Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Du har alltså anpassat din text nu då? Du kan väl inte veta vad folk ska säga bara för att du är smart? Iså fall kan du ju umgås med barn eller personer med utvecklingsstörning, då vet man inte vad man får för svar.

Jag är enligt testerna som jag fick göra innan jag började mitt nya jobb "superintelligent" enligt min chef. Han var oroad över att jag skulle få andra att verka dumma och jag fick göra en extra intervju bara för att stämma av min samarbetsförmåga med folk som inte var lika intelligenta (jag är dessutom väldigt rak i min kommunikation så han oroade sig för kombinationen). Så jag får väl räknas in i den skara du nämner ovan. Och visst stimuleras jag av att umgås med andra på samma nivå och jag skulle inte kunna vara tillsammans med en man som inte var väldigt intelligent. Men i mitt normala umgänge så spelar inte intelligensen någon roll för min trivsel.

Så för att sammanfatta: Nej, jag känner inte igen mig. Har inte heller något behov av att "vara smart", de som inte känner mig väl har ingen aning och jag har när jag var yngre ofta blivit tagen som korkad bara för att jag var en snygg partytjej.

Jag förstår inte riktigt vad intelligens har att göra med vad man pratar om. Oftast är det intressen som styr. Jag kan prata om politik och kemi med en person och om smink och mode med en annan. Det betyder inte att jag eller personen jag pratar med är dum, det handlar som sagt bara om intressen. Vad är det för saker som ni intelligenta pratar om, men inte vi mindre smarta? skulle gärna vilja veta! När man pratar med folk så är det också ofta att man får olika synsätt på saker och ting. De flesta saker är logiska, men problemet är att man inte tänkt på det tidigare.

Nej jag känner inte igen mig. Jag är smart, har högt IQ och hög utbildning inom ett svårt ämne. Men jag har inga problem att prata med folk med lägre IQ eller utbildning. Bara för att jag råkar ha en examen i matte måste jag ju inte diskutera avancerad differentialkalkyl med alla jag möter.

Istället talar jag med folk om saker vi har gemensamt. Tex brukar jag prata om trädgårdsskötsel med min svägerska som är undersköterska. Det är ett gemensamt intresse, och även om jag har högre IQ än hon så kan hon lära mig mycket om hur man bäst odlar tomater. Vill jag diskutera de där nya forskningsresultaten i matematik jag läste igår tar jag det med en kollega eller gammal studiekamrat. 

Exakt vad är det du känner att du inte kan prata med de "normalbegåvade" om? 

Tror jag förstår lite vad du menar.

Nu är jag inte på något vis superintelligent men har iallafall en civilingenjörsexamen inom ett tekniskt område. Och jag trivs superbra bland mina kolleger och vi har hejdlöst roliga fikastunder tillsammans. Jag känner att jag passar in där (vi är både kvinnor och män, alla ingenjörer/civilingenjörer). Mina andra nära kompisar har också mångåriga universitetsutbildningar och där känner jag också att jag passar in. Men när jag skall umgås i grupp som t.ex. vid skolans föräldramöten så känner jag verkligen inte att jag passar in med de andra. Jag försöker heller inte "passa in" i sådana gemenskaper för jag är helt enkelt inte intresserad. Men i mitt fall är det  inte intelligensen det hänger på utan snarare att de jag gillar att umgås med är "konstiga på samma sätt som mig" :)

Tror nog snarare att det är din attityd det är fel på. -Om du behöver utmaningar i allt du gör kommer du snart att bli slutkörd och stå ensam

Det finns olika sorters intelligens, den andra är känslans, troligen har du svårt att kommunicera med en person som har ett väldigt högt EQ, då de mest sannolikt finner dig tråkig -och du förstår inte deras språk och sociala koder. =Pinsam tråkig konversation, därmed inte särskilt svårt att räkna ut vad motparten kommer säga

Personligen som gammal medlem i Mensa och med en hel del år på nacken samt högt EQ, så har jag aldrig haft några problem att hitta vänner, jobb eller föra konversationer. Tvärt om jag finner de ALLRA flesta otroligt intressanta på olika sätt dock. 

Jobba på din attityd/ödmjukhet, känsla och att slappna av lite, det finns mycket spännande här i livet med massor av fina, roliga och underbara normala människor . Men om man är styv i korken hela tiden så ser man de inte

 

Jag förstår vad du menar. Just nu är jag för trött för att utveckla (soffläge efter heldagskonferens och ett träningspass...) men jag förstår precis. Det handlar inte om att man ser ner på andra, man har bara inget utbyte av deras konversationer eftersom de aldrig kommer med något nytt, oavsett ämne.

Handlar inte det snarare om kunskap än om IQ? Den som vet mycket är intressant oavsett modell på processorn, i mina ögon. Finns det mycket kunskap i olika ämnen har man alltid något att prata om, det har inget med IQ att göra.

Nej, inte kunskap egentligen. Det är en förmåga att komma med nya infallsvinklar, utveckla idéer och resonemang, tänka "outside the box" som gör att man får tänka nytt och annorlunda i en konversation med personen i fråga. De flesta har inte förmågan att utmana tanken på det sättet.