Anonym (Agnes) skrev 2013-10-12 14:16:04 följande:
Jag har aldrig jämfört våra sorger. Aldrig. Det är det du som gör hela tiden. Jag försöker förklara komplexiteten i det som du nedvärderar till "en vision". Och jo, du nedvärderar min upplevelse hela tiden. Och jämför med din egen sorg. Vägrar ta in det jag skriver utan fortsätter återkomma till dina egna snäva ramar och föreställningar.
Det som är bevisat i forskning är att det i de flesta fall finns vissa faser som är liknande vid kris- och sorgebearbetning, men det är inte det samma som att alla går igenom dessa faser. Men du vägrar ta in det.
Jag har återkommande i flera inlägg sagt att jag inte varit med om att mista ett barn. För jag har aldrig fått något barn. Kommer aldrig att få något barn. Du har gått igenom ett antal missfall men med tanke på att du blivit gravid flera gånger och också fött flera barn kan du heller inte förstå att det som är ett missfall för dig inte är samma upplevelse som det utomkved jag har gått igenom. Det är en milsvid skillnad också mellan dessa upplevelser.
Lindsey Egot the only one skrev 2013-10-12 11:29:40 följande:Du saknar ju ändå något du aldrig haft och det är en smärtsam sorg att få sina drömmar krossade. Men det du berättar är att din sorg pga något som inte funnits är livslång utan att tänka att den som förlorat sitt barn också ska genomgå en livslång sorg. Man ska inte begrava sina barn utan det är ju barnen som ska begrava sina föräldrar pga ålderdom. Och de som har förlorat barn ska gå igenom varje dag med en tom stol vid middagsbordet, ett tomt barnrum, en tom säng på kvällen och en orörd säng på morgonen. De har tvingats välja kista, blomarrangemang, sånger, gravplats och gravsten. Du har iaf sluppit ta bort en tallrik i ett års tid för att du råkat av ren rutin dukat fel. Du har sluppit städa bort alla leksaker, kläder, tillbehör som stod inne på ditt barns rum. Du har sluppit begrava ditt barn.
För jag tror inte du vill uppleva den sorg som de som förlorat barn tvingas gå igenom eller? För du vill ju gärna likställa barnlöshet med att förlora barn. Att det är samma sak, att de går igenom samma sak. Eller att det är värre att vara barnlös än att behöva begrava sitt barn. Du vill gärna jämföra, du vill gärna hävda. Och då frågar jag dig om du verkligen skulle vilja känna på hur det är att få sitt älskade barn men sedan rycks det ifrån en några år senare? Eftersom du så gärna vill likställa dessa två tragiska händelser.
Jag däremot skulle aldrig vilja att någon tvingas gå igenom någon form av tragedier och sorger. Men man kan inte skyddas från att leva och utsättas för livets stora sorger. Vissa går igenom livet utan större sorger medan andra får väldigt många.
Du skriver själv om att du inte kan umgås med de som är gravida eller de som nyss fått barn. Ja du man tvingas leva. Det är oerhört svårt att veta att min dotters kompisar fick sluta åttan, nian och nu går på gymnasiet. Det är oerhört smärtsamt att se hennes jämngamla kusin för de var bästisar och undra hur hon skulle varit nu. Det betyder inte att jag är missunnsam mot dessa barnen att deras liv går vidare. Jag känner ingen avundsjuka mot dessa barn eller dessa barnens föräldrar för det är inte deras fel att min dotter är död. Missunnsamhet föder bitterhet och bitterhet skapar agg. Då behöver man en samtalskontakt ang detta. Jag förstår att du är bitter, känner agg och gärna vill hävda dig men det är inte andras fel och det betyder inte att man kan applicera sin egna sorg på andras sorg och absolut inte jämföra sorgen av ett missfall med sorgen av att förlora ett barn. För man kan helt enkelt INTE förstå varandra. Så enkelt är det.
Jag försöker gång på gång förklara för att du ska få förståelse för vad jag menar men det är som att dunka huvudet mot en vägg. Du vägrar se utanför din egen bakgård av upplevelser och föreställningar, jag vet inte om du inte vill eller helt enkelt inte har förmågan att ta in någon annans erfarenhet, någon annans sätt att se.
Jag har - återigen - aldrig likställt eller ens försökt att jämföra att få ett missfall och att förlora ett barn. Det är du som gör det. Om och om igen. Jag ville dela med mig av min upplevelse för att ge dig chansen att förstå en situation du uppenbart inte har någon som helst förståelse för.
Ja jag har sluppit alla de där sakerna. Jag har också sluppit de armarna runt min hals. Att första gången få höra ett barn säga "jag älskar dig mamma". Jag har också sluppit de första stege, de första orden, första dagen i skolan. Jag har också sluppit all lycka det innebär att ha barn. Jag slipper födelsedagar, morsdagar och julaftnar med barns förväntan och glädje. Jag slipper också att få följa barn och barnbarn i livet och förhoppningen att ha en familj som bryr sig om mig när jag är gammal.
Jag är inte ett dugg bitter. Inte för fem öre. Jag bär på en sorg, det innebär inte att man blir bitter. Jag känner inte agg,m inte missunnsamhet och har inget som helst behov av att hävda mig. Jag försöker ge dig insikt hur det ser ut för mig - utan att jämföra - men det är som att hälla vatten på en gås. Den som hävdar, jämför och beter sig aggressivt är du.
Du har ingen aning om hur mitt liv ser ut och du känner dig ändå manad att hålla en föreläsning för mig om livet, och om de sorger det innehåller. Ja du.
Att du sedan lägger ut en bild på ett foster i tråden för att - återigen - jämföra med ett levande barn visar bara - återigen - din oförmåga att förstå (eller vilja förstå).
Jag ger upp. Du vinner. Du har det värst. Hoppas du är nöjd nu.
Ena stunden så är klarar du inte av att vara i närheten av dina släktingar och vänner som är gravida eller har barn sedan är du glad över att du slipper allt vad barn innebär.
eller en 
här på FL så man är övertydlig med sin ironi. Vi pratar om allvarliga saker här så som sorg i känsliga rummet. Men visst känner man att ens utomkvedeskap är något som har med ironi att göra så är man nog inte så ledsen över det heller. Där av min fråga över hur människan mådde. Jag tror inte hon mår bra eftersom hon vill hävda sin rätt att hennes missfall kan likställas med ett fött barn dött. För hur hon än förklarat sig så hävdar hon att hon har all rätt att sörja precis som en som har förlorat ett barn. Och JA det har hon, helt självklart har man rätten att sörja det som inte blev. Men det är sorgen som man kan likställa, inte det som föranledde sorgen.