Anonym (Samma) skrev 2013-11-09 03:29:04 följande:
Synd att du mår som du mår.
Vet själv hur man mår och tänker när man är så otroligt kontrollerande och orolig.
Jag har varit ensamstående sen jag var i vecka 20. Gick igenom allt själv. Jag har ingen mamma att fråga saker om, hade bara min pappa och ingen sambo att finna stöd hos.
När min dotter kom så var jag så rädd för att hon skulle dö i sömnen, jag var så sjukt kontrollerande och rädd. Kollade henne hela tiden, dom första tre dagarna sov jag inte. Min amning förstördes totalt av min egna stress. Flera gånger så slutade hon andas i sömnen, vilket gjorde mig mer rädd men tydligen vanligt att dom slutar andas upp till 1 min när dom sover.. Jag googlade, läste på och frågde bvc sköterskan, läkare, ja allt och alla. Men fick bara oroskrämmande svar som gjorde mig mer rädd.
Idag kommer jag knappt ihåg hur det kändes att ligga med henne i sängen och räkna hennes tår och fingrar, kommer knappt ihåg hennes skratt när jag blåste henne på magen. Jag njöt inte av henne pga stressen.
Efter 1 år så började jag lätt med johannesört (receptfritt) eftersom jag trodde som dig att terapi var hjärntvättning och massa mediciner.
Jag började må bättre i mig själv men fortfarande lika kontrollerande.
Tiden gick och i december 2012 så började jag bli rädd för allt.. Jag var rädd att jorden skulle gå under, att vi skulle dö och min dotter inte skulle vara med mig mera. Jag var rädd för att släppa iväg henne till dagis. Jag var rädd att inte sova bredvid henne.
Jag började vakna på nätterna i ren panik. Jag sprang igenom rummet och tände lampan för att se att vi fortfarande levde. Jag visste inte om jag sov eller var vaken näe jag gjorde så.
Höll på så i 6 månader och det blev värre och värre. Till sist så sorang jag runt i rummet, skerk högt och trodde att jag dödat min dotter för hon låg i sängen helt stilla och rörde sig inte. Jag ringde psyket direkt, dom hade intw hört talas om nåt liknande så hon bad om att få ringa upp mig efter samtal med sin chef.
Efter 15m så ringde hon mig.
Jag fick gå till dom där dom konstaterade att jag lider av panikångest och svår deprisson. Fick atarax direkt och eftersom min morfar dog i missbruk och min mamma är missbrukare så pratade vi fram ett läkemedel som inte är berondeframkallande. Nu har jag gått på medicin i 6månader, min dotter är snart 4 1/2 år och tro mig, jag mår mycket bättre, hon är en helt annan unge. Det första jag kände var ett otroligt lugn, en säkerhet jag inte känt på evigheter. Nu kan jag sova utan att vakna tusen gånger för att kolla min dotter, hon sover i sin säng och jag i min. Både jag och hon utvecklas bättre nu.
Jag är en starkare person nu än vad jag var innan.
Så att neka hjälp från psykolog är dumt, du förlorar värdefull tid med ditt barn pga din orolighet. :(
Min tid med dottern kommer jag aldrig få tillbaka. Så för din familjs skull och störst för din skull så borde du gå minst en gång till en psykolog och prata av dig.
Jag har ännu inte börjat få gå och börja sörja/bearbeta saker från min barndom pga att jag är ostabil och måste hitta min dos på medicin och komma igång med livet. Jag jobbar och det har gjort mycket för mig med i läkepricessen, så sysselsätt dig med nåt som får dig och må bra om du nu väljer att få hjälp.
Hoppas du mår bättre snart och njuter av ditt liv.
Jag är inte knäpponomen på dagarna, bara när hon sover. på dagarna leker jag med henne gosar etc, tänker inte ens på psd då, så där är vi olika.
