Hur kände ni andra?

Vet inte alls hur och vem jag ska ventilera med då ingen annan i min släkt har varit med om igångsättning förut..
Det är verkligen så blandade känslor här hemma! Sambon anser väl att det är som en hjälp på traven, medans jag som burit bebisen i nu mer än nio månader mår as dåligt att bara ha tanken på igångsättning.
Efter verkligen den perfekta graviditeten, dvs jag har verkligen INGET att klaga på än lite foglossning under graviditeten, så hade jag hoppats på att allt skulle ske den naturliga vägen...
Nu på måndag bokas igångsättning och ärligt talat, det har inte gått EN minut utan att jag tänkt en MASSA problem med bebisen.
Våran bebis är nu mer känd som aktivaste ungen där vi bor, det har verkligen inte varit en lugn stund och varje läkare eller barnmorska jag varit hos har kommenterat att h*n är sååååååååå aktiv.
Jag har alltid förstått att aktiva bebisar är bra? eller?
Men nu när jag gått mina 42 veckor, inte fått någon bebis så misstänker jag alla möjliga fel.. Varför just jag? Varför just min bebis? Är h*n svag och inte förstår hur man ska ta sig ut?
Nu ska jag istället få åka in till förlossningen för att se vilken metod dom använder sig av för att få igång mig, jag ville att allt skulle ske som en överraskning, att jag skulle få ringa in till förlossningen och säga att vi var på väg, men inte längre.... 

Någon annan här som känt som mig pga igångsättning? Visserligen blir jag ju glad att h*n ska få komma ut, för vi längtar ihjäl oss men helt plötsligt så kändes inget roligt längre med att vara gravid..