• Wittra

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Här är en till som kämpar med detta. Mår riktigt psykiskt dåligt över att vi aldrig lyckas.. inga direkta fel på oss har kunnat hittats förutom att sambon har få spermier. Men de ska vara friska och bra iaf. Vi väntar på IVF. Livet känns så tungt och jobbigt stundvis. Överqllt blir folk gravida. Jag vet inte hur man ska orka allt det här.

  • Wittra

    Vi har försökt 1½ år, alltså inte jättelänge men tillräckligt för att man ska tröttna rejält och känna sig misslyckad. 

    Hittills är det bara som sagt hans spermier som visat sig vara få. Andra fel har inte hittats. 

    En sak har jag iaf lärt mig under denna tid, folk har ingen ANING om detta med barnlöshet.  Jag tycker faktiskt folk är för jävla dumma i huvudet. Liksom, ta detta med att slappna av....Jaha? På vilket vis skulle min sambo få fler spermier av det? "Åhhh, nu slappnar jag av älskling, nu kommer dina simmare bara säga "BABOOOM" och bli massa mer"

    Funderar starkt på att lägga fram förslag till skolledningen att införa detta i undervisningen på skolorna. Uppenbarligen behöver folk faktiskt insikt i detta. Alla myter och föreställningar som florerar kring barnlöshet är ju helt vansinniga. Varifrån kommer all idioti?!! Demon

  • Wittra

    Jaa....ni tjejer. Fick mens denna månad. Sambons kusins tjej väntar deras andra barn men har 3 barn från tidigare förhållande också. Alltså 5 barn. Detta är en tjej som knappt jobbat, har otroligt dålig ekonomi och de går knappt runt redan. De har dessutom en väldigt stormig relation där bråk avlöser varandra. Så idag droppar hon på Facebook att de ska ha ett barn till.

    Jag blir så jävla trött. Till råga på allt ska jag och sambon gifta oss till sommaren och tanken på att se henne gravid på MIN bröllopsdag får mig att se rött. Eftersom vår relation inte är bra sedan tidigare så finns en chans att hon inte går med. Jag hoppas på det. Jag orkar inte mer snart....

  • Wittra
    Ingrid1989 skrev 2014-03-04 16:40:28 följande:
    Häromdagen ringde sambon kompis. Dom är även släkt. Han träffade en tjej för 1,5 år sen, flyttade ihop i somras och nu ska dom ha barn.
    Jag är helt förstörd. Vi har försökt i snart fem år. Tre misslyckade ivf försök. Ska snart göra nr fyra.
    Jag vet att jag inte orkar umgås med dom mef. Dom var våra sista vänner utan barn.
    Att det ska göra så sjukt ont!!!!
    Jag förstår dig fullt ut. i vårt fall står vi och väntar på att få iväg remiss till IVF, men allt går så satans långsamt. 
    Under tiden hinner folk skaffa barn härs och tvärs. Några skaffar till och med sitt andra barn. 

    Hos oss är det "manlig faktor", sambon har för få spermier. Hos mig har de inte hittat något fel alls. För varje graviditetsbesked från omgivningen är det som en stor, fet smäll rätt i ansiktet. Även om det inte verkar vara fel hos mig så känner jag otillräcklig, okvinnlig och misslyckad. Min största skräck är ju att detta ska knäcka oss helt. Sambon och jag har varit ett par i snart 11 år och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. 

    Man mår så fruktansvärt dåligt stundtals. För flera år sedan har jag haft psykiska svackor där jag haft ångest och psykisk oro. Precis efter att min mamma dog i cancer när jag var runt 16 år så fick jag första slängen av ångesten. Det kändes som att kvävas inifrån. Jag upplever liknande nu av och till, jag kan inte riktigt förstå hur vi kunde hamna i denna soppa av fertilitetsutredningar. Vi var ju bara ett par som älskar varandra så mkt och vi hade sett det som självklarheter att en dag få barn. Nu känns det inte alls säkert att det kommer hända. Vi har försökt i snart 2 år och inget, absolut inget händer. Jag verkar fungerar men sambon hade oturen att ha för få spermier. 
    Jag har sån ångest att jag inte vad jag ska ta vägen stundtals. 

    Så jag förstår hur du känner. Jag hade inte pallat att umgås med de där människorna. Bli påmind HELA jävla tiden om att man själv inte kan ... 
  • Wittra

    Remiss är skickad för IVF nu. Känslorna är så blandade, trodde aldrig man kunde känna så mkt känslor på en och samma gång. Å ena stunden är det givetvis skönt att det rör på sig, att man faktiskt har 3 gratisförsök, att man får hjälp. Men å andra sidan; varför just oss? Blir så besviken och arg när jag tänker på att jag måste ta massa sprutor, sniffa i mig nässprayer och gå på otaliga undersökningar där de ska rota i mitt underliv. Jag blir så satans jävla förbannad av att min stackars sambo måste lämna spermaprov bakom någon stängd toalettdörr, som om han vore ett försöksdjur eller nåt. Jag blir också fruktansvärt illa berörd av att blanda in andra överhuvudtaget i vårt samliv, att läkare/ssk tar uppgifter på hur ofta vi har/haft sex etc. 
    I mina allra värsta stunder känns detta som ett slags integritetsbrott på något sätt.

    Medan vi plågas med alla våra tankar, undersökningar, prov och annan SKIT, så blir ena paret efter det andra med barn. Det är magar, barnvagnar, ultraljudsbilder, och barnkläder ÖVERALLT. Just när man har en bra dag och scrollar igenom nyhetsflödet på facebook så dyker en ultraljudsbild upp och text som glatt skanderar att barn är på väg. 
    Man. Blir. Så. Jävla. Trött. 

  • Wittra

    Nej jag har faktiskt väldigt svårt att förstå det här med sörja barnlöshet då man de facto HAR barn. Ja, det suger säkert att inte få fler...men tänk då att vara helt utan barn? Tänk att i värsta fall behöva leva så hela livet? Ni som har barn har iaf fått vara med om att bli föräldrar.

    Det får låta hur elakt som helst, jag stör mig som fan på det.

  • Wittra

    Jag har då tolkat denna tråd som ämnad för oss helt utan barn, det finns mängder av syskontrådar så varför man går in i en sån här tråd och börjar prata om syskon fattar jag inte. Sekundär infertilitet är inte samma som att barnlös.

  • Wittra
    dansar skrev 2014-04-18 16:37:09 följande:
    Eftersom jag skapade tråden vill jag bara flika in och säga att den mycket riktigt skapades för oss med NOLL barn, för det är bara vi som på riktigt förstår varann.
    Menar absolut inte att förminska någon annans sorg, det skulle varken jag eller någon annan här göra tror jag, men vi kan inte erbjuda den stöttning som önskas. För oss i tråden är föräldrar som en nagel i ögat ungefär, det här är vår fristad på något vis, där vi får gnälla över allt en förälder inte kan förstå.

    Kramar till er alla kämpar!
    Ja, tyckte väl jag tolkade TS så. Börjar faktiskt lessna jävligt mycket på folk som ska komma inklampande i trådar där barnlösa diskuterar och börja oja sig över hur jobbigt det är att få till "trean" eller för den delen "tvåan". Det finns ju ett ANTAL andra trådar om det. häng där då för fan! Rynkar på näsanSkrikandes
  • Wittra

    Vi hade turen att kunna umgås med våra vänner som ännu, iaf, är barnlösa också. Så man slapp bli påmind, inte heller blev man grillad med massa dumma frågor. Skönt det iaf....

    vi har inte sagt till någon att vi har svårigheter. Såvitt jag  vet så är vi de enda i våra båda släkter som har infertilitetsproblem. Varken på min eller hans sida verkar sådant ha funnits. Hans systrar har fått barn utan problem, dock har han flera som inte fått barn också...så sett. Känner mig ofta udda och konstig....

  • Wittra
    LängtansBlåaBlomma skrev 2014-04-20 18:39:25 följande:
    Jag har gråtit hela dagen idag. En familjemedlem berättade i helgen att de väntar barn
     Hon är yngre än mig och det känns konstigt. Jätteglad för deras skull, men vi då?? Vi är inne på nittonde månaden. Går på fertilitetsbehandling sen ett år tillbaka men har svårt att få ägglossning. Har haft ägglossning för drygt 1,5 vecka sen så jag går o väntar på att få testa om några dagar. Har dock inga symptom och pendlar mellan sorg och hopp. En graviditet känns nästan ouppnåeligt!
    Fyfan, man vill ju bli glad och bara kunna glädjas med dem men man blir bara påmind om sin egna situation och tänker "jaha, ytterligare en som lyckas..."

    jag har inte hängt med i din historia riktigt, du tar Pergotime eller hur var det? Har ni försökt med IVF eller står i kö dit? Tänker lite så att om nu försökt i 19 månader och tragglat med Pergotime en tid och det inte fungerat så borde ni få komma vidare, med då t.e.x IVF. 

    Håller med om att graviditet känns jätte, jättesvårt. Ska förhoppningsvis dra igång med IVF i slutet av sommaren och tanken på att kanske, kanske bli gravid känns helt otroligt konstigt. Jag? Skulle VI kunna bli gravida?? Känslan är nästan som att fundera kring om man vinner storvinst på triss... 

    Lessnat rejält senaste halvåret på det här med barnlösheten, i juli i år har vi försökt i exakt 2 år. Det är helt sjukt hur tiden bara rusat. Och under de senaste 2 månaderna så har ungefär 5 (!!) personer annonserat ut sin graviditet på facebook etc. 

    Jag vet att detta inte är någon tävling, att det inte handlar om gravid  först "vinner"....men varje gång någon berättar om sin graviditet så känns det onekligen som om jag och dem befinner oss i ett maratonlopp och jag hamnar allt längre bak. Ser allt fler "gå i mål" men själv bara springer jag och springer......jag kämpar och kämpar men inte fan kommer jag närmare målet för det......

    fyfan vad trött man blir... 
  • Wittra

    ...o där misslyckades första ivfn . Jag är så trött, så trött. Gott att slippa alla sprutor, tablette o annan skit för ett tag. Att det ska vara så svårt att få ett barn....????

  • Wittra

    Hej på er. Det är med vånda jag läser era senaste inlägg. Man blir så trött på alltihop, något som för många, många tar bara några sekunder i sänghalmen tar ÅR för en annan. Jag har startat en blogg och jag varnar er för massa ältande, depp och skit men det hjälper att blogga faktiskt. Få ösa ur sig allt man känner. Alla "förbjudna" känslor och hur ARG man blir på allt och alla emellanåt.  Min blogg har blivit mitt andningshål. 

    nouw.com/pinkfuzz 

    ifall inte länken fungerar så kan man googla "pinkfuzz blogg"...

  • Wittra
    Somjaglängtar skrev 2014-12-17 15:35:38 följande:

    Hej,
    jag hoppar in här då rubriken stämde in så bra! LESS

    Jag inser när jag läser runt att det finns många som har försökt mycket längre än oss, jag ser inte mig själv som någon som är ofrivilligt barnlös, det skulle bara inte hända mig. Men nu står vi här över 2,5 år senare och fortfarande ingen bebis. tror jag har fått 10 gravidbesked av nära vänner/familj sedan vi började försöka. Man vill bara skrika rakt ut att det är våran tur nu!!

    Jag är också, som någon skrev här uppe, väldigt öppen med mina vänner. Det har hjälpt massor att inte behöva hålla god min jämt. När alla ska träffas med barn är det förståeligt om vi inte vill vara med. Jag tycker om mina kompisars barn massor, men när alla träffas och alla har barn känner man sig utanför, även om det inte alls är deras mening :(.

    Jag har idag ett stort dilemma, kanske någon har nåt tips?

    Jag och min sambo umgicks jättemkt med hans barndomskompis och hennes kille. Vi blev jättebra kompisar hon och jag, och umgicks väldigt mycket även med ett tredje par. Vi 6 gjorde allt tillsammans och hade så himla kul. Vi pratade mycket om att skaffa barn, jag "tjatade" 1 år på min kille innan han kände sig redo, den här kompisen och hennes kille började försöka strax efter oss. Vi pratade ganska mycket, peppade varandra när det inte blev något. De blev gravida efter ca 6 månader. Sen dess har hon/dom inte frågat en enda gång hur det går för oss. Nu är deras flicka 1,5 år och vi har i princip ingen kontakt längre. Jag blir inte ofta besviken, men på dessa personer är jag så himla besviken/ledsen att jag inte vet vad jag ska göra. Jag har övervägt att prata med henne men är rädd att hon ska komma med något motargument som vänder det här mot oss, att det är vi som dragit oss undan.
    Jag har som sagt jättemånga vänner som fått barn och vi har fortfarande en jättefin kontakt. Jag vet inte vad det här paret tänker, vågar de inte fråga oss hur det går för att de inte tror att vi vill prata om det? Men när det har gått så lång tid och det är helt uppenbart att vi har problem, ställer man inte upp för vänner då? Alla mina andra vänner har varit så himla fina mot mig! Jag känner att jag har gett upp på den vänskapen, men jag har svårt att få ett avslut när jag inte förstå vad som har hänt, varför bryr dom sig inte?

    Men till mitt dilemma, ikväll har det tredje kompisparet bjudit hem oss alla på lite fika. Jag får en klump i magen att behöva träffa dom, sågs senast i augusti. Trodde de skulle iaf hinta lite om att de undrade hur det var med oss men det är alltid bara massa glada miner så det är även svårt för oss att berätta något när det väldigt tydligt verkar som att de inte vill ha något med vår sorg att göra, kanske måste inse att det inte är riktiga vänner?

    Jag överväger att stanna hemma, det är så himla olikt mig att reagera såhär, jag är några dagar innan bim på min första pergotime-kur, så jag gissar att mina känslor är lite utanpå. Så sjukt nervös över hur jag ska ta den mens som förmodligen dyker upp om någon dag...


    Finns 2 alternativ,antingen har de faktiskt glömt att ni försökte eller också undviker dem att ta upp saken för att slippa fråga er. Jag skulle hellre uppskatta att någon frågade "är det ok om vi pratar om...." än att någon bara går på om ens försök och barnlöshet. Närmaste kollegorna på mitt jobb vet om min IVF-sväng, de vill säkert vara vänliga men jag blir bara skitsur när de ställer massa närgångna frågor och varför man gör si eller så. Vill man veta något om IVF så går det att ta reda på det utan att leka 20 frågor med den som just befinner sig i IVF-behandlingen. Det gjorde faktiskt min mans chef! Han var först helt oförstående, sedan en annan dag ringde han upp mannen igen och berättade att han läst på IVF och förstod vilken cirkus det är. Att det måste ta så mkt på en , mentalt och fysiskt. 

    Min chef vet också förståss, just pga av man måste ledig för att äggplock,etc, det var hon som tyckte att jag skulle berätta för mina närmaste kollegor. Det tog emot skitmycket att berätta, det kändes som att "klä av sig naken". Dessutom blev jag så arg, inga andra tvingas öppna "upp" sin barnverkstad på det här viset. Bara oss som kämpar igenom den här skiten ska behöva berätta för gud o alla människor. 

    Det känns som om man drar bara fler och fler folk i den här skiten. Fan. 
  • Wittra
    Somjaglängtar skrev 2015-03-02 12:44:47 följande:

    Jag håller med om att det är jobbigt med för många frågor, men vi har som tur var varit ganska skonade från det.. Det är en på mitt jobb som vet , vi delar kontor så det var bara jobbigare att måste smita iväg och hitta på ursäkter. Nu är en remiss skickad för IVF och det vet varken min kontorskompis eller någon annan på jobbet. Jag vet inte om jag ska berätta, har ett ganska fritt jobb så det är inte självklart att jag måste berätta för att kunna vara borta.

    Ni som har berättat på jobbet/inte berättat, hur tänkte ni? Det är ju förstås väldigt individuellt och olika hur nära man är sina arbetskompisar och vilket typ av jobb man har. Det jag känner mest är att jag inte vill att alla ska veta direkt jag får veta att jag är gravid, det skulle jag gärna hålla mellan mig och min sambo första veckorna. Det gäller egentligen alla, både vänner och familj (förutom några enstaka som jag skulle ringa direkt:) ). Men det kanske är svårt när det gått så långt som att det blir IVF.


    i början så var jag extremt noga med att enbart chefen skulle veta. I och med att IVF kräver frånvaro pga äggplock osv så var jag ju också tvungen att berätta för chefen. Sedan blev det mer ohållbart, jag valde då att berätta för de närmaste kollegorna. Jag har också klargjort för samtliga att jag inte orka prata om det. Jag gjorde en IVF i höstas som inte fungerade och det gjorde saken ännu mer känslig för mig. Jag tycker det allra jobbigaste är att folk har så jävla dålig koll och verkar nästan avkräva mig på förklaringar om behandlingsprocessen. Frågor som "men jaha,,så du har tar sprutor också...varför då? "vad händer sedan då" "vad gör sprutorna då för effekt?" osv osv. Jag vet att frågorna säkerligen kommer som en slags omtanke eller uppriktig nyfikenhet, viljan att förstå. Men jag orkar inte. Jag brukar väldigt kortfattat förklara och sedan meddela att jag inte orkar redovisa mer. Jag är ingen IVF-informatör. Vill man veta mer så kan man googla. Faktiskt. Nog för att ofrivillig barnlöshet är klassat som sjukdom men det är ju så sett inte dödligt eller smittsamt som många andra sjukdomar, däremot håller jag ju knappast på att fråga ut någon som har reumatism eller diabetes "men asså...vad tar du för mediciner?? " "va?? ska du ta sådan medicin också?" osv osv. 

    Det är upp till dig att avgöra hur många som ska känna till er IVF. Jag har valt att få ska känna till det..mkt för att slippa alla jävla frågor. 
  • Wittra
    Gula pilen skrev 2015-02-21 23:07:21 följande:
    Hej!

    Jag har gått igenom hela resan med att försöka bli gravid och kommit ut på andra sidan. Jag bloggar nu om att ha ett liv som ofrivilligt barnlös och vill försöka skapa en positiv bild av att det finns något mer i livet nu när det inte blev några barn. Det var inget jag trodde att jag någonsin skulle behöva göra och jag kämpade emot länge. Jag letade efter andra i samma situation men hittade ingenting. Jag har nu skapat en plats där ni alla är välkomna att hälsa på och jag hoppas att det kan leda till något mer och att vi kan träffas i verkliga livet och stötta varandra!

    andrasidantroskeln.se

    Välkommen
    /Linda
    Vad skönt att du startat en sådan slags blogg! För alla är inte IVF svaren på barnlösheten. Hur hemskt det än är.....alla har ju inte heller möjligheten/orken/ekonomin att genomgå ÄD, ED, eller adoption...ibland blir det inga barn. Skönt att se någon blogga om den biten också. Stora kramar till dig också, du måste haft en jättejobbig resa! 
  • Wittra
    LadyMaria skrev 2015-03-16 20:51:38 följande:

    Hej!


    Har genomgått flera IVF och FET känner igen mig så mycket i era berättelser.
    Jag är en glad och positiv person i vanliga fall men det sista har jag mått så jävla dåligt av längtan efter barn, vilket leder till rejäla humörsvängningar. Alla våra vänner har flera barn nu.... och vart man än vänder sig handlar det om barn och familj, till och med när man sitter o tittar på TV handlar reklamen om det :( och så fick jag ett mms av en vän, en ultraljudsbild...... Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Började lipa igår när jag hörde hur grannbarnen var ute och lekte. Jag vill verkligen inte leva utan barn....
    Ni finns här tack o lov men känner mig så sjukt ensam i detta i verkliga livet..


    Så ledsamt att du genomgått flera IVF och så även FET utan resultat. Det är precis som du säger, att ALLA har barn och själv sitter man där. Jag är ju inne på IVF nummer 2 vilket kan säkert låta som "a piece of a cake" för dem som kanske gjort flera IVF, FET osv. ,,...men alla äger vi rätten till våra känslor och jag har lessnat riktigt rejält på det här. Tänker såklart genomföra denna IVF men hoppet är så litet. Förra gången gick det kanonbra med alla mediciner, min kropp svarade bra och jag fick tillbaka embryo. ...men det fäste inte. Känns så jävligt. Vi har harvat runt i 3 år i detta och ett  barn känns bara längre och längre bort. 
    Stora kramar till dig. Någon dag kanske vi lyckas... 
  • Wittra
    Evylynn skrev 2015-04-06 18:17:16 följande:

    Idag är bara Ilskan inombords

    Enda på hälsningen var att mensen kom tidigare oförberett ...inget jag alls var beredd på eftersom den gått som en klocka

    Vi är ofrivilligt barnlösa,orkar knappt tänka på hur länge sedan vi startade att försöka

    2år på egen hand innan utredning kom igång

    Efter det diagnos ofrivilligt barnlösa

    Inga fel...

    ???!!!

    Vi har valt att avstå ivf pga Jag mår så DÅLIGT pga hormoner.

    Tål inte p-piller tex. Jag hamnar i ett TOTALT SVART HÅL.

    Så jag vågade inte ens starta den biten.

    Ibland grämer det mig att vi är i denna sitsen när Alla i vår närhet blir gravida

    Och som du nämner UTANFÖRSKAPET, pga inga barn.

    Att en vännina med andra väninnor gör en överraskning med Alla de andra Utan mig ...nej det grämer mig inte /Det Sårar !

    Varför fick inte jag vara med på ett hörn?

    Jag är Alltid Utanför

    Började glatt samla barnkläder , olika artiklar

    Barnvagn ,fick en liten bädd

    Allt efter tycke och smak

    Väl utvalt ,noggrant sökande efter det där speciella ...

    Nu vill jag bränna ner hela förberedande "längtan"...

    Varje gång jag öppnar det förrådet

    Ger det tårar i floder

    El

    Ilska att ingen är i samma sits!

    Jag är så Ensam

    Fasar för att svärmor ska komma och tipsa att ge allt till ett annat kommande barnbarn

    Pga det bara ligger där..

    Fasan är stor.

    Obeskrivligt Smärtsam och Stor.

    Hur länge?!!!

    För Alltid ?

    Ofrivilligt barnlösa utan fel!

    Det hjälper Inte oss att sluta med att stänga och slänga iväg allt vi samlat el ge bort till Någon vi inte känner, då chansen att X kommer med det vi så noggrant tänkt till vårt lilla barn.

    Då blir det en vandrande Påminnelse mot oss.

    Hjälp !!!

    Vad ska jag ta vägen?

    Fast i detta hemska ekorrhjul som jag inte vågar hoppa av.

    Jag vågar inte hoppa av pga "inga fel"

    Hjälp känner mig så trängd


    Förstår din ilska och hopplöshet. Dock vill jag påpeka att IVF inte nödvändigtvis blir samma som vid bruk av p-piller. Sedan pågår behandlingen under en iaf relativt kort tid. Du kanske ska chansa? Gudarna ska veta att jag verkligen avskytt IVF ibland men samtidigt kändes det som ett nödvändigt ont, hade inte velat sitta o undra om IVF funkat.. Tänk igenom saken. Tänkte, du skrev att ni inte hittade några fel, då har du alltså normal ägglossning? Annars kanske du kan bli hjälpt av Pergotime? Det är ett piller som du ska ta, många säger sig blivit hjälpta av det och menat på att det inte alls varit så påfrestande för kroppen. Hör dig för hos dem som utredde er! 
Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!