Vad tycker ni om skolan i det land där ni bor?

Min 5-åriga dotter går i skolan i England (church of England) och vi har verkligen ingenting att klaga på. Super bra lärare, sympatiska men med diciplin. Ekologisk mat erbjuds och barnen hjälper till att gro egna grönsaker. Det enda skulle vara att man som svensk har lite svårt för pressen att de "ska" kunna läsa och skriva vid tidig ålder samt att jag tycker man glömmer bort att de bara är 4/5 år. Frankrikes skolor låter helt klart striktare än min dotters här i UK.

Jag har också barn i England och också Church of England och är jättenöjd, min äldsta son har precis börjat Y2 och är 6.5 och yngsta som är 4 har precis börjat reception (ungefär svensk förskoleklass) det är ju olika mellan skolor och vår skola är väldigt liten, bara en klass per år vilket är bra då lärarna och rektorn kan namnen på typ alla elever och de är jättehårda mot mobbning och inkluderar olika årsgrupper så att tex Y6 hjälper till med läsning och lek i de yngre grupperna.

Vår skola har också lång inskolning (för lång enligt mig) så min yngsta som precis har börjat går 9-12 i två veckor, 9-1 i två veckor och sen heldag 9-15.30. Han har gått på skoldagiset i ett år så han är ju van men det är säkert bra

Det ända jag är lite missnöjd med att det nästan förutsätts att mammor är hemma, vi mammor som jobbar har ett jäkla pussel med konstiga 'afterschool clubs' och inset days, där är de lite oflexibla men som sagt i det stora hela är jag jättenöjd.

De är väldigt strikta med barnens uppförande, inga fula ord och respekt för lärare, men ingen aga. De har klara regler för uppförande och kör mycket med belöningssystem både indivudellt och klassvis. De hade time-out på dagis och reception men sen får du några minuter indragen rast/lek eller om du är riktigt i trubbel avlägsnas du från klassrummet och får sitta med en annan klass ett tag eller så får du gå till rektorn för ett snack, detta också för att den 'olydige' inte ska störa sina klasskamrater.

Disciplin i all ära, men att som de gjorde i min sons klass i Frankrike i ettan att slita ut bladet ur skrivboken och demonstrativt slänga det i papperskorgen för att skrivstilen inte är perfekt tyckte jag kändes väldigt onödigt. Detta är inte alls ovanligt i Frankrike. Nu går barnen i amerikansk skola och den trivs jag bättre med tack vare att det är en av de bästa kommunala skolorna i området (det finns också väldigt dåliga kommunala skolor, så det gäller att bo i rätt skolområde för man måste gå på den skola man är knuten till). 

Skolaga är förbjudet i England men inte i hemmet.
Det exemplet som Yokohama beskriver med gradvis uppstegring av straff för dåligt uppförande har vår skola också och jag tycker det funkar bra. Det är alltså bara om de tex är stökiga, bråkar, inte lyssnar etc. Det betyder INTE att barnen inte får uttrycka känslor. Tvärtom så är vår engelska skola jättebra på att lära ut social och emotionell kompetens och just på vår skola förekommer tex extremt lite mobbning. När vår skolas barn flyttar till high school så vet jag att lärarna där kommenterat hur de fortfarande håller ihop och stöttar varandra.
Men alla skolor ser ju inte ut så. Finns bra o dåliga skolor i alla länder. Om jag vantrivdes med skolvalet som TS verkar vara så skulle jag byta skola utan tvekan - även om det involverar att flytta.

Sedan förstår jag verkligen inte hur alla automatiskt tror att lite rutin, ramverk och disciplin skapar känslokalla, fantasilösa o otrygga barn. Den erfarenheten har inte jag. Mina barn vet hur man uppför sig, visar respekt för äldre, tar hand om yngre och är jättetrygga i sig själva. Trots att de går i skola i ett annat land än Sverige....

I alla fall vad det gäller Frankrike så tror jag inte att det är disciplinen i sig som skapar otrygga barn, utan det faktum att barnen gång på gång får höra hur dåliga och värdelösa de är så fort de gör någonting fel. Detta gäller naturligtvis inte alla lärare eller skolor, men jag tycker absolut att det finns en tendens att trycka ner barnen i den franska skolan. Kraven på att de skall vara mönsterbarn är nästa omöjliga att leva upp till, det högsta betyget går inte att få (alltså, det är helt omöjligt att få 20/20 som är det högsta, ingen får det, inte ens de bästa, eftersom det anses att de behöver en liten sporre och ett mål att kämpa emot, och det får de inte om de får högsta betyget), minsta miss straffas hårt och på ett för mig hjärndött sätt ( tex får man skriva tjugo gånger att man aldrig mer skall prata under lektionen eller vad det nu rör sig om), osv. Allt detta och en massa annat i samma stil skapar lätt otrygga barn med ett ständigt mindervärdeskomplex.

Wagram - det var bra beskrivet. Ja, så upplever jag inte min sons skola i Rngland tack o lov. Klart mer competitive än i Sverige och det är mer tillåtet att fira/uppmärksamma framgångar o när någon gjort bra ifrån sig (så även i arbetslivet upplever jag det). Ingen jantelag ivägen
Men inte att man säger till någon att de är dåliga på det sättet ni beskriver franska skolan.

ja men om man blir helt blockerad och inte vill skriva för man tycker att allt är fult......det viktigaste är väl att det är förstaeligt och att man stavar rätt?

Ett färskt exempel fran idag: jag följde med min dotters klass till badhuset och de skulle dela in barnen efter hur mycket de kunde simma. Min dotter ställde sig i den bästa gruppen och i och med att jag vet att hon inte är sa bra pa att simma, sa jag det till fröken. Efter det var det en slapp simlärare som sag att hon kunde simma nagra simtag i lilla bassängen och pa nagot sätt hamnade hon i den svaraste gruppen  som hennes fröken tog hand om. Jag hade alltsa just sagt at tanten att hon inte simmade sa bra och vad gör hon? Hon skiter i vad jag hade sagt och säger at henne att DYKA MED HUVUDET FÖRE i djupa bassängen. Tack och lov gick det bra och hon tog sig upp med viss möda. Jag fick ga och säga at en simlärare att hon kanske inte kunde vara i den svaraste gruppen och han höll med och flyttade pa henne. Men dotterns fröken JA HUR TÄNKTE HON???????? Till historien hör att min dotter har varit mycket rädd för djupa bassängen och att hon äntligen började känna sig säkrare. Jag ville absolut inte att hon skulle bli rädd igen. Tack och lov gick det bra och min dotter kände sig glad efterat även fast det var lite chockartat.

Summan av kardemumman: det föräldrarna säger skiter man i. Barnens välmaende skiter man i .

När vi kom tillbaka till skolan och gick ur bussen och barnen gick lite stökigt och inte pa en rak rad tva och tva, stannade fröken och skrek : det är inte bara för att föräldrarna är med som ni ska ga slarvigt....

min personliga erfarenhet som elev i amerikansk kommunal skola är att trycket inte ligger från lärare eller det akademiska alltid (men det är ju hela köret med honor roll och sånt också, i min skola kom alla finals betyg upp på officiella listor utanför skolan så alla kunde se allas resultat), men pressen låg mycket mer på det sociala planet. Bland yngre barn kanske det inte är lika mycket, men high school är inte ett roligt ställe om du inte är 1) snygg 2) sportig 3) rik. Alla åker automatiskt in i en grupp. Det vi ser i filmer och på TV är ju just så stereotypt därför att det ligger så mycket sanning i det, alla känner igen sig.

TS, din dotters lärare låter ju inte klok. Jag skulle känna som du om vi hade samma erfarenhet från vår (franska) skola. Går det inte att byta? Finns det inga privata alternativ? Här hos oss kan man gå i en skola utanför sitt distrikt i mån av plats.

En fråga till er som gått i fransk skola eller haft barn där som nu är vuxna: vad händer då med alla vuxna fransmän som fick dåligt självförtroende i skolan? Vänner, familj och bekanta jag har här verkar inte ha fått direkt bestående men från skolan, iallafall inte mer än andra nationaliteter jag känner... Rör det sig inte lite kanske om en kulturkrock? (ja, förutom de där uppenbara exemplen på korkade lärare och dåliga skolor som finns lite överallt).

Annaick - Om en lärares kritik blockerar ett barn misstänker jag att barnet antingen inte fått lära sig att ta kritik eller det att läraren kritiserar på ett icke konstruktivt sätt. Möjligen en kombination av båda.

Att skriva "fint" är inte det viktigaste men att arbeta med att utveckla barns skrivstil anser jag inte som någonting onödigt. Bokstäver skrivs och ser ut på ett visst sätt och de reglerna bör barnen få lära sig tidigt.