Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Detta inlägg får mig att tänka på denna video.




Visst, ett embryo i vecka 5 är inte som en 7 månaders, men ingen kan berätta för någon annan hur denne ska känna. Jag skulle dock aldrig påstå att jag har 3 änglabarn för att jag har haft 3 missfall. Men den frustration jag bär av att både ha svårt att bli gravid pga utebliven ägglossning och + fått upprepade missfall utan att ha hittat någon förklaring under missfallsutredningen. Det är en sorg i sig också och den kan vara minst lika stor, trots att det handlar om olika saker.

Enligt mig så är ett änglabarn, ett barn som man föder ut och inte ett missfall där kroppen stöter ut en någit större spermie. Med det sagt, menar jag inte att man kan sörja ett misfall, men jag som själv haft sent missfall i v14 kan absolut inte jämföra det med att förlora något av mina barn eller ett dödfött barn. Enligt mitt tycke är det två helt skilda fall, och rent tramseri att kalla ett emryo eller foster för ängla barn, det är ju inte ens ett barn i benämning än.

Jag tycker du TS kunde ha sagt lite försiktigt att "Oj, har du haft missfall, vad tråkigt ja, sådana här saker är ju jobbiga och givetvis  är det ju otroligt traumatiskt att mista ett barn som är född och som man t.om lärt känna", för hoppningsvis hade en sådan kommentar fått kollegan att börja reflektera lite över skillnaderna och fått henne att kanske låta bli att göra någon slags jämförelse inför den drabbade mamman.

Alla får kalla sina barn änglabarn. För mig är det dock ett barn som dör väldigt nära bf eller när barnet har fötts levande.

Däremot måste man vara helt jävla dum i huvudet om man tror sig veta hur det känns att förlora ett levande barn för att man fått ett tidigt mf.

Jag har inte fått mf och jag har inget änglabarn (tackochlov) men jag har varit gravid och jag har barn. Därför är jag väldigt medveten om vilken annorlunda kärlek man känner när man äntligen får lära känna sin bebis.

Hm. Eftersom sorg är något individuellt så tycker jag att man ska passa sig för att säga att "man förstår" - för det gör man ju inte, oavsett om man kanske varit med om exakt samma sak.