• Anonym (Ifråg­asätte­r)
    Äldre 27 Nov 19:09
    33906 visningar
    232 svar
    +2
    232
    33906

    Det där med att en socanmälan förstör liv

    Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv. 

    När jag läser sådana inlägg känner jag oftast att anmälaren har helt rätt. Om en anmälan till socialen kan få sådana gräsliga följder att man upplever att man "förlorar allt" - då kan man nog knappast vara stabil nog att ta hand om ett barn?

    Jättejobbigt kan det såklart vara. Jag förstår helt klart att man känner sig ifrågasatt, sviken, misstänksam och så vidare. Men att förlora allt? Bli så deprimerad att man inte kan jobba på många månader? Nej, det köper jag inte. Inte om man från början är trygg och stabil. 

    Jag jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer. Alla blir upprörda, så klart. Men många kan samtidigt se att det är så systemet fungerar, många uttrycker faktiskt en lättnad över att barn blir lyssnade på och tagna på allvar och de förstår anställdas skyldigheter att rapportera saker. Samtidigt som de är arga och besvikna på oss. Ofta visar utredningarna sedan ingenting, men familjerna kan oftast som sagt ändå se att vi har en skyldighet att anmäla och kan också uttrycka tacksamhet över systemet och barnens rätt. Även om de har svårt att vara glada mot oss efter anmälan. Och det förstår vi. 

    Anmälan kommer ju antingen från myndigheter och då är personalen tvungna enligt lag och barn exempelvis säger att de blir slagna. Personal ska inte värdera eller själva utreda. Det är en LAG. Att tjänstemän följer LAGEN borde man kunna förstå om man är ansvarsfull nog att uppfostra barn. Även om man som sagt kan bli både ledsen och arg. Eller så kommer anmälan från en knäpp granne eller ytlig bekant med skumma psykiska besvär. Och det borde man väl också kunna hantera? Knäppisar kommer man ju alltid kunna råka ut för. Ledsen får man så klart bli och det blir nog de flesta i en sådan situation, men det är stor skillnad på att gråta på nätterna under någon vecka och på att bli så deprimerad att man inte kan gå till jobbet på ett år.

    Jag tänker - är man så svag att man mår så otroligt dåligt av en socanmälan att man knappt fungerar, då kanske det är BRA att socialen får upp ögonen och kan bidra med stöd till både den vuxna och barnen i familjen..

  • Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 27 Nov 20:24
    #6
    Dr Mupp skrev 2013-11-27 20:14:54 följande:
    Ts återkom efter att du fått en anmälan på dig om att du skulle vanvårda dina barn och säg att du tar det med en klackspark och folk som tycker det är jobbigt inte bör ha barn. 
    Det är just det här jag menar.

    För VAR skrev jag att jag skulle ta det med en klackspark? 
    Och VAR skrev jag att folk som tycker att det är jobbigt med en anmälan inte borde ha barn?

    Jag skrev något helt annat. Men man måste LÄSA vad som står, LYSSNA på vad folk faktiskt säger, TÄNKA lite och REFLEKTERA en aning. Om man vill kalla sig ansvarsfull och mogen vuxen. Sedan behöver man inte hålla med. Men man kan inte hitta på vad andra skriver eller säger. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 27 Nov 21:12
    #13
    Anonym (lll) skrev 2013-11-27 20:47:46 följande:
    Det är inte bara själva saken att blivit anmäld. Det är framförallt de efterföljande 4 månaders utredning med diverse möten hos soc som förtär en.

    Det är det enormt oproffsiga bemötandet man får från soctanterna. Där dem hellre fäller än friar och redan från start har åsikten "ingen rök utan eld", därav ser dom inte det positiva utan tolkar precis allt negativt.

    Detta gäller enbart om man har otur, man kan råka på någon vettig och bra soctant men det är tyvärr ovanligt.

    Jag kan förstå att folk som inte blivit utsatta för socialtjänsten inte förstår hur det känns och vilken enorm press och stress det innebär för hela familjen. Jag har varit med om otroligt mycket hemska saker i mitt liv, men INGET har varit värre än kontakten med soc.

    Dom HAR förstört livet för både mig och mitt barn! Jag HAR förlorat allt. Punkt!

    Jag är inte en dålig mamma och det tycker inte soc heller, så det har du inget för att säga ts!
    Fast jag undrar ändå lite hur du uppfattas av omgivningen om du blivit anmäld så många gånger att du kan dra sådana säkra slutsatser om socialsekreterarna..?

    Vanligen träffar man väl ett par, max, för att reda ut en vanlig anmälan. Har man träffat så många socialsekreterare att man kan bestämma att det är "ovanligt" att en socialsekreterare är vettig - då låter det som att man haft ganska mycket med socialen att göra. Och då finns det oftast mer än bara en illvillig okynnesanmälan bakom det hela. 

    Eller så drar du dina slutsatser efter egna möte med max ett par socialsekreterare och sedan prat med vänner/på nätforum. Det vill säga andrahandsinformation, och är en ganska osäker källa. Borde man veta. 

    NEJ, ingen på soc kan "ta ifrån dig allt" genom att utreda en anmälan. Man kan bli stressad, ledsen och arg av att bli utredd. Naturligtvis. Men en normalfungerande vuxen har verktyg att hantera det utan att förlora allt. Förlora nattsömn under ett par månader, ja. Förlora tilliten till förskolepersonalen, ja. Förlora tålamodet lite oftare under ett par månader, ja. Men allt? Nej. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 27 Nov 21:21
    #14
    Anonym (Skillnad.) skrev 2013-11-27 21:04:48 följande:
    Det är skillnad på om anmälan kommer från en nitisk bekant som har diktat ihop någon helt bedrövligt och som inte finns i ens fantasi ens. Och som sedan blir upp till MIG att bevisa . Jag råkade ut för en sådan anmälan av en tjej som jag blev ovän med (jag tyckte hon va falsk och sa det till henne, i samband med att jag bröt kontakten med henne). Hon diktade ihop sådana fruktansvärda saker att soc va tvungna att utreda det hela. Hon (påstod) sig vara en granne ;jag har få) som i sin tur direkt ringde socialtjänsten, efter att jag pratat med dom och tala om att inget av det som står i anmälan har någonsin hänt. Men eftersom anmälan va av så allvarlig karaktär gjorde man en utredning . Jag va med på noterna, men va mentalt helt slut efter det där. Även om allt gick bra så är det psykiskt påfrestande. Det gör inte mig till en sämre mamma för att jag tyckte det va psykiskt skitjobbigt och gjorde anspråk på min tid och mina tankar. Jag mådde faktiskt inte bra och stundvis kände jag mig hämndlysten och fan ville sätta åt henne på nåt också. Jag samla mig och lät det rinna över, men fy fan vad jobbigt det va. Jag förstod att soc gjorde sitt jobb men kände mig grymt trakasserad av henne .Såna stunder blev man skraj för vad folk va beredda att göra för att jävlas med andra, för ingen kan väl påstå att det är speciellt svårt? Du kan dikta ihop vilken skit som helst. Detta händer, och det är inte överdrivet ovanligt heller . Det är dock vanligare mellan separerade parter.
    Klart jag förstår att en sådan situation är jobbig!

    Men du skriver ju också nyanserat om att du förstår att soc var tvungna att utreda, att du samarbetade och förstod varför du fick gå igenom det hela.

    Jag förstår att man kan må uselt en period. Absolut. Men här på forumet påstår många att soc förstört deras liv, att de blivit tvungna att sluta arbeta helt för att de mår så dåligt, att anmälaren tagit ifrån dem allt och så vidare. Det är ju något helt annat än att "stundvis" känna sig hämndlysten eller psykiskt slut. 

    Att sjukskriva sig en vecka, gråta sig till sömns en månad eller känna irritation så fort man hör ordet "förskollärare" under någon termin är ju en sak. Sådant är asjobbigt, men livet går vidare efter och parallellt med den tunga fasen. Att gå ner sig såpass att man förlorar jobbet eller inte orkar gå utanför dörren på ett halvår är något helt annat. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 06:18
    #38
    Anonym (förstört liv) skrev 2013-11-28 03:37:12 följande:
    Ts eller nån annan har säkert nån "bra" förklaring till socialens "kompetenta" handlande i den tråden Drömmer
    Ja, TS har en bra förklaring

    - TS vet nämligen att Familjeliv INTE är en trovärdig källa.

    - TS vet att socialtjänsten lyder under sekretess och att alla delar i ett fall knappast syns för omvärlden. Den "kränkta" föräldern har all rätt att böla ut i pressen. Socialsekreteraren skulle bli av med jobbet om h*n så mycket som andades att h*n ens arbetar med en viss familj. TS han mental kapacitet att inse skillnaden där.

    - TS vet att en förälder som brister i sitt ansvar ofta gör det helt enkelt eftersom föräldern inte är förmögen att reflektera över sitt eget beteende. Personen ser helt enkelt inte vad h*n gör. Och därför blir personens berättelse på t.ex. Familjeliv väldigt ensidig och svart/vit. 

    - TS tror inte att allt som skrivs av medlemmar på Familjeliv är a) sant, b) objektivt

    - TS vet att en saklig intervju kan förvridas till "enormt kränkande förhör i aggressiv ton" av en person som är psykisk instabil. Personen behöver inte ljuga - är man psykiskt instabil kan ett vanligt samtal upplevas oerhört skrämmande. Men är man så instabil behöver man hjälp och därför känns det tryggt att personen anmälts till socialen, så att hjälp kan sättas in. 

    - TS vet att alla som arbetar inom socialtjänst, vård, polis och skola (dvs anmälningspliktiga) är människor och att människor begår misstag. Misstag är fruktansvärda och så klart besvärliga för alla inblandade. Men ett MISSTAG av EN person leder inte till tvångsomhändertagande på ett år. Misstag kan leda till en jobbig period och mycket frustration, men ett misstag FÖRSTÖR inte någons liv för tid och evighet. Är man psykiskt stabil och har kapacitet att klara av relationer, samspel och se sin egen del i sådant som händer så kan man reda ut eventuella missförstånd innan livet FÖRSTÖRS.

    - TS vet också att många ogillar det där med eget ansvar. Att det är så vansinnigt mycket lättare att skylla egna tillkortakommanden på någon annan. 

    Jag har aldrig ifrågasatt att det är tungt, stessfyllt och ledsamt att bli anmäld. Men jag vänder mig så emot uppmaningar att aldrig anmäla eftersom man förstör liv som några hävdar. Tvärt om, anmälningar hjälper till att rädda liv. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 06:26
    #39
    Du vet inget skrev 2013-11-27 21:45:18 följande:
    Jo det kan faktiskt förstöra liv, eller höll på göra iaf! En socanm ang vår tonåring ledde till att dennes depression blev så allvarlig att den höll på kosta denne livet och slog sönder en hel familj i den pressen. Helt i onödan då de (som tur var proffsiga) soc sekr. insåg vad det egentliga problemet var. Och det var inget som socialen skulle hantera. Men då var skadan redan skedd..
    Men det är ju precis det jag menar.

    Socanmälan förvärrade en redan befintlig depression. Att tonåringen mådde så himla dåligt var ju ett resultat av en underliggande depression. Socanmälan kom som den extra lilla droppen som höll på att få hela situationen att rinna över. Tragiskt och jättejobbigt, så klart.  Men utan den grundläggande depressionen hade en anmälan aldrig upplevts så tung. Det jobbiga läget kring anmälan kan vara en DEL av det som gör att det blir för mycket, men inte hela anledningen. 

    Att din tonåring var deprimerad från början kan ni inte skuldbelägga socialen eller anmälaren för. En depression kan man inte skuldbelägga NÅGON för. Är det något som "förstör liv" eller "splittrar familjer"så är det depressionen, inte någons rader i ett mejl till socialen. Är man deprimerad kan vad som helst förvärra läget så att det blir akut - en farmor som dör, flickvän som gör slut, en mindre eldsvåda i köket när man lagar mat med en svedd vägg som följd. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 06:06
    #81
    DenBittraSanningen skrev 2013-11-28 23:21:30 följande:
    Det är jättebra att socialen utreder anmälningar som kommer in ifrån allmänheten och att barn inte är helt utlämnade åt sitt öde. Men anledningen att många tycker det är så hemskt att få en anmälan emot sig är för att de tänker vad som kan hända i värsta fall (blir av med barnen), blivit missförstådda samt känner en oro över om den personen som kommer få ansvaret över utredningen enbart kommer leta efter fel istället för förståelse.

    Jag klandrar inte människor att de tycker det är högst obehagligt att anmälas till socialen. Har de även tidigare (dåliga) erfarenheter med socialen så är det även förståeligt. Socialen är inte alltid känt för att hjälpa till.
    Att tycka att något är högst obehagligt är INTE samma sak som att bli deprimerad i ett år.
    Att känna stor oro är INTE samma sak som att inte kunna jobba alls under många månader.

    Att man känner många jobbiga KÄNSLOR, det har  jag aldrig ifrågasatt. Däremot mogenhetsgraden hos dem som helt verkar sakna verktyg att HANTERA känslorna.
    Man får så klart bli arg. Men får man skriva hat-inlägg med tio svordomar och namnge personer på Familjeliv? Man får så klart bli ledsen. Men är det OK att bli så ledsen att man missköter jobbet så till den milda att man får sparken?
    Man få såklart bli orolig. Men får man bli så orolig att man håller barnen hemma helt och inte går utanför dörren på en månad?
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 06:18
    #82
    Anonym (erfarenhet) skrev 2013-11-28 22:17:38 följande:
    TS, jag önskar dig innerligt en riktigt smaskig anonym anmälan till socialen och sedan ska vi se om du längre skriver några kaxiga och totalt empatilösa inlägg om de som råkat ut för anmälningar och som inte tyckte det var en piece of cake.
    Var någonstans har jag skrivit att det är en piece of cake? Varför är det så okej  för dig att önska mig en anmälan på mig och övertolka det jag skriver på ett sätt som inte speglar verkligheten?

    Jag blir illa berörd när andra skriver så hårt som du gör nu. Det är lite det jag menar i min trådstart. Man FÅR bli ledsen, arg, orolig, upprörd, stressad och så vidare. Självklart, det vore väl konstigt om man INTE blev det?? Jag har väl upprepade gånger skrivit att jag SJÄLVKLART FÖRSTÅR att man blir ledsen, kanske måste stanna hemma en vecka för att man är så upprörd, att man kanske knappt kan sova någon månad osv.

    Men fortfarande - är man mogen och ansvarsfull att uppfostra och vägleda ett barn utan stöd måste man väl också kunna hantera folk som gör dumma saker och ta sig igenom tunga perioder utan att HELT förlora fotfästet? Så elaka ord som många skriver om mig just nu (empatilös, sjuk i huvudet med mera) "bara" för en trådstart på ett forum som man inte håller med om... det känns läskigt. Du behöver inte hålla med, men varför använda en så hård ton och så elaka ord? Tänk om jag är en förvirrad 18-åring som skriver här för att inga vuxna finns att bolla tanka med? D¨får jag ingen trygg bild av vuxna, den saken är ju klar. Om man måste vara så hård mot mig på ett anonymt nätforum undrar jag lite hur man talar hemma (så barnen hör.)

    Förhoppningsvis tar man ut sin ilska på omvärlden här. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 22:28
    Anonym (?!???) skrev 2013-11-29 22:19:07 följande:
    Jag börjar tro att TS är ett troll...
    Varför skulle jag vara ett troll?

    Jag har aldrig ifrågasatt att man kan må väldigt dåligt av en anmälan. Jag har ifrågasatt hur en anmälan kan förstöra livet för en psykiskt stabil person. Att en psykiskt instabil person kan uppleva att livet raseras har jag förståelse för, absolut. Men gäller det en psykiskt instabil person kan jag också känna att en anmälan kan vara riktig, för en person som mår så dåligt behöver ju hjälp och stöd om h*n ansvarar för barn. 

    Hjälp och stöd är inte samma sak som att barnen ska omhändertas. Jag har överhuvud taget inte skrivit om omhändertagande i något av mina inlägg.
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 22:49
    Anonym (vann i FR) skrev 2013-11-29 22:43:20 följande:
    Att få sitt barn fråntagen sig kan mycket väl vara ett trauma. Även fullt psykiskt friska människor kan må dåligt av ett trauma. Ifrågasätter du också att fullt psykiskt friska människor kan må dåligt efter att ha blivit rånade, våldtagna eller varit mitt i en naturkatastrof?

    Trauma påverkar människor, även psykiskt stabila sådana.
    Men jag har väl inte skrivit om att få barnet omhändertaget? Utan "bara" om att bli anmäld. Väldigt få anmälningar leder till omhändertagande - socialtjänstens ambitioner är ju att i möjligaste mån hålla ihop familjer. 
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 22:50
    Anonym (?!???) skrev 2013-11-29 22:32:53 följande:
    Vad synd, jag hoppades på det.
    Varför då?
  • Anonym (Ifråg­asätte­r) Trådstartaren
    Äldre 29 Nov 23:07
    Anonym (vann i FR) skrev 2013-11-29 23:04:43 följande:
    Även om man "bara" blir anmäld och bedömningen från det sociala är att utredning inte behöver initieras, så är det fortfarande en hemsk upplevelse. Man är i underläge (socialsekreterarna har ju auktoritet) och ska försvara sig mot anmälan, få sin föräldraroll ifrågasatt, få sitt privatliv granskat av en myndighet. Är du psykolog eller motsvarande som har professionell kunskap om vad som är "legitima" skäl för annars psykiskt stabila att må dåligt och vad som inte är det?

    Det är sant att omhändertagande enligt lag ska vara den absolut sista åtgärden när alla andra insatser prövats eller förkastats. Tyvärr är det inte alltid så det går till i praktiken. Jag har tagit del av många fall (däribland mitt eget), där socialen gör akuta omhändertaganden utan att ha prövat någon annan insats alls. I vårt fall var det också tydligt att socialen gjorde sitt yttersta för att försvåra hemslussning av barnen (genom att separera barnen, inte låta oss ha umgänge allihop tillsammans, omotiverade umgängesbegränsningar, dra ut på tiden), något de sedan fick skarp kritik för av både barnens ombud och förvaltningsrätten.
    Återigen - jag har aldrig ifrågasatt att man kan må dåligt. Läs gärna vad jag skriver. 
Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv