Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Alla har rätt till sin egen definition av änglabarn, alla har rätt till sin sorg och vi kan inte jämföra sorg.

Om jag ser till mig själv: jag och maken har försökt få barn sedan jag var 35 utan att lyckas. Oddsen ansågs i stort sett obefintliga. Så blir jag gravid när jag precis ska fylla 40. Den lyckan efter 5 års sorg, vanmakt och längtan. I veckan sju får jag ont och opereras akut för utomkvedshavandeskap. Den friska äggledare jag hade kvar togs bort. Med den operationen togs vår dröm om barn för alltid bort, då jag inte längre har någon äggledare och att vi ens fick till ett fungerande ägg var ett totalt mirakel. (Vi är inte aktuella för ivf, adoption etc på grund av orsaker jag inte vill gå in på här.) Jag ser definitivt vår lilla som ett änglabarn. Ett blivande barn är så mycket mer än storleken på fostret, hur långt gången denne är i utvecklingen etc. Ett blivande barn består också av lycka, förhoppningar, längtan, drömmar och kärlek, men också kanske av tidigare förtvivlan och sorg som i vårt fall. Detta är nu fem år sedan och jag gråter fortfarande när jag tänker på honom/henne, vårt barn som aldrig fick födas för att det växte några cm fel. Ingen ska komma och tala om för mig att det inte är mitt änglabarn.

Jämför jag min sorg med den som TS kollega råkat ut för? Absolut inte. Jag skulle heller aldrig säga att jag förstår henne. Det var klantigt av tjejen men vi människor har ett behov av att kunna delge våra erfarenheter, säga att vi förstår och det kan dras in absurdum ibland. Vi har svårt att hantera andras sorg utan vill alltid komma med någon som lindrar oavsett om det är stöd, förståelse eller avledning att tänka på annat. För få av oss har förmågan att säga "jag kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för jag har aldrig varit med om det själv, men du får gärna berätta hur du mår, jag lyssnar". Och ingen av oss vet hur den unga tjejens liv sett ut, hur vägen till hennes missfall varit eller hur hon upplever det. Ingen av oss har rätt att döma någon annans upplevelse och sorg.

Jag tycker att det är oaktsamt och brist på respekt att inte låta mig få kalla mitt inte födda barn för vad jag vill. För de som får fler chanser och barn efter ett (eller flera) missfall är det kanske "bara" ett missfall. Men för andra människor kan det vara så mycket mer. Det är samma som att jag skulle tycka att någon som fått begrava ett barn ändå har tur som har två barn kvar eftersom jag aldrig kommer att få något.

Brist på respekt är att anse att man har mandat att sätta etiketter på andras upplevelser och känslor efter eget tycke.

Tydligen så får jag inte det eftersom det är "oaktsamt" och "brist på respekt". Det skulle aldrig falla mig in att säga att jag vet hur det känns att förlora ett barn, precis som det aldrig skulle falla mig in i att tycka något om hur andra presenterar sina sorger. Tack för beklagandet!

Änglabarn för mig är barn som aldrig fått finnas, annars är det för mig barn som dött. Så ser jag på det men jag vet att många inte ser det så. Det respekterar jag precis som att jag vill bli respekterad för min åsikt och vad jag väljer att kalla mitt barn som aldrig fick komma till världen. Vi är alla olika och det är så viktigt att vi respekterar varandra olikheter, olika sätt att se på saker, olika erfarenheter som gör att vi tänker olika om samma saker.

Är det någon som har påstått det, att det är samma sak?

Jag kallar inte alla missfall för änglabarn, jag tänker på mitt förlorade barn som ett änglabarn. (Det var inte ett missfall utan ett utomkved men i alla fall.) Jag har inte haft några som helst problem med det, det är ingen som har ifrågasatt det irl. Jag har många i min närhet som fått missfall och utomkved som inte ser dessa "barn" som änglabarn utan som utomkved eller missfall. Jag är helt okej med det. I mitt umgänge ifrågasätter vi inte varandra och hävdar vår rätt till tolkningsföreträde. Det är väldigt förmätet av dig att påstå att din åsikt är rätt, rätt, rätt när det uppenbart är så att vi är många som inte håller med dig. Varför är din tolkning av ordet mer rätt än någon annans?

Som jag skrev tidigare - för många av oss består dessa barn/foster eller vad du nu vill kalla dem inte bara av kött och blod utan också av drömmar, förhoppningar, längtan, kärlek och andra emotionella aspekter. Dessa "foster" är så mycket mer än den lilla plats de tar i magen, de tar en stor plats i livet och längtan efter dem har kanske varit många år lång. Tomheten efter dem kan vara oändlig. Med deras icke-varande kanske ett helt liv kastas omkull, det kanske var sista chansen. Vem har då rätten att tala om för dessa "föräldrar" att det de känner att dessa ofödda liv är inte är rätt, att deras benämning är felaktig.

Ni? Du menar att jag håller med henne? Var har jag skrivit det?

Du får tycka det. Jag kommer att fortsätta att tycka att det är brist på respekt att tycka sig ha mandat att bestämma vad andra ska få benämna sina förlorade barn. Och en individ, då är vi där igen. När övergår ett foster, att missfall till att vara ett änglabarn? Det måste alltså födas? Hur sent för att det ska räknas som det ena och inte det andra. Måste det leva vid födseln? Måste det titta? Om det måste leva, hur länge måste det leva?

Jag har aldrig påstått att någon som inte förlorat ett levande barn vet hur det känns, det kan också kännas helt olika för två olika individer. Bara för att vi gått igenom liknande saker innebär det inte att vi upplever dem på samma sätt.

Okej, då förstår jag vad du menar. Bra att du känner att det var rätt när de sagt det till dig. En väninna till mig råkade ut för samma sak och fick höra samma sak, hon tyckte inte att det var rätt sagt.

Jag kallar det änglabarn också. Om det kommer upp. Det är inte så att jag fläker ut det lite här och där att "jag har ett änglabarn". Detta är min sorg och min sorg är privat, den delar jag med få utvalda. Och som jag skriver har det aldrig blivit ifrågasatt när jag benämner det så. Jag skulle heller aldrig trösta någon som förlorat ett barn med att jag upplevt samma sak. Dels för att jag inte har upplevt samma sak och dels för att jag över lag  inte tröstar andra genom att dra in mina erfarenheter utan genom att lyssna.

Som sagt var - man kan aldrig jämföra sorger.

Om du påstår att du läst "lite här och var" att jag skrivit att jag tycker en sak som jag inte tycker anser jag att du borde kunna hosta upp var det står. Jag anser det inte "strunt samma" när någon lägger ord jag aldrig uttalat i min mun.

Nej jag resonerar inte som henne, och jag har också skrivit att jag tycker uttalandet är lite klantigt. Men däremot så dömer jag inte henne som många här gör.

Jag förstår hur du menar och jag tror att de flesta skulle hålla med dig. Men om det kommer någon som inte gör det har denne rätt till att tycka så. Det är det jag menar, sorg är svårt, sorg upplevs olika av olika människor, samma händelser upplevs olika. Man kan inte döma andra utifrån sin egen upplevelse. Vi kan inte förstå sorg vi inte själva upplevt och vi bygger alla vår förståelse för vad andra går igenom på våra egna erfarenheter. Att TS kollega sa så kan bero på många saker men jag tror att samtliga saker har som syfte att trösta, inte att på något vis vara elak. Hon vill väl men det blir fel. Och det kan man inte döma ut någon för.