Det där med att en socanmälan förstör liv

Fast jag undrar ändå lite hur du uppfattas av omgivningen om du blivit anmäld så många gånger att du kan dra sådana säkra slutsatser om socialsekreterarna..?

Vanligen träffar man väl ett par, max, för att reda ut en vanlig anmälan. Har man träffat så många socialsekreterare att man kan bestämma att det är "ovanligt" att en socialsekreterare är vettig - då låter det som att man haft ganska mycket med socialen att göra. Och då finns det oftast mer än bara en illvillig okynnesanmälan bakom det hela. 

Eller så drar du dina slutsatser efter egna möte med max ett par socialsekreterare och sedan prat med vänner/på nätforum. Det vill säga andrahandsinformation, och är en ganska osäker källa. Borde man veta. 

NEJ, ingen på soc kan "ta ifrån dig allt" genom att utreda en anmälan. Man kan bli stressad, ledsen och arg av att bli utredd. Naturligtvis. Men en normalfungerande vuxen har verktyg att hantera det utan att förlora allt. Förlora nattsömn under ett par månader, ja. Förlora tilliten till förskolepersonalen, ja. Förlora tålamodet lite oftare under ett par månader, ja. Men allt? Nej. 

Vem är en bra mamma?

Vem säger: jag är en bra mamma?

Enligt min erfarenhet är en bra mamma en som säger: ibland är jag inte en bra mamma, ibland är jag en urusel mamma.

Endast mammor som brister påstår sig vara bra mammor.

Förstår du  mitt resonemang?

Men om du nu själv jobbade för soc. I en situation där du vet att det är långt ifrån ovanligt att både föräldrar och barn ljuger för dig för att dölja eventuella missförhållanden, visst fasen skulle du utreda och det grundligt om du trodde ett barn blev vanvårdat?

De som har det svart på vitt på ett papper underskrivet av två sochandläggare.

Min sambo åkte på en orosanmälan pga att en förälder i dotterns klass inte ville prata med oss. Vi vet inte vem det är pga sekretess. Socialsekreteraren var jättegullig i telefonen och sa på en gång att det var ett misstag och att hon inte tog anmälan på allvar (väldigt luddig och "inget att ta på"). Men vi valde att prata med sos i alla fall. Vi fick ett jättebra mottagande där min man blev behandlad som ett brottsoffer och vi fick veta att föräldern hade gjort helt fel. Vi fick också veta hur en person med kommunikationsproblem (som det egentligen handlade om) tänker.  Vi fick tips på hur vi kunde gå vidare, ex lära känna barnen i klassen och deras föräldrar genom att bjuda hem dom. Hon kallade föräldern för galenpannan och gjorde en enkel gärningsmannaanalys (utifrån sina erfarenheter) och kom fram till att det är ingen farlig person så vi skulle hålla tyst och inte varna andra föräldrar om att det finns en sådan person på området. Den har förmodligen som vana att anmäla istället för att prata. Själv tyckte jag att det var obehagligt fast det var en genomtrevlig person vi pratade med.

Jag håller med dig HELT, ts.
Jag har själv både varit inblandad i soc och anmält en familj till soc.
Blev sedan hatad av hela denna familjen (Redan här funderar man på hur moget det är
om inte föräldrarna ens kan hantera något på ett sunt sätt?) och i det fallet är jag mycket glad att jag gjorde en anmälan, det behövdes utan överdrift.  Det roliga var att jag sedan fick skulden för att ha anmält en annan familj som var vänner med den familj jag anmälde. Denna familj har sedan tidigare ett flertal anmälningar på sig, Och ändå blir föräldrarna skogstokiga och tar för givet att det är jag som är "syndabocken" eftersom jag nyligen hade gjort en anmälan på den andra familjen. Är man verkligen en sansad och mogen förälder isånanfall? Jag tycker att det skriker oförmögenhet att ta hand om sina barn redan här.

Jag ska själv utbilda mig till socionom men kommer inte
att jobba inom soc då jag bara har bittra erfarenheter från dessa sk "soc kärringar." Förhoppningsvis är socialen bättre på annat håll, här där jag bor gör dem inte ett dyft. Barn som borde blivit placerade i fosterhem för längesen får bo kvar trots flertalet anmälningar från skola och omgivningen. Jag kommer att jobba mer praktiskt och tänkte sedan ta emot egna fosterbarn i mitt hem. Jag känner att jag har mycket kärlek att ge dessa barn, och även mycket förståelse eftersom jag själv haft en tuff uppväxt och vet vad detta innebär.

Självklart förstår jag frustrationen när man får en anmälan på sig, men ni som har fått tre,fyra stycken kanske borde ta er i kragen och fundera över om det verkligen inte är något ni inte borde ändra på. Om det inte gäller ett hämndlystet ex såklart då...Jag vet av bitter erfarenhet vad dem kan ställa till med. Soc kan minst utsagt vara riktiga svin ibland men dem gör överlag ett bra jobb. Och man ska inte skämmas för att man behöver hjälp med sina barn, man är långt ifrån ensamma om detta. Stå upp för er och era barn! och VÅGA ANMÄLA om ni ser något som inte verkar riktigt sunt (Att anmäla för att modern har ny pojkvän eller för att bebisen skriker konstant ser jag inte som en vettig anledning.) Det är alltid bättre att anmäla en gång för mycket än en gång för lite.
Förhoppningsvis tar soc er på allvar och gör sitt bästa för att stötta den drabbade familjen. Och för tusan, var inte rädd att bli den som "sviker" genom att göra en anmälan, folk kommer att snacka skit ett tag men det är för att dem inte vet bättre. Sätt alltid barnets bästa i första hand och skit i föräldrarna som tragiskt nog inte vet bättre.

Kram! :)

Jag hoppas du inte kommer in på utbildningen för det du skriver hr visar med all tydlighet att du inte skulle passa som sochandläggare eller fosterfamilj. 

Dina kommentarer och trådstarten vittnar om ett förakt för människor som har råkat ut för svårigheter och att ge sig på föräldrar som har fått sina liv slagna i spillror av socialen är verkligen som att tigga om att få upprörda reaktioner. Trots mängder av vittnesmål i denna tråd håller du envist fast vid din dömande attityd och åsikt, utan att själv ha upplevt något liknande. "Får man bli så knäckt att man inte kan jobba på månader?" Vaddå "får"?!? Vem är du att döma? Du verkar anse att långtidsarbetslösa och deprimerade människor inte kan vara bra föräldrar och borde utredas av soc? Märker du inte hur orimligt det låter? Det finns dessutom möjligheter att hjälpa föräldrar utan att socanmäla dem.

Jag har själv inte erfarenhet av detta slag, (jag är ofrivilligt barnlös) men det är faktiskt inte omöjligt att försöka sätta sig in i hur andra känner. Du kanske skulle försöka?