Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Var en kille på min förra arbetsplats som var jävligt intelligent och insiktsfull - när man pratade med honom öga mot öga. När vi satt allihop på fikarasterna / lunchrasterna vågade han inte säga halv sju. Han hade säkert mycket konstruktiva ideer att komma med, men hans blyghet och försagdhet satte käppar i hjulen. Synd, för det var en kille som säkert hade kommit långt bara han vågade mer.

Jag trodde ett tag att jag hade Asperger eller någon annan diagnos som skulle förklara varför jag alltid känt mig annorlunda, varför jag tycker det är tråkigt med småprat, varför jag är så nördig...

Efter en utredning, som visade att jag låg inom det normala, så pekade psykiatrikern på att jag hade högre IQ än genomsnittet (noggrannare än så fick jag inte veta), och att kanske var anledningen till varför jag blev uttråkad av folk att "jag var för smart för dem".

Det känns hemskt att behöva säga så, för det låter så enormt skrytsamt. Men det är väl såklart att man trivs bäst att prata med folk som har liknande intressen, eller som förstår vad man säger. Jag minns när en snabbversion av Mensas IQ-test spred sig över Facebook, och då fick många av mina bekanta som gjorde testet högre resultat än mig (och då fick jag ändå över medel och betydligt högre än min mor som fick strax under medel). Jag var inte förvånad, för dessa som fick höga poäng  visste jag också var snabba på att lära sig och verkade rätt smarta. Jag känner ingen avundsjuka: det finns mer i världen än IQ och förmågan på IQ-test går dessutom att öva upp i viss mån.

Jag förstår och känner igen mig i det som TS vill få fram. Varit många i tråden som inte gjort det som jag läst och förstått, vilket ofta döljs genom att skriva och prata om helt andra saker än det som TS har skrivit i starten. Känner också igen mig att jag har problem i det sociala, att ligga på den övre graden utav intelligens, eftersom många människor inte känner igen sig där, dito, så blir det ofta missförstånd.

Det är tyvärr väldigt lätt att man lägger väldigt begåvade och intelligenta människor, i samma "fack" som mindre begåvade utvecklingsstörda handikappade människor, eftersom dess svårigheter i samhället och det sociala och kroppsspråk kan vara väldigt likartat.

Här gör ju samhället verkligen fel, eftersom det är den "övre" delen utav människor som blir placerad i samma fack som den "undre" delen på skalan, fast på grund utav helt olika anledningar. Ser dock inte att TS någonstans skriver att prata med andra mindre begåvade skulle vara något problem, utan att man känner att man inte får ut något direkt av det, vilket är två helt olika saker.

Jag måste nog erkänna att jag också har funderat i liknande banor.
Sedan gick det ett par år och jag var inte lika säker längre, men när jag kom till den insikten började saker och ting även bli mer givande kände jag, utan att jag för den sakens skull hade förändrat speciellt mkt med mig själv eller min miljö.

Jag tror väldigt mycket handlar om mindset och tycker idag att varje människa är en så unik uppsättning av erfarenheter och åsikter, båda välgrundade och mer lösa sådana att det är ju helt befängt att kunna påstå att man inte skulle ha något utbyte av någon pga dennes intelligens, då har man helt enkelt inte sett mycket av människan är vad jag tycker mig ha kommit fram till än så länge.

Men det är  klart, om du är intresserad av området X, så ställer det väl vissa krav på din motpart på område X också, ovanstående är mer generellt reflekterat.

Låter nästa som min tonåring, dvs han har några år kvar innan han är färdigsocialiserad (han är bara 16 än så länge). Men smart är han

Som jag svarade innan, nej, jag känner inte igen mig

vill bara citera Darwin

It´s not the strongest or the most intelligen that will survive. It´s the most willing to change.

Intelligens i all ära, men framgångsrik (socialt och yrkesmässigt) så är anpassningsbarheten den största styrkan

Och åter till TS, jag tycker andras erfarenheter och kunskaper (som inte allitd behöver vara av teoretisk natur) berikar, det är därför jag gillar t.ex familjeliv, här möter jag folk som jag troligen aldrig skulle möta IRL och faktiskt, även den mest "ointelligenta" kan lära mig något.

Men det kanske det som skiiljer intelligent folk från intelligent folk, en del ser vad andra kan lära, andra ser bara sina egna färdigheter