Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Jag är inte tillräckligt smart för att fejka ödmjukhet i de saker ajg är bra på så jag får leva med drygstämpeln antar jag.

Men med ålder och stigande visdom inser man att det finns en shitload med folk därute som kan en massa grejor som inte jag kan. Den som lyssnar en stund istället för att älska sin egen röst och definition av bildning kan lära sig massvis av dem.

Usch. Jag vågar inte ens tala om mitt barn IRL för då hade andra mammor strypt mig.

För övrigt är inte problemet att jag är något smartare än medel, problemet uppstår som jag ser det först när andra inte beter sig så smart alls.

Alltså, folk som åtminstone kan manipuleras att göra rätt är inga problem. Om de inte fattar själv kan man leda dem rätt.

Svårare blir det med de som faktiskt inte kan hitta sin bakdel med hjälp av två händer, en ficklampa, en nyfiken stövare och support från manskören Hitta Din Rumpa.

De får gärna finnas och pyssla med sitt men jag ska inte jobba med dem, det blir bara frustrerande för alla inblandade.

Jag har givetvis idag sett till att skaffa mig ett jobb där alla spelar boll på ungefär lika villkor, jag är inte självplågare.

Men de flesta har väl som unga haft något jobb där man undrar hur folk klarar av deklarationsblanketten.

När 20 personer sitter runt ett fikabord och dividerar om huruvida bananer växer uppåt eller neråt på stocken. Alla är lika övertygade, man kliar sig i skallen och försöker minnas hur bananer ritas i tecknad Kalle Anka-film (!) och hur de såg ut på mosters foton från1993, hur de är ritade på Chiquita-lådan på mataffären.

Jag lyssnade på människorna med stigande häpnad i en hel kvart och sen gick jag  till en dator 10 meter bort och googlade fram en bild. Det tog säkert 10 sekunder. (och ja jag visste svaret också).

Jag ska inte jobba bland sådana människor, jag får utslag.