Anonym (Agnes) skrev 2013-10-12 10:25:09 följande:
Jag har läst alla dina inlägg. Du och många fler anser att den unga tjejen nedvärderar kollegan som miste ett barn när hon jämförde deras händelser, på samma sätt nedvärderar du den sorg jag och många med mig går igenom och du (och andra i tråden) ser inte ens något fel med det.
Ja det finns I TEORIN faser man går igenom vid sorg som gäller förlust: förlust av anhörig, förlust av kroppsdel, förlust av sin hälsa (när man drabbas av en dödlig sjukdom) etc. Många följer dessa faser som skolboksexemplar, andra gör det inte. Sen finns det andra sorger. Sorger utan början och utan slut. Om vi tar barnlöshet som exempel. Det är en mångårig process, en process där man kastas genom hopp och förtvivlan, under många år. För dem som saknar en ursprungsfamilj i ordets rätta bemärkelse, dvs fungerande, omvårdande föräldrar, syskon etc kan man säga att sorgen kan bli livslång då saknaden efter det trygga familjebandet, tillhörigheten och den kravlösa kärleken började redan som barn. Detta kan aktualiseras (och det starkt) vid ofrivillig barnlöshet. Åren går och sen är det för sent. Man förblir barnlös. Har man tur behåller man sin partner och denne får leva länge i livet, har man otur blir man ensam (det är oerhört vanligt att männen lämnar, träffar en ny och skapar familj med den nya - den smärtan...). Varje gång en kompis, en arbetskamrat blir gravid påminns man om sin egen saknad. Varje högtid när alla familjer samlas och man själv inte har någon familj påminns man. När de i närheten slutat få barn är det dags för "livets efterrätt", dvs nu börjar folk få barnbarn. Vi blir gamla. Ingen kärnfamilj som hälsar på. Ingen respektive kvar. De vänner man haft är lika skröpliga om inte ännu skröpligare (eller döda) så de kan inte längre hälsa på. Om vi nu ponerar att en kvinna i denna situation (som fasar för den ålderdomen jag beskriver, precis som många ofrivilligt barnlösa gör), som längtat efter barn i tjugo år och försökt aktivt i femton år till slut blir gravid. Vi säger att hon är 42, hon blev gravid mot alla odds och vet att sannolikheten att lyckas bli det igen är mycket, mycket liten. Hon får ett missfall. Du kan inte i detta scenario isolera missfallet i sig som en enskild krishändelse som ska innehålla dina faser. Som ska innehålla ett början och ett slut.
Du kan ju komma och hälsa på mig och många med mig dagen för mitt utomkvedshavandeskap. Nu har det "bara" gått fem år iofs så jag kanske kvickar på mig och faller in i ledet för vad du anser acceptabelt. Du kan komma och hälsa på mig vid tiden då mitt barn skulle födas. Jag vet många i min situation som blivit långtidssjukskrivna, kanske för hela livet, på grund av den stress kroppen och psyket utsätts för. Jag vet vuxna kvinnor som börjar gråta när de ser gravidmagar på stan, som måste äta lugnande under högtider för att de inte står ut med avsaknaden av barn vid de högtider som många benämner som "barnens", som undviker sociala situationer för att de inte klarar av barn, gravidmagar och frågor. Dessutom ska vi stå ut med att vår sorg ska nedvärderas på alla möjliga sätt. Vi borde "komma över det". Vi får råd hur vi ska lyckas bli gravida - råd som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vi ska glädjas åt andras barn, annars är vi egoistiska och tänker bara på oss själva. Vi får hurtfriska utrop (ofta från människor med barn) att man måste gå vidare: köp en hundvalp, ni kan få låna våra barn och vara barnvakt ibland etc. För att inte hantera alla frågor när är det dags för oss, ska inte vi ha barn etc. I sociala sammanhang kanske man inte vill lägga sitt blödande hjärta på bordet och berätta om sin kamp så man säger helt enkelt bara "nej vi ska inte ha barn" och då möts man av barn-är-meninge-med-livet-snacket. Förlorar du ett barn förstår andra din sorg, som ofrivilligt barnlös är oförståelsen tyvärr tämligen stor.
Jag skulle aldrig påstå att jag vet vad det innebär att förlora ett barn. Du påstår att du vet vad ett missfall innebär för alla andra och jämför det med din egen typ av sorg som du anser dig ha rätt att bestämma är värre. På vilket sätt är du annorlunda än den unga tjejen på TS jobb, som i sin okunskap likställer deras två händelser? Bara en undran.
Usch, jag lider med dig! Jag är själv endabarn, och innan jag fick mina barn (relativt sent, p.g.a. att jag ändå ville ha en vettig partner, minst två helsyskon, ekonomin ordnad o.s.v. och inte bara skaffa ett barn i desperation) så kunde jag känna av den ångesten du beskriver. Särskilt när vänner svek, killar gjorde slut - och jag blev påmind om att nästan alla andra hade grundtryggheten i sin syskonskara när sådant hände. Medan jag endast hade dessa mer eller mindre tillfälliga relationer till människor jag inte var släkt med, och som när som helst kunde svika och bara försvinna för alltid.
Men jag tror att vi talar om olika saker här i tråden. Ensamhetsångesten är FÖRFÄRLIG, och besvikelsen vid ett missfall i det läget måste vara fruktansvärd. Men det är inte samma sak som sorgen över en INDIVID. Någon som faktiskt funnits i ens liv, som man älskat. Det är det JAG vänder mig emot i alla fall - att kvinnor som fått missfall försöker göra det döda fostret till en INDIVID.
Det finns ju t.o.m. de som ger det ett namn, klär det i dockkläder, tar foton som de har framme till allmän beskådan, begraver det med tal och psalmsång, och går och hälsar på på graven etc.. Sådant är helt enkelt inte friskt, och finns det flera barn i familjen så är det inte sunt att de ska tvingas spela med.
