Det där med att en socanmälan förstör liv

Det är inte själva anmälan som "knäckt" oss, utan det år av kränkningar från socialen, att bli ignorerad av både socialnämnd och domstol trots att vi hade konkreta bevis för att socialen undanhöll information, drog saker ur kontext och direkt ljög, frustrationen över att ingen lyssnade på barnen och maktlösheten en liten människa känner när ett par unga oerfarna tjejer på en myndighet bestämt att man är en dålig förälder.

Jag brukar säga att jag förstår att soc tog allvarligt på anmälan, men det jag vänder mig emot var socialens agerande och hur vi och barnen behandlades. Det är faktiskt en väldig skillnad!

Eh? Det krävs höga betyg för att komma in på socionomprogrammet. De läser juridik, socialpsykologi och vetenskapsteori bland annat, och utbildningen är 3,5 år. Rätt oflummigt. Vad "svårt i livet" räknas som för merit när man ansöker till en högskola vet jag inte, det måste varit speciellt för den "högskolan" du jobbade på.
Jag tror inte att du vet vad socionomprogrammet innehåller eller vad socionomer jobbar med. För det är inte endast med LVU-utredningar, eller ens på sockontor som socionomer arbetar. "Flumargumentet" är så otroligt tröttsamt och uttjatat. Vad betyder det ens? 

Personligen skulle jag vilja se att de socionomer som jobbar med tvångsåtgärder (LVU, LVM etc) får gå en nischad masterutbildning med ännu mer juridik, en till praktik kanske och sedan eventuellt får något sorts leg som de kan bli av med om det verkligen brinner i skallen på någon utredare. Det sägs ju idag att ingen nyutexad ska hamna direkt på ex. utredningar om barn där LVU kan bli aktuellt, dessvärre vete katten om det verkligen stämmer. Finns mycket övrigt att önska, så där är vi överrens.

Trist att du blev illa bemött, btw. 

Det krävs ganska höga betyg (vissa skolor har över 20) om man söker in på betyg men högskoleprovet är mycket mycket lägre, inte ens 1,0 hos vissa skolor hos andra strax över.

Kanske för att inget är så hotande som att förlora sina barn, det ger en ångest som är monumental.
I synnerhet när man vet att det kan ske utan att det faktiskt är befogat, även om det säkert oftast är befogat så finns det tillräckligt med fall där det skett obefogat.
För att soc inte gjort sitt jobb ordentligt, för att soc fått ett horn i sidan mot en, för att någon faktiskt lyckats manipulera soc.
Jag vet att gemene man inte vill tro att det kan gå till så, det ville inte jag heller.
Men när jag själv blev utsatt för anmälningar från mitt ex, upprepade gånger, så tog jag reda på allt jag kunde om hur soc jobbar och det jag hittade då var skrämmande.

Har varken barn eller haft något med soc att göra, men jag förstår verkligen hur man kan känna att ens liv är förstört efter att blivit anmäld. Människor älskar att skvallra och är otroligt dömande, och det sistnämnda speciellt gentemot mammor! Jag förstår inte hur man kan vara så kall att man ser ner på dem som mår dåligt över att bli anmälda. Så klart ska lagen följas, för barnens skull, men att föräldrar som blivit okynnesanmälda inte skulle få känna att de "förlorat allt" förstår jag inte. Det är liksom två helt olika saker. Ingen vet väl vad dessa föräldrar varit med om innan som gör att de mår sämre än andra, som kanske tar det hela svårare. 

Jag blev i många år misshandlad av mitt ex. Vi har ett barn tillsammans. När vi skilde oss gjorde han vårt liv till ett helvete. Han ringde alla myndigheter han kunde. Han skickade polisen på mig och påstod att jag drogade. Han såg till att jag stoppades med bilen. Han ringde mitt jobb och sjukanmälde mig för att jag skulle framstå som virrig som sen dök upp. Han ringde arbetsförmedlingen och skrev ut mig ur kön så jag förlorade all min ersättning. Han skickade fk på mig och påstod att jag myglade en sjukskrivning. Han ringde barnets skola och diktade ihop vansinniga historier om mig. Han förtalade mig inför alla vänner och bekanta. Han stal min post och försökte få mig att hamna hos fogden, vilket han inte lyckades med.

Naturligtvis gjorde han också ett tjugotal socanmälningar. Det började med vaga saker som att han påstod att vår son var skitig, hungrig och verkade trött. Att jag inte kunde ta hand om honom. Det var rätt jobbigt. Sen började han med att säga att jag var psykiskt sjuk. Han hänvisade till snatterier och sexuella aktiviteter jag gjort i tonåren som bevis för att jag var en dålig förälder. Han sa att han trodde jag slog pojken. Soc gjorde utredningar på alla anmälningar, men hittade inga fel och la ner dem.

Bland de sista anmälningarna han gjorde släppte han bomben. Han satte vår son framför en videkamera och sa att om han bara sa som pappa ville så skulle han få en ipad (sonens högsta dröm). Min son var då 5 år och förstod inte vad han sa. Han skulle säga "Min mamma pillar på mig naken och säger att vi ska ha sex, fast det får jag inte säga till någon. Mamma gillar min snopp." Pojken sa det och beviset skickades in till soc.

 

De öppnade en akut utredning. De kom och hämtade pojken i skolan, han grät och skrek och var rädd. Han åkte med främmande människor till ett utredningshem, hamnade i akut jourhem. På tre veckor fick jag inte träffa eller se min son. Jag blev belagd med tillfälligt kontaktförbud. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag gråter nu när jag skriver detta. Han var som död! Jag gick runt i huset som i en dimma, luktade på hans nallar, kände på hans kläder, gick sönder av sorg. Jag var så ledsen, kunde inte äta eller tänka. Bara tänkte på min son och på hur han hade det. Vilka var han hos? Trivdes han? Trodde han att jag övergivit honom? Han fick träffa pappan under hela denna tid, och han uppdaterade statusar på fb om att han älskar sonen så mycket och att de haft så kul. Det var ren tortyr, i synnerhet då jag vet att pappan försökt ha ihjäl vår son när han var 4 månader.

Det gick fyra veckor, sedan fick jag träffa min son. Övervakat. Han vägrade ta i mig och skrek "Du vill inte ha mig! Jag har en ny familj nu." Sen vägrade han prata med mig. Jag var så bitter och hatisk på soc. Spelar ingen roll att de "bara gjorde sitt jobb", det var ren känslomässig tortyr. Efter 2 månader hade de slagit fast i utredningen att det inte var garanterat jag som begått eventuella övergrepp. Pojken hade då berättat om ipaden. Jag fick ha permission med honom. Jag fick hämta honom i andra människors hem - och de var såklart misstänksamma mot mig - och gå med honom på stan i en timme. Efter 4 månader kom han hem. Det har varit de 4 värsta månaderna i mitt liv. Jag var anklagad för det värsta tänkbara.

 

Detta hände för tre år sedan. Jag är idag friad från alla anklagelser och ligger inte längre under socialens granskande. Men det har kostat 4 månader av mitt liv och 4 månader av min sons liv. Det tog 1,5 år innan vi hade samma relation som innan omhändertagandet. Jag skiter i hur trevliga soc har varit - denna anmälan har faktiskt förstört en del av mitt liv, ja. Jag tycker inte att jag är sjuk eller konstig för det. Än idag kämpar jag med fruktansvärda skuldkänslor om jag skulle råka ha byxorna 2 cm för långt ner så rumpan syns - tänk om jag ofredar mitt barn? Detta utnyttjar min son såklart ibland, ibland inte. Den naturliga syn jag hade på helt normal nakenduschning hemma i enrum är rubbad. Jag kan nästan inte ha sex längre för jag tänker på alla anklagelser om incest.

 

För att återkoppla till ts, en socanmälan gjorde för min del att jag blev gravt deprimerad. När jag inte fick träffa min son på tre veckor, som i normala fall bor hos mig hela tiden, fick jag självmordstankar. Ingen förstod mina känslor, alla sa bara "håll ut." Hur håller du ut utan den du älskar mest, när du inte ens har valt det själv? Mitt ex går fri efter att ha gjort detta och han har fortfarande delad vårdnad. Jag kan inget göra. Så säg fan aldrig mer att man är knäpp och instabil för att man reagerar som jag gjorde. Och är jag knäpp så får jag vara det då, jag glömmer aldrig hur jag kände mig. Halvdöd.

du behöver inte köpa för att det ska vara så.

Hur stabil och trygg en familj är från grunden så är det ett hårt slag under bältet att bli utsatt för ett anonymt anmälan och socialens maktmissbruk, har sett bägge delar och det är svårt om inte omöjligt att efter det lita på sin omgivning eller myndighet.

Man kan bara hoppas att det inte drabbar dig så du lär dig den hårda vägen.

 

Det är människor som arbetar på soc och efter att ha pratat många gånger med en väninna som arbetar med utredningar kring barn kan jag bara säga att jag är otroligt imponerad över att de orkar. Så mycket skit de får och så mycket hemskheter de får veta om utan att kunna göra någonting. Många gånger är det en bedömningsfråga och det är otroligt svårt att veta vad som är rätt. Som när hon berättade om en liten pojke med separerade föräldrar där mamman anklagade pappan för att sexuellt utnyttja pojken. Flera läkarundersökningar visade ingenting, men så vid typ den sjätte läkaren så visade det sig att pojken hade skador i analen. Det är bara det att läkaren inte kunde säga om de kom från att pappan (eller någon annan) sexuellt utnyttjat pojken eller om mamman skadat pojken för att att det skulle se ut som att han varit med om övergrepp. Hur vet man vad som är rätt? Oavsett vilket beslut som tas finns risken att man skickar hem pojken med en förälder som skadar honom.  

Får man en falsk anklagelse mot sig är det naturligtvis väldigt jobbigt, men den som har gjort fel är inte soc som utreder anklagelsen utan den som gjorde anmälan. 

Åh Fy Fan, du har all min sympati.
Det låter ungefär som det vi var utsatta för, fast mer grovt, men vi var också anklagade för sexuella övergrepp, pga att vi hade badat efter varandra.
Och dottern vart satt i jourhem fast bara över en helg, så jag vet vad du pratar om när du pratar om att gå sönder helt av sorg och vanmakt.
Efter sjuttielfte anmälan så pratade jag med socchefen och bad om hjälp, hur vi skulle göra eftersom vi gick på knäna och jag visste inte hur länge vi skulle orka mer. Hon sa att det fanns brister i systemet och det fanns inget soc kunde göra, hon rekommenderade mig att samarbeta med pappan, samtidigt som han gjorde allt han kunde för att knäcka hela familjen även barnen, och att ta kontakt med polisen.
Jag gjorde som hon sa och tog kontakt med polisen som sa att dom inte gick in i ärenden där det var bråk mellan ex, och att det aldrig var en persons fel när två träter.
Jag frågade om dom sa samma sak till nån som blivit utsatt för stöld eller misshandel, det fick jag inget svar på.
Det fanns ingenstans jag kunde vända mig, det fanns ingen som kunde hjälpa, allt jag kunde göra var att vänta på nästa attack och försöka förbereda oss alla så gott det gick på den, utan att oroa barnen.
Det var ett helvete och jag vet att du vet vad jag pratar om.
En vän som arbetar som psykiatriker sa senare att under den perioden reagerade jag som en person som har varit utsatt för tortyr, man gömmer sig, man skakar när man hör hans namn, man sover inte, man äter inte, man gråter lätt, man är hela, hela tiden spänd och på sin vakt och man är rädd, hela tiden så rädd.

Jag hoppas att du nu får lugn och ro och får läka ifred så gott det går, men jag undrar om du inte nu skulle kunna få ensam vårdnad, nu när det kommit fram allt han gjort?