• Fre 3 jan 2014 14:53
    84204 visningar
    616 svar

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • Fre 3 jan 2014 15:30
    #1

    Less är ju bara förnamnet eftersom vi är inne på 8:e året. Avskyr nyårsafton,det är ytterligare en påminnelse att ett år till gått utan barn och utan att åtminstone vara gravid... Less på kommandosex,less på hormoner,less på skuldbeläggandet från "förståsigpåarna",less på att alla runt om får barn efter barn efter barn...
    Orkar knappt gnälla längre,man har passerat att vara ledsen,uppgiven,arg,man är bara tom till slut...

    Kram medsyster!

  • Fre 3 jan 2014 15:41
    #2

    Instämmer! Det jag inte förstår det är när många blir mammor så är det det enda samtalsämnet som finns. Det är bara barn det pratas om och det är grymt jobbigt för en som har det svårare att få barn, som bara väntar på det där pluset. Man känner sig taskig men jag missunnar absolut inte dom som får/har barn men varför ska det pratas om det precis hela tiden. Vill inte gå på middagar och kalas där det är många med barn för det är ingen som pratar med en. Det värsta är ju när folk frågar "när hade ni tänkt skaffa barn då?" och "slappna av så ska du se att pluset kommer" gahh!!

  • Fre 3 jan 2014 23:20
    #3
    Jag är bara jag 8 år? Har ni genomgått IVF/står i adoptionskö nu eller så? Och jag är helt med dig angående tomheten.. Men den liksom kommer och går för mig. Just nu känner jag mig lite bitter haha! Men sånt går ju i vågor. Efter vårt sista IVF var jag till freds med att kunna göra saker andra i vår ålder inte kan pga barn, jobba mer, resa mer osv. Sen kom man ju ganska snabbt ur den dvalan och kände längtan igen. 

    e linnea, håller helt med! Jag HOPPAS att jag inte blir en sån mamma som bara pratar om mitt barn, mitt barn, mitt barn! Och det mycket av respekt för andra om det finns några icke-föräldrar i sällskapet. Hur länge har ni försökt?
    Satt med några kollegor för något år sedan som försökte övertala mig att övertala min man att bli med barn, de antog att det var skälet till att vi inte hade barn pga mitt svar "det händer när det händer, allt är inte upp till en själv", de satt en hel timme och talade om hur fantastiskt det är att vara förälder.. Vanligtvis brukar jag avbryta och säga som det är men just då orkade jag liksom inte.

    Tack att ni skrev, ibland vill man bara känna att man inte är ensam och inte känna sig som en bitterf***a. 
    Kram på er bägge, 2014 är vårt år!
  • Lör 4 jan 2014 00:24
    #4

    Hoppar in i denna tråden jag också. Kan bara instämma i det ni skriver, visst känns det hopplöst.. Jag och min sambo är nu inne på vårt 6:e år sedan vi började försöka få barn. 6 år som pendlat mellan tomhet, sorg, hopplöshet, varförfrågor o.s.v. Varje månad så tänker jag "nu, nu är det vår tur.. denna gången kanske det funkar". Men varje månad har det varit samma sak, en stor besvikelse över att det inte funkade den gången heller. Är också frustrerad över att vara oförklarligt barnlös.. något fel är det ju, bara att läkarna inte vet vad. Det är nästan så jag hoppas att de kan hitta nåt fel som kan vara orsaken. Då slipper jag ju iallafall gå runt och fundera på varför det inte funkar för oss. Samtidigt så är det säkert precis lika jobbit att veta vad som är fel och inte kunna göra nåt av det. Ja, hela den här "barnlöshetsbubblan" är nån sorts hålrum där man inte önskar att någon ska behöva befinna sig.. Kram på er, det är oerhört skönt att veta att det finns fler i samma situation och att det är helt okej att känna som man gör.

  • Veroni­ca1
    Lör 4 jan 2014 00:36
    #5

    Underbar tråd! Jag kan bara hålla med er, jag känner mig just nu så jäkla bitter & förtvivlad, ledsen & arg rakt igenom. Vi har nu försökt i snart sex år, börjar snart tappa räkningen på alla försök vi har gjort (10). Vi lyckades nu på sista & vi var världens lyckligaste fram till vecka 13 sen föll vi ner i det djupaste hål vi kunde tänka oss. Den 21/12 bekräftades en missed abortion! Livet är så himla orättvist! Åhh va skönt det är att få ur sig lite ibland....

    Kram på er!

  • Lör 4 jan 2014 12:11
    #6

    Hoppas verkligen detta blir vårt år! Orkar inte va bitter mer, det tär så fruktansvärt på en vaknade imorse av att jag tittade efter min bebis, drömmen var så verklig

  • Lör 4 jan 2014 13:11
    #7
    Veronica1 skrev 2014-01-04 00:36:25 följande:
    Underbar tråd! Jag kan bara hålla med er, jag känner mig just nu så jäkla bitter & förtvivlad, ledsen & arg rakt igenom. Vi har nu försökt i snart sex år, börjar snart tappa räkningen på alla försök vi har gjort (10). Vi lyckades nu på sista & vi var världens lyckligaste fram till vecka 13 sen föll vi ner i det djupaste hål vi kunde tänka oss. Den 21/12 bekräftades en missed abortion! Livet är så himla orättvist! Åhh va skönt det är att få ur sig lite ibland....
    Kram på er!
    Kära vän, får så ont i hjärtat av din berättelse! Det gör så ont och är så tomt i barnlösheten, men att sen få uppleva glädjen, och så pass länge dessutom, bara för att sen tas ifrån en... usch. Jag kan inte ens föreställa mig vilket hål det var/är! MASSOR med kramar till dig! Kommer ni fortsätta med försök? 

    Har en fråga till allesammans, hur är era partners i det här? Känner ni att dom är på "samma nivå" som er? 
  • Lör 4 jan 2014 13:30
    #8

    Min partner har ett barn sedan tidigare men han vill så gärna ha ett ihop med mig också. Han känner nog inte lika tomhet som mig och går inte och tänker på det dag in och dag ut. Ibland kan han bli lite irriterad när jag beklagar mig men han stöttar mig väldigt mycket när jag blir ledsen. Är dock orolig över om det är så att vi inte kan få barn, hur långt är han beredd att gå? Jag är ju beredd att gå så långt man kan gå om de så är ivf eller adoption.

  • Lör 4 jan 2014 13:32
    #9

    Vill tillägga att han ofta säger till mig hur han längtar efter vårt barn och är nyfiken på hur vårt barn kommer se ut

  • Veroni­ca1
    Lör 4 jan 2014 14:06
    #10

    Tack <3. Det är verkligen inte lätt nu, vi tar en dag i taget. Tyvärr så har vi väldigt svårt att finna någon glädje, känns som att vi bara finns för att finnas, så meningslöst. Hur kan man bli utsatt för sådan olycka gång på gång, det måste ju vända nån gång, eller? Jag är så less på alla runt omkring oss som väntar barn eller nyss har fått barn, det verkar så lätt för andra. Det är ingen som förstår eller kan sätta sig in i hur det är för oss som kämpar år ut & år in...

    Ni förstår för ni är där själva, men man känner sig så ensam!

    Vi kommer att försöka igen, , förhoppningsvis till våren. Vi vill inte ge upp men samtidigt så är vi livrädda!

    Kramar <3


    dansar skrev 2014-01-04 13:11:15 följande:
    Kära vän, får så ont i hjärtat av din berättelse! Det gör så ont och är så tomt i barnlösheten, men att sen få uppleva glädjen, och så pass länge dessutom, bara för att sen tas ifrån en... usch. Jag kan inte ens föreställa mig vilket hål det var/är! MASSOR med kramar till dig! Kommer ni fortsätta med försök? 

    Har en fråga till allesammans, hur är era partners i det här? Känner ni att dom är på "samma nivå" som er? 

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...