Anonym (Agnes) skrev 2013-10-13 00:36:32 följande:
Jag mår bra tack.
Jag har aldrig skrivit att jag inte klarar av att vara i närheten av mina släktingar och vänner som är gravida eller har barn.
Lindsey Egot the only one skrev 2013-10-13 00:14:52 följande:Ja då får man använda en
eller en
här på FL så man är övertydlig med sin ironi. Vi pratar om allvarliga saker här så som sorg i känsliga rummet. Men visst känner man att ens utomkvedeskap är något som har med ironi att göra så är man nog inte så ledsen över det heller. Där av min fråga över hur människan mådde. Jag tror inte hon mår bra eftersom hon vill hävda sin rätt att hennes missfall kan likställas med ett fött barn dött. För hur hon än förklarat sig så hävdar hon att hon har all rätt att sörja precis som en som har förlorat ett barn. Och JA det har hon, helt självklart har man rätten att sörja det som inte blev. Men det är sorgen som man kan likställa, inte det som föranledde sorgen.
Och jo alla hanterar en kris likadant meddela fyra olika faserna fast man gör det olika fort och då blir krisreaktionen olika.
Det är en viss skillnad och alla har inte den förmågan förstå det och det är tydligt i denna tråden.
Läser man runt här på FL ser man att många vill sätta ord på sina missfall och göra dom legitima. Förr var missfall en skam, kvinnan kunde inte behålla barnet och kvinnan hade syndat. Idag vet vi mer tack och lov. Idag är det inte en skam att få missfall eftersom vi vet att oftast är det ett livsodugligt embryo eller foster som kroppen själv sorterar bort. Det betyder inte att sorgen över missfallet inte är något att sörja över. Självfallet är varje enskilt missfall en stor sorg. Men som i TS fall att en människa tänker säga till en mamma som förlorat ett barn på 7 månader med att säga "jag vet vad du går igenom jag har själv haft ett missfall i vecka fem" är ett jäkla hån och ett stort övertramp i mammans sorg. Den som inte kan hålla med i det är inte riktigt normal i huvudet.
Och jag har förklarat att man kan inte komma och säga till en kvinna som har haft missfall att man själv förlorat ett barn för då förminskar man den som fått missfall till att tolkas som "du det där är väl ingenting" och man kan inte komma och säga till en mamma som förlorat ett barn med att säga att "jag vet jag har haft missfall" för då tar man ifrån barnet dess identitet till att inte bli någon.
För mig och många andra var det tydligt att det var ironi. I övrigt tangerar du tidigare rekord i förmåga till att inte ta till dig skriven text, hitta på saker och dra egna slutsatser in absurdum.
1. Förmåga till ironi när man får absurda icke-argument kastade i ansiktet har inget att göra med hur ledsen man är. Det finns liksom ingen korrelation där.
2. Återigen - jag har aldrig hävdat något, jag har förklarat min utgångspunkt utan annat mål att just förklara min utgångspunkt och ge dig perspektiv av andra sätt att se på saker.
3. Återigen - jag har aldrig sagt att "mitt missfall ska likställas med att ett barn har dött".
4. Jag har aldrig hävdat att jag har rätt att sörja precis som att jag har förlorat ett barn. Jag har hävdat att jag har rätt att sörja en upplevelse som beroende på många faktorer är mer än "bara ett embryo".
5. Nej, man pratar om fyra olika faser inom sorgearbete vid förluster, men det finns undantag. Alla följer inte dessa mallar.
Sluta skriva att jag tycker saker jag inte tycker, att jag skrivit vissa saker när jag har skrivit exakt motsatsen till dig flera gånger. Herregud.
