• Äldre 28 Nov 21:28
    12371 visningar
    18 svar
    +1
    18
    12371

    NI som valde att behålla barnet trots att pappan valde att inte närvara. Hur har det gått för er sen?

    Hej! Jag är i v12 och är i valet och kvalet att göra abort eller inte. Undrar ni som gjorde valet att behålla barnet hur det gick för er ? hur var första tiden med att ha barnet själv? Fick ni hjälp från annat håll eller klarade ni första tiden helt själva? Hur har ni lyckats ekonomiskt? Gärna så mycket tips och information som möjligt. Ändrade sig pappan sen? 

  • Svar på tråden NI som valde att behålla barnet trots att pappan valde att inte närvara. Hur har det gått för er sen?
  • Äldre 28 Nov 21:48
    #1

    Jag blev ensamstående med min äldsta då pappan inte var redo. Jag fick ingen hjälp utifrån men klarade mig bra ändå. Jag studerade och hade det inte så fett ekonomiskt men barnet har aldrig behövt sakna något materiellt. Jag sa bara att hon hade en pappa men att han bodde långt bort. När hon blev tre år kom han in i hennes liv. Idag är vi gifta och har även ett barn till.  

    Hur första tiden blir beror på vilken bebis du får.

    Har du något stöd?
    Har du vänner med barn?
    Finns det aktiviteter där du bor? (tex. öppna förskolan, kyrkan.. m.m.)

    Har gjort en tvåstegsabort i vecka 12-13 och det var verkligen inte enkelt. Jag kan fortfarande bli ledsen trots att jag vet att jag valde rätt i just den situationen.

    Ring och prata med en kurator på rådgivningen.


    *** Ellinor 2005/09/22 *** Evelina 2012/01/15 ***
  • Äldre 4 Dec 22:51
    #2

    Vad stark du är som lyckades få ihop det. Vilken fin historia ändå att ni blev ihop igen. Pappan till barnet har sagt att väljer jag att behålla det så vill han inte finnas med på något sätt alls. Det känns väldigt jobbigt och tungt att veta. 

    Jag har stöd men sen vet man aldrig i realiteten hur det stödet kommer att se ut. Jag känner att jag pendlar dag från dag med om jag vill ha kvar barnet eller inte.  Precis som du säger så beror allt på vad det är för barn man får. Får man ett barn som är frisk och lugn som person då kommer allt bli toppen! Men sånt kan man ju aldrig veta innan. 

    Jag har vänner med barn och som förstår mitt dilemma. Och jag har rätt bra koll på saker som händer runtomkring.  

    Oroar mig lite för ekonomin, hur jag ska räcka till då jag har en dotter på 7 år som jag har delat vårdnad med en annan man. 

    Önskar bara att pappan ändrar sig och finns där för mig. 

  • Äldre 5 Dec 01:41
    #3

    Jag fick min dotter 10 v för tidigt och hade en jobbig resa men som hade en familj som stöttade mig jag började plugga och flyttade hemifrån,läste på komvux för att få mitt slutbetyg. gick på komvux i 2 år och blev färdig sen hade jag panik i en månad när hag väntade på högskoleintagningen. men blev uppringd på ett jobb jag sökt och fick faktiskt det jobbet. i samband med att jag fick jobbet träffade jag min sambo och min dotter är 3,5 år och hon har aldrig träffat sin biologiska pappa. men överlag har det gått bra och det gör det oxå bara man kämpar det är ingen dans på rosor att vara ensamstående men det går <3

  • Nellie­pop
    Äldre 5 Dec 06:46
    #4

    Jag var själv med mitt första barn. Jag var 17 år. Idag är han snart 17.
    Det har gått hur bra som helst

  • Äldre 16 Jan 12:08
    #5

    Var ensam under graviditeten och 6 första månaderna med min son, sedan träffade jag en annan man. Det gick jättebra. Många gånger är det "enklare" att vara ensam då man enbart har sitt barn att tänka på. Hade stöd från vänner och familj, men behövde aldrig någon hjälp praktiskt eller ekonomiskt.

  • Äldre 17 Jan 11:38
    #6
    Disa36 skrev 2013-12-04 22:51:45 följande:
    Vad stark du är som lyckades få ihop det. Vilken fin historia ändå att ni blev ihop igen. Pappan till barnet har sagt att väljer jag att behålla det så vill han inte finnas med på något sätt alls. Det känns väldigt jobbigt och tungt att veta. 

    Jag har stöd men sen vet man aldrig i realiteten hur det stödet kommer att se ut. Jag känner att jag pendlar dag från dag med om jag vill ha kvar barnet eller inte.  Precis som du säger så beror allt på vad det är för barn man får. Får man ett barn som är frisk och lugn som person då kommer allt bli toppen! Men sånt kan man ju aldrig veta innan. 

    Jag har vänner med barn och som förstår mitt dilemma. Och jag har rätt bra koll på saker som händer runtomkring.  

    Oroar mig lite för ekonomin, hur jag ska räcka till då jag har en dotter på 7 år som jag har delat vårdnad med en annan man. 

    Önskar bara att pappan ändrar sig och finns där för mig. 

     


    Hej Disa.


    Jag fick barn April 2011, var i samma situation att pappan kom på lite sent att han inte ville ta sitt ansvar. Och hotade med det ena och det andra om jag ska vara ärlig. Det var riktigt stormigt men hade familj som stöttade mig. Pappan har fortfarande inte sett sin dotter. På MVC fick jag råd att kontakta Minna mottagningen i Göteborg, jag råder dig att ta kontakt med dom. Var lite tveksam i början men jag kan inte beskriva hur mycket dom på Minna har betytt för mig och min dotter!


    Man får 8 kurser inför förlossning, amningsråd att en sköterska från Östra, en träff om olika bedövningsformer och NÄR man ska be om det, en träff med familjerätten och vad som gäller, en träffa med F-kassan så man vet hur man ska göra, besöka både Mölndals BB och Östra inne på förlossningen samt bb (INGA andra som för göra det förutom vi minna mammor!). Fast du har ju ett till barn så där har du ju redan varit ;)


    Samt hjälpa att söka fonder om ekonomin tryter.


    Sen får man babymassage när barnet kommit, chans vara med på rytmik och framför allt stöttning av kuratorer och alla andra mammor som är i samma sits! Dom flesta är första gångs föräldrar men många har två barn och även tre.


    http://www.alingsastidning.se/nyhet_visa.asp?id=2854&sidnamn=V%C3%83%E2%80%A6RA%20BARN


     


    Adress: Danska vägen 20, 412 66 Göteborg
    Telefon:031-82 66 11

                 www.minna.nu


     


    Bara ring och förklara ditt läge om telefonsvararen går på säg bara förnamnet och ditt nummer så ringer dom upp dig. 


    Lycka till det kommer gå jätte bra!

  • Äldre 19 Jan 23:56
    #7

    Är ensam i v 14 och det känns så skönt å höra om alla er starka mammor....de ger mig en kick å en känsla av att jag oxå kommer klara av detta.

  • Äldre 30 Jan 09:07
    #8

    Jag har en son på 11 år där vi har gemensam vårdnad,han är hos sin pappa varannan helg ,min dotter är 4 år då hennes pappa aldrig ens sett henne, hon hade kolik och va ju dessutom själv med pojken!!fick heller inte så mycket stöd av familjen pga att dom själva hade mycket..Allt gick bra! Barnen är glada o lyckliga idag:)

  • Äldre 4 Feb 22:38
    #9

    ni som är ensamma har fadern till era barn skrivit på fadersattesten

    vad gör man om fadern inte vill skriva på några papper

  • Äldre 6 Feb 00:32
    #10

    Jag är också gravid i vecka 21 och pappan till barnet vill inte finnas med i bilden. Men alternativet att ta bort det var omöjligt för mig! Jag har ibland jätteångest för hur jag kommer klara det praktiskt och speciellt ekonomiskt. Men det känns skönt att få höra era historier, det inger hopp att även jag kanske kommer klara detta..?

  • Äldre 9 Mar 03:36
    #11

    Jag är gravid i v 29 nu. Hade ett helvete i höstas. Han vägrade ha barn och vi blev gravida trots att vi va NOGA med skydd.
    Jag visste att helvete skulle falla ner om jag behöll bebisen. Självklart behöll jag.
    Idag försöker han ta lite ansvar. Nu är vi i ombytta roller. Han gör allt för att få komma in i vårat liv igen. Och jag har otroligt svårt att släppa in honom efter att han lämnade mig helt själv och gjorde allt för att såra mig.
    Jag försöker för bebisen skull att ha honom
    nära. Snart är de dags. Då får vi se hur han tar det när de händer PÅ RIKTIGT.

  • Äldre 8 Apr 11:11
    #12

    Jag tycker inte att man ska vara så orolig för att behålla ett barn trots att man är själv med det. Det finns aldrig garantier att man håller ihop trots att man är tillsammans när man skaffar barnet. Jag var inte själv med mitt första, men det kändes som det många gånger. Han hjälpte aldrig till med något under graviditeten och under dotterns första år valde han att öppna en restaurang vilket innebar att han inte var hemma mer än och sov. Under andra året var han närvarande och när dottern var 3 separerade vi och nu har vi henne varannan vecka sedan snart 1,5 år. Visst det är ju alltid lättare om man har varannan vecka, men jag tror absolut att det finns många fördelar att vara själv.
    Jag är BIM +4 idag och ska testa ikväll. Pappan till det eventuella barnet vill inte ha fler barn. Han gjorde dessutom slut för snart 2 månader sen, men vi träffas ändå och har ett "öppet förhållande". Jag har redan funderat mycket på vad jag ska ta för beslut om det är pos. och jag vill behålla barnet. Jag fyller 32 och vill så gärna att min dotter ska ha ett syskon och jag tror inte jag får så många fler chanser.
    Förlåt för långt svar och att det kanske inte handlade helt om vad TS frågade Skäms 

  • Äldre 8 Apr 11:17
    #13
    Lilaa skrev 2014-02-04 22:38:09 följande:
    ni som är ensamma har fadern till era barn skrivit på fadersattesten

    vad gör man om fadern inte vill skriva på några papper



    Du behöver inte göra något mer än att ange fadern. Vägrar han test/skriva på papper ksn det bli poliseskort.
  • Äldre 19 Oct 16:13
    #14

    Puffar upp bara!

  • Äldre 19 Oct 18:54
    #15

    Så himla skönt att höra att man inte är ensam i denna situationen. Har en son på 3 och är nu i v 6 jag och min kille håller på att gå isär och han vill inte behålla barnet. Så jag står inför ett jobbigt val.

  • Äldre 19 Oct 19:08
    #16
    Golden23 skrev 2016-10-19 18:54:27 följande:

    Så himla skönt att höra att man inte är ensam i denna situationen. Har en son på 3 och är nu i v 6 jag och min kille håller på att gå isär och han vill inte behålla barnet. Så jag står inför ett jobbigt val.


    Nej,man är inte ensam :) 
    Men det känns så när man hamnar i sådant situation,och vågar inte prata om det ...Nu för tiden tycker folk att göra abort är lika enkelt som tandläkarbesök.. jo kanske praktiskt,men inte alla klarar av detta mentalt ...

    Jag är i vecka 33,lycklig som aldrig förr :) ensamstående ! Frivilligt ! 
    Efter många års relation vi började planera bebis,men det gick inte,då jag var inte tillräckligt fertil. Kämpade så in i helvete,tills en dag jag plussade :) Bästa dagen ever ! Han verkade glad...men om en vecka ångrade sig och tvingade mig till abort...den dagen jag satt på jobbet och började överväga abort var dagen jag fattade beslut ..med han eller utan ,jag älskar barnet mer än han,mer än mig själv!Med han eller utan,jag och min bebis!
    Inom några veckor,han började acceptera att det blir ingen abort ...Vi fortsatte som vanligt .Jag var överlycklig..tills dagen han började bete sig så respektlös mot mig...slutade komma hem,kom hem berusad..struntade i att svara i mobilen... slutade ha mys-pys...och mental trakasseri..
    Tills en dag han gav sig på mig fysiskt ...Det var sista gång jag träffade honom ! 
    Jag vände och gick. Jag gick genom ett helvete.
    Idag sitter jag här i v 33 och är så lycklig över mitt beslut ! Min kropp,min bebis,mitt liv ! 
    Jag vet att det är inte slut än med han...faderskapet..familjerätten..umgängesrätt???underhållstöd.. är detta som väntar .Men det är inget om man fattar hur mycket har jag gått igenom endast med moders kärlek till sin lilla bebis <3 

    Ni alla mammor som kämpar så mycket ,ni är bäst ! Även om ibland man sitter där och känner sig ´´dålig mamma´´ ..sluta med det,ni duger och är bäst ! Ni har valt kärleken till sitt barn !!Det är viktigaste !
  • inlove­withli­fe
    Äldre 22 Oct 08:16
    #17

    Förstår oron men allt kommer att gå bra. Första barnet hade jag ett stabilt förhållande med pappan och det gick i kras till följd utav psykisk misshandel (jag fick inte äta det, måste träna mer, inte köpa det osv.). När dottern skulle fylla två flyttade jag ut. Vi gick i terapi men då var det försent. Jag hade pratat om terapi i ett år innan jag flyttade ut. Det slutade med att han gick till psykolog pga problem under uppväxten och blev av med sina kontrollbehov. Idag är han världens bästa pappa (efter min egen förstås) och har dottern varannan onsdag till söndag. Nu med andra barnet var förhållandet till pappan mindre stabilt och han var tydligen otrogen med mig mot sin dåvarande (och nuvarande - de blev ihop igen) flickvän när jag blev gravid. Sedan dess har han gått mellan oss och jag gav upp.. men hon orkar tydligen med honom. Fram till v11 skulle han ta ner månen åt mig och efter det började han träffar henne igen och hotade med abort eller delad vårdnad. Jag vet, väldigt obalanserat. Precis som han. Jag tar ensam vårdnad eftersom det kommit fram att han har drog- och alkoholberoende och dessutom en historik på psyket. Jag har sagt att han får umgängesrätt utan mig när han kan ge stabilitet och kärlek. Hitills har han dock inte visat något alls och alla löften var tomma. Man klarar sig bättre utan en sådan person och jag har ju dessutom ett barn sedan innan att ta hänsyn till. Förövrigt har jag god inkomst (högstadielärare nu och efter jul kurator innan jag läser vidare till psykoterapeut) och ska flytta in i hus. Jag är 23 år men har redan hunnit det mesta. Jag är alltid mamma först och det rådde aldrig någon tvekan om huruvida jag skulle behålla något av mina barn. Det är inte värt att ge upp sitt eget liv och sin egen dröm för att någon annan (även om det är barnets pappa) inser att han inte klarar av det eller inte vill det. Lågan slocknade när jag bad honom gå i parterapi (med henne - de har ett väldigt destruktivt förhållande - värre än mitt med första barnets pappa och tänker därför absolut inte låta mitt barn vara där) och lämna urinprov regelbundet. Det säger allt. Alkoholen var viktigare än mig, är viktigare än henne (vi har en god kontakt) och kommer förmodligen att vara viktigare än barnet. Tyvärr. Var inte rädda för att vara själva. Även om jag har ett ideal att dela allt detta med någon så går alltid mina barn före. Det är en fördel om barnet har två delaktiga föräldrar, men aldrig en garanti, och särskilt inte med den problematik som finns hos andra barnets pappa. Vi kvinnor är starka och det blir allt vanligare att vi skaffar barn själva. Det viktigaste för mig är mina barn och deras välmående - det klart att det är tufft att vara själv ibland men jag är odelad i min åsikt. Barn ska bara ha människor omkring sig som förtjänar dem. Alla barn förtjänar sina föräldrar men alla föräldrar förtjänar inte sina barn.


    ~*~ Alicia, oktober -13 ~ Lillesyskon, april -17 ~*~
  • inlove­withli­fe
    Äldre 22 Oct 08:26
    #18

    Lägger till; min ekonomi blev bättre när jag flyttade ut trots att jag levde på csn och försäkringskassans bostadsbidrag då jag ensam betalade allt för barnet då vi var ihop. Han var väldigt mycket ditt/mitt trots att han hade en väldigt bra lön. Så glad att jag lämnade. Det var utav tvekan det bästa för oss alla tre. Jag slapp bli trampad på, dottern slapp dåliga ideal och han fick gå i terapi för sin uppväxt. Jag känner att jag alltid varit den starka. Jag har varit tvungen. Tveka inte att vara ensamma. Så fort tanken finns så är nog det bättre än alternativet.


    ~*~ Alicia, oktober -13 ~ Lillesyskon, april -17 ~*~
Svar på tråden NI som valde att behålla barnet trots att pappan valde att inte närvara. Hur har det gått för er sen?