra sunshine stories från andras liv. Märkligt hur självupptagna människor det finns.

Det var inte alls meningen att skada på något sätt. Jag har bara svårt för personer som skriver att "SÅHÄR ÄR DET" utan något som helst utrymme för personliga erfarenheter/upplevelser osv.
Självklart är det synd om TS om hon upplever det så som hon beskriver, men som sagt; bara för att hon känner så så ÄR det inte så för ALLA. Det var det jag ville framföra med mitt inlägg. 

Och är jag självupptagen bara för att jag vill uppmärksamma om en annan del av föräldralivet? :S

Beklagar TS att du har det så jobbigt nu, hoppas att du söker hjälp och försöker dela uppgifterna med din man med! Angående hur kroppen ändras vid en graviditet så var det också en stor rädsla hos mig också, få större höfter som kanske aldrig går tillbaka till ursprunget eller degig mage, bristningar på mage och ev på brösten, vaginala problem osv osv. Men sen när jag tänkte på allt det så tänkte jag även på det faktum att vi åldras, vi åldras redan till att så småningom få vår kropp mer eller mindre förstörd av naturens gång, så man kommer hamna där förr eller senare ändå!

Ibland är det bra att kunna läsa mellan raderna. Befinner man sig i TS uppenbart desperata situation är det nog rätt svårt att se att situationen skulle kunna se annorlunda ut. Tror knappast hon behöver att någon säger till henne att "när vi fick barn var allting minsann bara rosa, fluffiga moln" . Och ja, det kallar jag självupptaget, eller empatilöst, välj själv.

Och exakt på vilket sätt skulle det hjälpa TS att du har magrutor naturligt och saknar bristningar?

Det där med rosa moln var menat lite på skämt, förlåt om det inte var så tydligt. Jag menade, som jag sa, inte att göra TS ledsen, jag VILLE UPPLYSA OM ANDRA SIDOR AV FÖRÄLDRALIVET.

Nej, mitt inlägg var inte först och främst skrivet för att hjälpa TS, men för andra som kanske längtar efter barn och blir totalt avskräckta av hennes inlägg. Jag skrev om mig själv för att visa på andra erfarenheter. Tycker inte alls det är samma sak som att vara självupptagen. Är man självupptagen handlar allt om mig, mig, mig. Jag skrev i syfte att informera andra. Inte att hävda mig själv. Vad har jag för nytta av det här, där ingen vet vem jag är ändå?
Hade jag själv inte haft barn hade jag nog skrivit om min vän, som också haft det rätt lätt och som inte heller råkat ut för allt det TS skriver om. Är det också självupptaget?Som sagt, jag skrev inte i första hand för att hjälpa TS, eftersom jag tyvärr inte kom på något bra råd på rak arm. TS borde självklart försöka hitta någon att prata med, som kan hjälpa henne. Det låter jättetufft det hon skriver, och nej, det lär knappast hjälpa ett enda dugg det jag skrev, men IGEN: jag ville informera om andra sidor av att ha barn.

   

Tyvärr kan jag inget annat än att hålla med dig. Handen på hjärtat, jag upplever bara mer besvär än glädje av att ha barn. Jag är dessutom ensamstående och känner mig så låst och begränsad hela tiden. Jag skulle bara vilja ha lite fritid någon gång, träna eller bara ta det lugnt för en gångs skull. Och tyst runt omkring mig så jag kan fixa saker i hemmet eller plugga...IFRED!!! Jag är så trött på att ha en unge hängandes i mitt byxben hela tiden. Det är som du säger så ansträngande att behöva hålla koll varenda sekund när man är någonstans...eller hemma för den delen. Med facit i hand hade jag aldrig skaffat barn. När jag tänker tillbaka på hur jag hade det innan jag fick barn så levde jag ju rena lyxlivet. Man kom hem i lägenheten efter jobbet. Tyst, lugnt och skönt. Inte indragandes på en trött och hungrig unge från dagis med två kg sand i skorna och i ärmarna på jackan som man behöver sanera hallen på varje kväll. Är så fruktansvärt trött på att ligga på alla fyra varje kväll i köket och torka upp all mat som ungen absolut måste slänga på golvet. Jag kunde betala räkningar ifred, diska i fred, äta ifred och gå på toaletten ifred. Jag ångrar mitt beslut så himla mycket men kan inte få tillbaka det jag hade.