Anonym (bra mamma) skrev 2013-11-28 18:45:54 följande:
Jag blev i många år misshandlad av mitt ex. Vi har ett barn tillsammans. När vi skilde oss gjorde han vårt liv till ett helvete. Han ringde alla myndigheter han kunde. Han skickade polisen på mig och påstod att jag drogade. Han såg till att jag stoppades med bilen. Han ringde mitt jobb och sjukanmälde mig för att jag skulle framstå som virrig som sen dök upp. Han ringde arbetsförmedlingen och skrev ut mig ur kön så jag förlorade all min ersättning. Han skickade fk på mig och påstod att jag myglade en sjukskrivning. Han ringde barnets skola och diktade ihop vansinniga historier om mig. Han förtalade mig inför alla vänner och bekanta. Han stal min post och försökte få mig att hamna hos fogden, vilket han inte lyckades med.
Naturligtvis gjorde han också ett tjugotal socanmälningar. Det började med vaga saker som att han påstod att vår son var skitig, hungrig och verkade trött. Att jag inte kunde ta hand om honom. Det var rätt jobbigt. Sen började han med att säga att jag var psykiskt sjuk. Han hänvisade till snatterier och sexuella aktiviteter jag gjort i tonåren som bevis för att jag var en dålig förälder. Han sa att han trodde jag slog pojken. Soc gjorde utredningar på alla anmälningar, men hittade inga fel och la ner dem.
Bland de sista anmälningarna han gjorde släppte han bomben. Han satte vår son framför en videkamera och sa att om han bara sa som pappa ville så skulle han få en ipad (sonens högsta dröm). Min son var då 5 år och förstod inte vad han sa. Han skulle säga "Min mamma pillar på mig naken och säger att vi ska ha sex, fast det får jag inte säga till någon. Mamma gillar min snopp." Pojken sa det och beviset skickades in till soc.
De öppnade en akut utredning. De kom och hämtade pojken i skolan, han grät och skrek och var rädd. Han åkte med främmande människor till ett utredningshem, hamnade i akut jourhem. På tre veckor fick jag inte träffa eller se min son. Jag blev belagd med tillfälligt kontaktförbud. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag gråter nu när jag skriver detta. Han var som död! Jag gick runt i huset som i en dimma, luktade på hans nallar, kände på hans kläder, gick sönder av sorg. Jag var så ledsen, kunde inte äta eller tänka. Bara tänkte på min son och på hur han hade det. Vilka var han hos? Trivdes han? Trodde han att jag övergivit honom? Han fick träffa pappan under hela denna tid, och han uppdaterade statusar på fb om att han älskar sonen så mycket och att de haft så kul. Det var ren tortyr, i synnerhet då jag vet att pappan försökt ha ihjäl vår son när han var 4 månader.
Det gick fyra veckor, sedan fick jag träffa min son. Övervakat. Han vägrade ta i mig och skrek "Du vill inte ha mig! Jag har en ny familj nu." Sen vägrade han prata med mig. Jag var så bitter och hatisk på soc. Spelar ingen roll att de "bara gjorde sitt jobb", det var ren känslomässig tortyr. Efter 2 månader hade de slagit fast i utredningen att det inte var garanterat jag som begått eventuella övergrepp. Pojken hade då berättat om ipaden. Jag fick ha permission med honom. Jag fick hämta honom i andra människors hem - och de var såklart misstänksamma mot mig - och gå med honom på stan i en timme. Efter 4 månader kom han hem. Det har varit de 4 värsta månaderna i mitt liv. Jag var anklagad för det värsta tänkbara.
Detta hände för tre år sedan. Jag är idag friad från alla anklagelser och ligger inte längre under socialens granskande. Men det har kostat 4 månader av mitt liv och 4 månader av min sons liv. Det tog 1,5 år innan vi hade samma relation som innan omhändertagandet. Jag skiter i hur trevliga soc har varit - denna anmälan har faktiskt förstört en del av mitt liv, ja. Jag tycker inte att jag är sjuk eller konstig för det. Än idag kämpar jag med fruktansvärda skuldkänslor om jag skulle råka ha byxorna 2 cm för långt ner så rumpan syns - tänk om jag ofredar mitt barn? Detta utnyttjar min son såklart ibland, ibland inte. Den naturliga syn jag hade på helt normal nakenduschning hemma i enrum är rubbad. Jag kan nästan inte ha sex längre för jag tänker på alla anklagelser om incest.
För att återkoppla till ts, en socanmälan gjorde för min del att jag blev gravt deprimerad. När jag inte fick träffa min son på tre veckor, som i normala fall bor hos mig hela tiden, fick jag självmordstankar. Ingen förstod mina känslor, alla sa bara "håll ut." Hur håller du ut utan den du älskar mest, när du inte ens har valt det själv? Mitt ex går fri efter att ha gjort detta och han har fortfarande delad vårdnad. Jag kan inget göra. Så säg fan aldrig mer att man är knäpp och instabil för att man reagerar som jag gjorde. Och är jag knäpp så får jag vara det då, jag glömmer aldrig hur jag kände mig. Halvdöd.
Det du har varit med om är helt fruktansvärt men det beror inte på soc´s utredning utan det beror ju på ditt sjuka ex. OM det hade varit en sann anmälan tycker jag att de gjorde helt rätt. Jag känner att soc måste göra så här för att säkra barnet. Sen är det fruktansvärt att oskyldiga människor som du blir drabbad men som sagt, i min ögon beror din fruktansvärda upplevelse på exet och inte på soc.
Min sambo blev anmäld till soc för att hans dotter sagt i skolan att han har slagit henne. Vi gick på ett möte på soc (jag, sambon och bio-mamman). De lade ner utredningen direkt efter mötet. Vi hade bio-mamman helt på "vår sida" och hon sa att han aldrig skulle slå dottern. Flickan är uppmärksamhetskrävande och hennes bästis sa före henne att hennes pappa slog henne så min bonus blev nog påverkad där (kompisens pappas utredning lades också ner). Vi var lediga en enda dag under utredningen, den förstörde inte vårt liv på något sätt. Vi tycke att skola och soc gjorde helt rätt. Barn som faktiskt utsätt för våld odyl ska bli tagna på allvar när de säger något om det. Vi var oskyldig såsom många andra men förstör en utredning livet? Nej, absolut inte för oss. Sen förstår jag såklart att utredningar ser olik ut, vår var väldig lindrig eftersom soc tidigt förstod att det inte förekommer vanvård/våld i vårt hem.
