Rädd när min dotter rider....

Jag har ridit från och till i 20 år, ramlat av fler gånger än jag kan minnas, men gjort illa mig en gång. Och då blev jag mest rädd så det var bara gnäll :)
Ridning är fantastiskt skonsamt på så sätt att man inte belastar någon kroppsdel för hårt, och för mig som tidigt blev lång och smal var ridningen helt jäkla fantastisk då jag lärde mig koordination, styrka och balans på hästryggen. Dessutom hade jag ett fruktansvärt humör som jag var tvungen att kontrollera - för precis som hästen känner rädsla, känner de om man är spänd och irriterad och blir precis lika jobbiga tillbaka, och det funkar inge bra alls när man ska in på dressyrbanan ;)

Från dag ett på en ridskola får man lära sig säkerhetstänk, som sedan hänger med hela livet. Saker som "snurra inte grimskaftet runt handen", "gå inte bakom hästen", "ha hjälm på i boxen" m.m. sitter i ryggmärgen och väldigt fort tänker man inte ens på de här sakerna utan det bara är så - har alltid varit så. 
Mer konkret, så undviker man så mycket det går att riskera att man fastnar i en stigbygel vid avramling. Många (de flesta?) ridskolor har s.k. säkerhetsstigbyglar som är svängda på utsidan för att foten lättare ska glida ur. Man får inte rida i sko utan liten klack för att man inte ska kunna glida in med foten i stigbygeln. Det tjatas från ridlärarhåll om att man inte ska ha stigbygeln för långt in mot hålfoten utan stödja i den med främre trampdynan/tårna, samtidigt som man trampar ner hälen, för att man inte ska få in foten i stigbygeln. 

I övrigt så är allt man tränar under lektionerna förebyggande vid potentiella olyckor. Balans, kontroll och mental stabilitet är a och o med hästar. Att inte bli rädd om hästen gör ett glatt skutt efter ett hinder, utan sitta lugnt med god balans gör att en olycka undviks. Att ha ett lugn fram mot ett hinder och en tro på sig själv och hästen, gör att tvärnitar undviks. 

Jag vill inte att någon ska undvika ridning p.g.a. rädsla för vad som kan hända, då det är den mest givande aktiviteten jag vet! Ansvar, envishet, koordination, frisk luft, mysiga djur som är som är speglar av en själv, fristad för tjejer (som tonåring går man skitig och osminkad utan någon som tittar snett på en), förmågan att lösa problem - allt sådant är otroligt starkt inom hästvärlden!
När jag var 15 så var det en häst som blev rädd och bröt sig ut ur hagen. 5 tjejer var vi som spikade tillbaka slanor, letade upp ny eltråd som vi skarvade, och lyckades laga 4 meter hagstaket som gått sönder. När jag var 17 och skulle på dressyrtävling såg jag och en kompis att det var punktering på transporten - vi bytte däck innan pappa kom och skulle köra mig någon timme senare. Vilka andra unga tjejer någon sådant? Och vem vill INTE ha en sådan dotter? :)

Ridskolehästarna är så himla tåliga, och de som visar tendenser att bitas eller sparkas brukar inte få vara
kvar, då det är för stor risk för ridskolan att ha dem där. Vissa hästar passar på ridskolor och gillar uppmärksamhet och barn, med konstant spetsade öron. Vissa är lite finurliga och lägger öronen bakåt för att se om det blir någon reaktion, ger man då hästen ett par klappar på halsen och säger ett lugnt "nähä du, nu är det bra" så är det 9 gånger av 10 över. Den 10:e hästen passar inte som ridskolehäst och får därmed flytta.

Att ramla av är sällan kul, men jag har under mina år aldrig träffat någon som blivit så rädd att de inte vågar rida igen. Om hon tycker att det är roligt, och har en stöttande ridlärare som inte gör någon stor grej av det, så går det över snart :)

Ett tips till dig, som hjälpte min mamma mina första år, är att läsa på om hästars beteende. Lära dig vad deras signaler för missnöje/trivsel är - både i ridning och hantering. Jag tror att ju mer DU förstår om hur hästen beter sig, desto mindre orolig blir du. Det är alltid läskigt med saker man inte förstår. Jag, till exempel, har stenkoll på hundar och hästar men fruktansvärt dålig koll på katter, och tycker därmed att de är lite obehagliga (även om jag inser hur löjligt det är).

Min mamma gick från okunnig till att vara världens bästa "ridskolemamma" som hjälpte mig med kratsning, sadling, tränsning, borstning och lastning. Däremot var hon okunnig i ridningen, förutom att hon kunde se om hästen och jag såg nöjda ut eller inte. Och DET, kan jag säga, var ett perfekt utgångsläge då hon kunde hjälpa mig, men aldrig la sig i min ridning (jag tävlade en del i tonåren). Så du behöver absolut inte bli någon superponnymamma, men i långa loppet är jag alldeles säker på att du kommer vinna på att försöka lära dig lite mer! Bläddra i någon bok, se någon youtube-video. Stå utanför boxen/spiltan när din dotter gör i ordning ponnyn och fråga vad hon gör och varför. Tänk hur stolt hon kommer bli, när hon får lära sin mamma vad hon kan! :)