• Anonym (Ifråg­asätte­r)
    Äldre 27 Nov 19:09
    33917 visningar
    232 svar
    +2
    232
    33917

    Det där med att en socanmälan förstör liv

    Jag har läst flera inlägg där folk hävdar att en anmälan till socialen förstört deras liv. Det berättas om att man "förlorat allt", att anmälan lett till depressioner, totalt sänkt självkänsla, helt förstörd tillit osv. 

    När jag läser sådana inlägg känner jag oftast att anmälaren har helt rätt. Om en anmälan till socialen kan få sådana gräsliga följder att man upplever att man "förlorar allt" - då kan man nog knappast vara stabil nog att ta hand om ett barn?

    Jättejobbigt kan det såklart vara. Jag förstår helt klart att man känner sig ifrågasatt, sviken, misstänksam och så vidare. Men att förlora allt? Bli så deprimerad att man inte kan jobba på många månader? Nej, det köper jag inte. Inte om man från början är trygg och stabil. 

    Jag jobbar i det offentliga och har varit med om att anmäla en del familjer. Alla blir upprörda, så klart. Men många kan samtidigt se att det är så systemet fungerar, många uttrycker faktiskt en lättnad över att barn blir lyssnade på och tagna på allvar och de förstår anställdas skyldigheter att rapportera saker. Samtidigt som de är arga och besvikna på oss. Ofta visar utredningarna sedan ingenting, men familjerna kan oftast som sagt ändå se att vi har en skyldighet att anmäla och kan också uttrycka tacksamhet över systemet och barnens rätt. Även om de har svårt att vara glada mot oss efter anmälan. Och det förstår vi. 

    Anmälan kommer ju antingen från myndigheter och då är personalen tvungna enligt lag och barn exempelvis säger att de blir slagna. Personal ska inte värdera eller själva utreda. Det är en LAG. Att tjänstemän följer LAGEN borde man kunna förstå om man är ansvarsfull nog att uppfostra barn. Även om man som sagt kan bli både ledsen och arg. Eller så kommer anmälan från en knäpp granne eller ytlig bekant med skumma psykiska besvär. Och det borde man väl också kunna hantera? Knäppisar kommer man ju alltid kunna råka ut för. Ledsen får man så klart bli och det blir nog de flesta i en sådan situation, men det är stor skillnad på att gråta på nätterna under någon vecka och på att bli så deprimerad att man inte kan gå till jobbet på ett år.

    Jag tänker - är man så svag att man mår så otroligt dåligt av en socanmälan att man knappt fungerar, då kanske det är BRA att socialen får upp ögonen och kan bidra med stöd till både den vuxna och barnen i familjen..

  • Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv
  • Anonym (lll)
    Äldre 27 Nov 22:39
    #21
    Charissima skrev 2013-11-27 22:07:25 följande:

    Vem är en bra mamma?

    Vem säger: jag är en bra mamma?

    Enligt min erfarenhet är en bra mamma en som säger: ibland är jag inte en bra mamma, ibland är jag en urusel mamma.

    Endast mammor som brister påstår sig vara bra mammor.

    Förstår du  mitt resonemang?

    Det jag menade är att soc efter utredning anser att jag är en fullgod förälder om det låter bättre?
    Att dom inte hade något att klaga på gällande mitt föräldraskap, tvärtom.

    Men å andra sidan var det inte det anmälan gällde heller. Har aldrig fått klagomål av någon på min föräldraroll.

    Det är med andra ord inte JAG som säger att jag är en bra mamma, det är soc som skrivit det i sin utredning.
    Förstår du bättre då?
  • Äldre 27 Nov 22:46
    #22
    Anonym (lll) skrev 2013-11-27 21:59:42 följande:
    (...)

    Jag ÄR en bra mamma enligt soc, men har dom fått en nagel i ögat av en så hjälper det föga!

    (...)



    Jag förstår inte. Du fick en orosanmälan på dig, soc utredde dig och sa att du är en bra mamma, men det hjälper föga? Vad betyder det? Vill de ändå ta dina barn eller vad?
    42.
  • Äldre 27 Nov 22:48
    #23
    Charissima skrev 2013-11-27 22:07:25 följande:

    Vem är en bra mamma?

    Vem säger: jag är en bra mamma?

    Enligt min erfarenhet är en bra mamma en som säger: ibland är jag inte en bra mamma, ibland är jag en urusel mamma.

    Endast mammor som brister påstår sig vara bra mammor.

    Förstår du  mitt resonemang?
    De som har det svart på vitt på ett papper underskrivet av två sochandläggare.
    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Äldre 27 Nov 22:56
    #24
    Anonym (lll) skrev 2013-11-27 20:47:46 följande:
    Det är inte bara själva saken att blivit anmäld. Det är framförallt de efterföljande 4 månaders utredning med diverse möten hos soc som förtär en.

    Det är det enormt oproffsiga bemötandet man får från soctanterna. Där dem hellre fäller än friar och redan från start har åsikten "ingen rök utan eld", därav ser dom inte det positiva utan tolkar precis allt negativt.

    Detta gäller enbart om man har otur, man kan råka på någon vettig och bra soctant men det är tyvärr ovanligt.

    Jag kan förstå att folk som inte blivit utsatta för socialtjänsten inte förstår hur det känns och vilken enorm press och stress det innebär för hela familjen. Jag har varit med om otroligt mycket hemska saker i mitt liv, men INGET har varit värre än kontakten med soc.

    Dom HAR förstört livet för både mig och mitt barn! Jag HAR förlorat allt. Punkt!

    Jag är inte en dålig mamma och det tycker inte soc heller, så det har du inget för att säga ts!
    Men om du nu själv jobbade för soc. I en situation där du vet att det är långt ifrån ovanligt att både föräldrar och barn ljuger för dig för att dölja eventuella missförhållanden, visst fasen skulle du utreda och det grundligt om du trodde ett barn blev vanvårdat?
  • Äldre 27 Nov 23:01
    #25

    P.S. Räcker ju förresten att läsa tråden "Vad är det värsta du sett någon göra ett barn?" eller vad den heter här på FL så önskar man att soc. utredde fler fall och hade mer resurser.

  • Äldre 27 Nov 23:13
    #26
    Dr Mupp skrev 2013-11-27 20:14:54 följande:
    Ts återkom efter att du fått en anmälan på dig om att du skulle vanvårda dina barn och säg att du tar det med en klackspark och folk som tycker det är jobbigt inte bör ha barn. 

  • Anonym (lll)
    Äldre 27 Nov 23:26
    #27
    Marlean skrev 2013-11-27 22:56:38 följande:
    Men om du nu själv jobbade för soc. I en situation där du vet att det är långt ifrån ovanligt att både föräldrar och barn ljuger för dig för att dölja eventuella missförhållanden, visst fasen skulle du utreda och det grundligt om du trodde ett barn blev vanvårdat?

    Förstår inte riktigt vad det har med mitt inlägg att göra?

    Ja, dom utredde mig grundligt. Men det sätt dom gjorde det på lämnar mycket att önska. Så oproffsigt och dåligt bemötande har jag aldrig stött på någon annan stans.

    Jag har jobbat på en högskola som utbildar socionomer och vi har pratat mycket om vilken flumutbildning det är. Har man inte bra betyg och haft det svårt i livet eller i skolan kan man alltid bli socionom, där krävs inget!
  • Anonym (lll)
    Äldre 27 Nov 23:29
    #28
    Dr Mupp skrev 2013-11-27 22:48:38 följande:
    De som har det svart på vitt på ett papper underskrivet av två sochandläggare.

    Ja, men det är som att vinna på lotto om man lyckas med det.

    Antingen har dom en bra dag och då är allt hallon och vanilj - eller så har dom en dålig dag och då ska barnet omhändertas omgående för vanvård pga olikfärgade strumpor på dagis.

    Ungefär så.......
  • Anonym (först­ört liv)
    Äldre 27 Nov 23:49
    #29

    Jösses vilken naiv människa du är Ts!

    Även om man har rent mjöl i påsen så ställer socialens utredningar till ens liv så in i h-e.

    Jag blev anmäld av mitt ex. Det påstods att jag använde droger och var psykiskt sjuk. Socialen startade en utredning och mitt helvete började. Jag lämnade frivilligt drogtester under en längre tid, gick till psyk för att de skulle kolla om jag hade nån psykisk sjukdom och lämnade in papper på detta till socialen. Trots det skickade de hem socjouren vid olika tider för att kolla om jag var påverkad. När det inte gav något så påstod de att jag drogade mitt barn så där togs det prover med som var rena. Efter det så påstod socialen att flera av mina grannar påstod att det sprang män hos mig dygnet runt och att det var ju inte bra för barnet. Hur motbevisar man sånt? Jo, jag flyttade hem till en familjemedlem utan att säga något till socialen och frågade sen om det fortsatt komma män till mig. Ja sa soc, för vi har haft socjouren hemma hos dig och de har sett att män kommit och gått. Jaha, vad konstigt tyckte jag, för vi har inte ens varit hemma den senaste veckan. Efter mycket om och men (även hot från mig om att anmäla utredare och kontor) så las utredningen ner utan åtgärd!

    Vad har detta gjort för skada? Jo, jag är livrädd att ta medicin. Tänk om nån tror det är droger. Jag vågar inte låta min minsta skrika nu, för grannarna kanske tror jag misshandlar barnet. Jag vill aldrig ha besök, nån granne kanske påstår att jag horar. Jag är rädd, misstänksam och nojjig över allt nu. Innan helvetet med soc levde vi ett tryggt och glatt liv.

    Fast jag kanske saknar insikt som är så jävla poppis att säga om utredda. För socialen är ju så jävla bra och gör inget fel. Skrota den och inför en barnsynsmyndighet där samtliga som jobbar har nån form av yrkesleg de kan bli av med när de missköter sig, vilket de för ofta gör!

  • Anonym (H)
    Äldre 28 Nov 00:08
    #30

    Soc får ofta ta mycket skit och de missnöjda hörs alltid mest...men de gör ofta bra saker för både barn och föräldrar men det uppmärksammas tyvärr allt för sällan. Jag är glad att vi i Sverige har en socialtjänst som utreder och hjälper och tycker att sveriges sockärringar förtjänar en stor eloge. Mer otacksamt jobb får man väl leta efter och dessutom har de låg lön...jag skulle inte vulja byta med dom.

    Hejja soctanterna, jobba på!:)

Svar på tråden Det där med att en socanmälan förstör liv