Det där med att en socanmälan förstör liv

Men det säger ju folk om allt; ifrån att inte kunna amma sin bebis till att en ny pojkvän efter 3 veckor lämnar....  Problemet med en socanmälan är ju också att det kan dra ut på tiden, och även om man kanske blir "friad" i deras utredningar till slut, kan stämpeln hänga med länge genom omgivningens fortsatt domande ogon och tankar.

Folk kan bli stressade och inte kunna jobba av allt mojligt idag - bara for att det ju faktist går.

Så kan jag berätta min version. Exet drog, från en dag till en annan. Vägrade ha med barnet att göra. Jag försökte fortsätta som vanligt, 3-4 månader senare socanmäldes oro för barnet?! Så började karusellen... H*n orosanmälde konstant när jag hade barnet hemma. De kom mitt i middagen för att "kolla upp oss" för exet hade en akut oro! Det blev en mardröm som fick marken att rämna under fötterna. Jag hade inget att dölja men dessa oannonserade besök pga exets anmälningar höll på att få mig knäckt totalt. Samtalen på soc var inget problem, inte heller utredningen, men deras ständiga trakasserier, dag som natt!

Om man skulle bli polisanmäld för någonting man inte gjort, polisen inleder en förundersökning, utreder och lägger ner eftersom "brott kan ej styrkas". Skulle man bli lika knäckt av det? Varför? Varför inte?

Min familj blev utredd av SOC efter en anmälan av en lärare på mitt högstadium. Anmälan gällde ett äldre syskon vars lärare var orolig för.
Mina föräldrar hade gått isär och det var totalt kaos på hemmaplan även fast det inte syntes utåt. Mina föräldrar AVSKYDDE SOC och klagar än idag om hur dåligt SOC är och deras "jävla inkompetenta personal".

Men sanningen är att mina föräldrar bråkade så mycket så de glömde bort oss barn, de kunde ta mig fan inte sluta prata skit om varandra. Båda förnekar att de någonsin gjort det fast de fortfarande gör det subtilt.

Efter ena av mina föräldrar grät ut i pressen om hur dåligt SOC var så lades utredningen ner men jag och mina äldre syskon fick kontakt med kuratorer genom SOC som vi fortsatte gå till (i smyg).
SOC räddade inte bara mitt liv utan också mitt äldre syskons liv som nu har fått en diagnos fastställd.

Men faktum kvarstår att mina föräldrar (och alla de pratar med) avskyr SOC efter de fått höra mina föräldrars sida av historien om hur de var helt perfekta föräldrar.

Mycket bra att du inte kommer jobba på barnärenden på soc, men snälla släpp det där med fosterhem - du passar verkligen inte för det!

Lycka till i din utbildning och ditt liv!

Jag hoppas du inte kommer in på utbildningen för det du skriver hr visar med all tydlighet att du inte skulle passa som sochandläggare eller fosterfamilj. 

Att påstå sig bli GLAD vid att ev. bli anmäld för att man blir så lycklig över att ens barn blir sedd är väl ändå att ta i va? Att bli påtvingad en kontakt eller granskning när man inte gjort nåt fel (i 4 månader), är det nog få som upplever som speciellt spännande. Man kontaktar skola och ibland grannar och tja ....'vad skojigt '.

Ibland är anmälan så allvarlig att socialen bedömer att ett akut omhändertagande är nödvändigt. Då får ordföranden i socialnämnden skriva på underlaget och så hämtas barnet direkt. Sedan har socialen fyra veckor på sig (har jag för mig) att avsluta utredningen och en förhandling i FR avgör det akuta omhändertagandet.

Jag tycker att många av dessa omhändertaganden görs på alldeles för lösa grunder. Naturligtvis ska barn kunna skyddas, men det kan göras med andra medel än att rycka ett barn ifrån dennes hela tillvaro. Socialen kan sätta in en övervakare i hemmet, eller ha familjen på ett övervakningshem eller flytta en misstänkt förövare från hemmet under den tid som utredningen pågår. Det absolut viktigaste ska ju vara barnet och dess välbefinnande, så kan man undvika det trauma som blir när barnet rycks ifrån hela sin tillvaro och trygghet så är det naturligtvis det bästa. Omhändertagande ska också enligt lag vara den sista utvägen, men tyvärr är detta inte alltid fallet i praktiken, såsom vi sett i historien ovan.

Jag tycker också att det är under all kritik att göra ett akut omhändertagande baserat på en anonym anmälan! Socialen har ju ingen aning om vem anmälaren är, dennes relation till familjen, eventuell missämja o.s.v.