första barnet 40+

Halloj! Här är en till som liksom du LeLi kommer att hinna fylla 41 innan det lilla livet behagar komma Förutsatt att allting kommer att gå bra. Vore kul att följas åt här.

Hej che71! Riktigt roligt att kunna följas här. Jag har väl egentligen i 20 årstid försökt få barn, fast insett efter alla år att det är lönlöst. Jag har pco och har inga som helst menstruationer eller ägglossning. Men i april i år fick jag nog. Längtan efter barn var större än nånsin och jag deppade ihop totalt av saknad efter att få känna ett litet liv mot mitt bröst. Så jag och min man sökte upp en specialist gynekolog. Jag började äta pergotime, men lyckades inte få nån ägglossning med trippeldos ens I juli började jag istället med puregon sprutor och det visade sig funka Första försöket misslyckades, men andra verkar ju ha tagit. Är fortfarande i chock och har svårt att tro det. Tog ett test i söndags morse. Enligt uträkningar är jag i vecka 6. Jag hänger inte riktigt med på hur man räknar. Men imorrn ska jag just till min gynekolog. Förhoppningsvis få en koll och en bekräftelse på graviditeten. Jag mår illa väldigt ofta, ont i magen till och från. Ibland kommer såna riktiga hugg :-S Och smärtan i brösten ska vi inte prata om Jag trodd inte man kunde känna så mycke så tidigt :-S Nu är det bara att hoppas allt står rätt till, hoppas få svar på det imorrn. Lovar att uppdatera

Hej che71! Varför jag väntat så länge med barn beror på olika anledningar. Men jag kände verkligen nu eller aldrig Jag var faktiskt gör min gynekolog igår och fick det bekräftat. Jag har inte fattat det än, hade verkligen gett upp hoppet. Om allt stämmer så gick jag in i vecka 7 idag. Ska tillbaks om två veckor igen för ny koll/ultraljud. Han var noga med att informera om riskerna för missfall också, med tanke på min ålder. Man får bara hoppas nu att det går hela vägen.

Har du blivit gravid självmant LeLi, eller blivit hjälpt av tabletter/sprutor? Det där med att berätta eller inte berätta är jättesvårt. Samtidigt som man vill skrika ut sin lycka så vill man vara försiktig ifall det inte skulle gå vägen. Ytterst få vet om det i nuläget, dom som vet att vi kämpat för detta ett bra tag nu. Men visst är det svårt att vara tyst

Försvann ni härifrån? *orolig*

Vad skönt o höra att du efter omständigheterna mår bra che71 Förstår verkligen besvikelsen då tiden till BM är ändrad. Det är ju nåt man längtar och ser framemot, hoppas dagarna går fort nu då. Hade ingen aning om att pappans diabetes kan påverka bebis Då blir det nog att hålla koll på det för min del också antar jag vartefter. Jag är frustrerad, vet inte om jag är i vecka 7 eller 8 :-S Jag ska till min gynekolog på onsdag och göra ett vul, hoppas det kan visa och förklara nåt mer. Sist såg man bara en liten svart prick. Jag mår fortfarande väldigt illa ofta. Försöker dricka te med ingefära för att lindra illamåendet, inbillar mig att det funkar. Annars är det brösten som är den ömmaste punkten. Ibland moler det i magen, vilket inte oroar mig så mycke. Men sen emellanåt kommer som små hugg/stickningar. Dom gör onda men är över på sekunder. Dom däremot oroar mig,då tänker jag att det är kört. Just nu har jag dessutom åkt på magsjuka så allt är lite extra jobbigt just nu. Inte mycke sömn inatt så ska försöka slumra en stund nu :-P Ha det gott och en fin kommande ny vecka, kram Mia.

Halloj! Min lycka havererade i fredags då jag fick reda på att jag hade MA :'( Det blir heller inga fler försök. Är alldeles för psykiskt påfrestande med dessa hormonsprutor och annat. Jag/vi orkar inte. Undrar just hur man ska ta sig igenom detta. Nu börjar en jobbig tid, att vänta på att kroppen ska stöta ut det. Jag har dessutom alla tänkbara gravidsymptom kvar också, vilket gör det hela ännu jobbigare. Jag önskar er andra ett stort lycka till och var rädda om er, kramar Mia.