Varför är dåligt uppförande normaliserat i skolan?

De säger väl till barnen med lite forhojd rost, allt annat är ju antingen aga eller psykisk misshandel. Det går inte att gora annat med lagens noll-tolerans. Sen är det ju skolplikt, så de kan ju inte be foräldrarna hålla barnen hemma tills de hjälper till o losa problemen. De skriver lite "åtgardsplaner", men om inget de gor funkar, vad annat ska de gora? Bli lagbrytare?

Det lilla minsta betraktas som kränkning och misshandel i Sverige, så ingenting kan göras. Nu är min dotter slagen varje dag av en kille som också stör alla samlingar, hon hon förstår inte att fröken bara säger "nej, så gör man inte" (klart att det inte funkar på ouppfostrade barn) istf att använda time out/naughty chair som på sin gamla skola.  

Har du erfarenhet av väldigt många skolor då, över hela Sverige?

På min dotters skola har dom tydliga handlingsplaner för att motverka alla dessa handlingar som TS beskriver. Jag blir tvärtom imponerad hur pass medveten skolan är, hur tidigt dom förebygger, att det finns en enorm tydlighet att det inte är ok. Det finns alltid rastvakter ute som håller koll på ensamma, utsatta barn, att infinna sej i korridorerna på raster är inte ok för där har personalen inte koll. Skolan har ett organiserat team med kurator för att stoppa alla typer av övergrepp direkt.  Alla årskursers barn får svara på enkla frågor om trygghet, kamratskap och ev otrygghet som analyseras och värderas. Jag är tvärtom imponerad. Men jag vet samtidigt att denna skola ligger i absolut framkant vad gäller denna problematik. Om jag jämför med min egen skolgång 70-80-tal är skolan idag ett under av vaksamhet och beredskap. 

Därför att: - Föräldrarna inte vill/orkar inte uppfostra sina barn för att "barn ska få vara barn". Disciplin är likställd med misshandel - Föräldrarna förväntar sig att skolan ska uppfostra deras barn - Skolan kan givetvis inte uppfostra barnen pga att disciplin är likställd med misshandel

Problemet börjar redan tidigt när barn börjar på dagis. Det är inte bra för varken barn eller föräldrar att vara ifrån varandra så många timmar fem dagar i veckan från ett års åldern. Man tappar kontrollen. Många föräldrar behåller det sunda förnuftet, trots att deras barn är mycket på förskolan. De är medvetna om att ansvaret att uppfostra fortfarande ligger hos dem. Men många överlämnar ansvaret nästan helt och hållet hos andra. Jag har sett stökiga barn på mina barns fritidsaktiviteter. Föräldrarna till dessa stökiga barn är med och tittar på, men de ingriper aldrig, trots att deras barn förstår för alla andra nästan hela tiden. Dessa barn skulle må bra av att få time-out. De skulle må bra av att få lära sig att när man är stökig, då får man inte vara med, då får man bara titta på. Föräldrarna verkar tycka att det är aktivitetsledarens ansvar att säga till deras barn och det är det ju också, men aktivitetsledaren har inga ambitioner på att förändra något dåligt beteende hos deras barn. Likadant är det på skola och förskola. 

Samtidigt tror jag mycket på föräldrasamverkan. Det är viktigt att föräldrarna tar mer ansvar än att bara hämta/lämna i skolan. Träffa föräldrarna som era barn leker med, träffa föräldrarna vars barn kanske hamnat utanför; samtala.   

Hur tänkte du nu? 

Ok, men då är du ju en av dem som är orsaken till problemet: du tycker att det är ok att skolan ska få uppfostra barn till de föräldrar som inte vill göra det själva. Hur många "utbildade pedagoger" behövs det för att uppfostra säg 20 ouppfostrade barn i en klass?

Får ni inte ut telefon/mail-listor? Vi gjorde det enkelt, vid första föräldramötet i skolan bestämde vi föräldrar att vi alla (nästan - finns ju alltid tråkmånsar som varken har tid eller intresse att investera i sina barn) skulle träffas då och då, oftast på restauranger (för att alla vet att det är jobbigt att stå som värd) i större eller mindre grupper.  Vi har kört en stående tid på en bar/restaurang där alla som har tid och lust kan dyka upp. Har blivit fantastiskt trevligt, nyttigt och gett många nya vänner. Ibland dyker mamma upp, ibland pappa. Ibland båda om barnvakt finns. Som ett exempel.   

Det får väl föräldrarna klura ut själv. Herregud....Att ens ha mage att skylla på skolan....

Jaa du, det får du fundera på. Inte kan man gnälla på skolan, i alla fall.

Att stänga ute barn ur skolan kommer kosta mer samhällsresurser i längden än vad det gör att se till att barn får det stöd de behöver i form av t.ex. resurspedagog. I de flesta fall kommer det inte hjälpa med bestraffning av den typen och den gruppen barn kommer istället bli en grupp vuxna som inte riktigt klarar att fungera i samhället. Idag ligger för mycket av ansvaret för extra resursstöd på föräldrar och skolor har för små möjligheter att kunna sätta in det där de ser ett behov. Sen tycker jag våldsdiskussionen är viktig. Varför är det så accepterat med barn (pojkar framförallt) som leker hårdhänt och högljutt? Varför ser många föräldrar det som något positivt? Jag förstår det faktiskt inte. Jag förstår absolut behovet av fysisk aktivitet och även i vissa fall möjligheten av avreagera sig, men jag förstår inte varför det måste ske i okontrollerad form. Pedagogerna på vår förskola införde nolltolerans mot den typen av lek för ett tag sen och fick mycket motstånd från en del föräldrar, men de stod på sig. I längden såg föräldrarna att det blev en positiv effekt av det med en lugnare och tystare miljö, så de ändrade inställning. Dock så är det svårt eftersom personalresurserna ofta saknas för att genomföra liknande.

Självklart ska vuxna i skolan reagera på kränkande tillmälen och våld. Däremot så är jag rätt tveksam till om majoriteten av föräldrar till alla de barn som inte beter sig illa (vilket är i klar majoritet) tycker att det är ok att deras barn inte lär sig läsa för att skolan ägnar sig åt att uppfostra barn ett mindre antal barn som inte fostras hemma. I så fall behöver hela skolverksamhetens uppdrag ändras i grunden.

Lärare kan inte vara överallt, de hinner inte och det är inte heller deras jobb. Lärare är pedagoger. Däremot skulle jag välkomna fler anställda i skolor utöver lärare, som hinner vara närvarande och fånga upp.

Givetvis kan vi göra det till lärarnas jobb, men då krävs det att vi lättar på deras arbetsbörda någon annanstans. Idag är det växande barnantal per vuxen överallt; förskolan, skolan, fritids. Det behövs fler anställda helt enkelt (eller nej, det är ju inte helt enkelt eftersom det måste finansieras), och alla måste inte vara lärare utan fler fritidspedagoger eller extraresurser skulle också kunna fungera eftersom mycket av problematiken ligger utanför lektionstid.

Att mitt barn ska slippa kränkas i skolan är för mig en självklarhet. Jag kommer alltid att agera om mitt barn kränks eller kränker andra, men jag anser inte att det är pedagogernas uppgift att ta över vårdnadshavarrollen för något barn. Vore det skolans ansvar och huvudsakliga uppgift att uppfostra barn vars föräldrar negligerar detta så finns så måste hela skolans uppdrag och verksmhet i grunden förändras. Med tanke på hur föräldrar generellt ser på exempelvis läxor så är föräldrar inte intresserade över att ta över sina barns utbildning. Och alla föräldrar har inte kunskapen eller möjlighet att stå för barnens utbildning efter arbete och skola. Grundskolan går ju ända upp i år 9.

Det handlar inte om att skolan ska ta över föräldrarollen när man inte tolererar vissa beteende. Varför ska dåliga beteende tolereras i skolan och ingen annanstans? Om min arbetskamrat leker med sin IPad under ett möte, eller pratar högt under mötet, slår mig eller kallar mig för fula ord så blir han tillrättavisad av chefen. Jag kan få stöd på olika håll, och ingen kommer att hänvisa till att arbetskamraten är vuxen och själv ansvar för sina dåliga beteende ( och alltså kan ingen göra något åt det!). Om samma sak händer mitt barn i skolan, så är det plötsligt helt utanför skolans ansvar att garantera barnens en god skolmiljö...trots att de har skolplikt och ingenstans att ta vägen!