Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Jag är enligt testerna som jag fick göra innan jag började mitt nya jobb "superintelligent" enligt min chef. Han var oroad över att jag skulle få andra att verka dumma och jag fick göra en extra intervju bara för att stämma av min samarbetsförmåga med folk som inte var lika intelligenta (jag är dessutom väldigt rak i min kommunikation så han oroade sig för kombinationen). Så jag får väl räknas in i den skara du nämner ovan. Och visst stimuleras jag av att umgås med andra på samma nivå och jag skulle inte kunna vara tillsammans med en man som inte var väldigt intelligent. Men i mitt normala umgänge så spelar inte intelligensen någon roll för min trivsel.

Så för att sammanfatta: Nej, jag känner inte igen mig. Har inte heller något behov av att "vara smart", de som inte känner mig väl har ingen aning och jag har när jag var yngre ofta blivit tagen som korkad bara för att jag var en snygg partytjej.

Även om jag inte upplever det som ts upplever så finns det faktiskt vissa jag inte orkar umgås med för att de inte är tillräckligt smarta. Där är det helt enkelt så att de liksom inte förstår vardagssaker. Om vi till exempel berättar om en flygresa med kaos på flygplatsen så kan de helt fastna på någon liten oviktig detalj som man kan få förklara om flera gånger innan de förstår den detaljen och kan gå vidare i konversationen. Men rent generellt när jag umgås med folk så tycker jag man märker av intelligensen på hur snabbt de fattar saker och förmågan att kunna fortsätta en konversation som man påbörjat långt tidigare utan att man först måste ge en inledning. Om man till exempel diskuterar en massa problem som behöver lösas på måndagen så kan man på onsdagen när man stöter på varandra i korridoren presentera en lösning med "jag kom på att om vi gör så här och så här så kommer det funka" utan att först behöva precisera vilket av problemen man presenterar lösningen på.