• Äldre 3 Jan 14:53
    102061 visningar
    616 svar
    616
    102061

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • Äldre 3 Jan 23:20
    #3
    Jag är bara jag 8 år? Har ni genomgått IVF/står i adoptionskö nu eller så? Och jag är helt med dig angående tomheten.. Men den liksom kommer och går för mig. Just nu känner jag mig lite bitter haha! Men sånt går ju i vågor. Efter vårt sista IVF var jag till freds med att kunna göra saker andra i vår ålder inte kan pga barn, jobba mer, resa mer osv. Sen kom man ju ganska snabbt ur den dvalan och kände längtan igen. 

    e linnea, håller helt med! Jag HOPPAS att jag inte blir en sån mamma som bara pratar om mitt barn, mitt barn, mitt barn! Och det mycket av respekt för andra om det finns några icke-föräldrar i sällskapet. Hur länge har ni försökt?
    Satt med några kollegor för något år sedan som försökte övertala mig att övertala min man att bli med barn, de antog att det var skälet till att vi inte hade barn pga mitt svar "det händer när det händer, allt är inte upp till en själv", de satt en hel timme och talade om hur fantastiskt det är att vara förälder.. Vanligtvis brukar jag avbryta och säga som det är men just då orkade jag liksom inte.

    Tack att ni skrev, ibland vill man bara känna att man inte är ensam och inte känna sig som en bitterf***a. 
    Kram på er bägge, 2014 är vårt år!
  • Äldre 4 Jan 13:11
    #7
    Veronica1 skrev 2014-01-04 00:36:25 följande:
    Underbar tråd! Jag kan bara hålla med er, jag känner mig just nu så jäkla bitter & förtvivlad, ledsen & arg rakt igenom. Vi har nu försökt i snart sex år, börjar snart tappa räkningen på alla försök vi har gjort (10). Vi lyckades nu på sista & vi var världens lyckligaste fram till vecka 13 sen föll vi ner i det djupaste hål vi kunde tänka oss. Den 21/12 bekräftades en missed abortion! Livet är så himla orättvist! Åhh va skönt det är att få ur sig lite ibland....
    Kram på er!
    Kära vän, får så ont i hjärtat av din berättelse! Det gör så ont och är så tomt i barnlösheten, men att sen få uppleva glädjen, och så pass länge dessutom, bara för att sen tas ifrån en... usch. Jag kan inte ens föreställa mig vilket hål det var/är! MASSOR med kramar till dig! Kommer ni fortsätta med försök? 

    Har en fråga till allesammans, hur är era partners i det här? Känner ni att dom är på "samma nivå" som er? 
  • Äldre 7 Jan 20:50
    #17
    e linnea skrev 2014-01-04 13:30:58 följande:
    Min partner har ett barn sedan tidigare men han vill så gärna ha ett ihop med mig också. Han känner nog inte lika tomhet som mig och går inte och tänker på det dag in och dag ut. Ibland kan han bli lite irriterad när jag beklagar mig men han stöttar mig väldigt mycket när jag blir ledsen. Är dock orolig över om det är så att vi inte kan få barn, hur långt är han beredd att gå? Jag är ju beredd att gå så långt man kan gå om de så är ivf eller adoption.
    Det är lite samma sak med min partner. Han är helt fantastisk, men ibland känns det som att han har en förmåga att ta lättare på saken än mig. han är dock med på adoption. Däremot har det tagit tid för oss bägge att komma dit det är ett alternativ. Att adoptera ÄR mycket större än att "bara göra det", vilket många kan tycka ibland. Det måste vara ett moget och genomarbetat beslut och det måste vara genombetat och accepterat att inte bära sina barn genom graviditet.

    Det var för övrigt det jag menade (till er andra också) med att ge upp, inte ge upp om barn, utan ge upp om egen graviditet :) Ge upp om barn, aldrig! som Jag är bara jag skrev!
    Thotis90 skrev 2014-01-05 11:41:07 följande:
    Vi har försökt i 2 år och det som irriterar mig mest (bortsett från alla korkade kommentarer om att slappna av!) är att läkarna på kvinnokliniken inte gjorde det de kunde för oss. De kontrollerade t.ex. bara TSH (som låg på 2.2) i blodprovet eftersom min mens är regelbunden. Man borde väl ändå kontrollera allt för att vara på den säkra sidan?! Tänk om man hade kunnat upptäcka någonting annat i blodprovet, men nej. Det sket de i. Någon insemination fick vi inte heller, utan det var raka vägen till IVF (som vi inte ens gav något godkännande om. De skickade en remiss i alla fall)
    Åh nej! Vi har också varit med om att bli felbehandlade, det är därför vi har fler än 3 färskförsök hos landstinget. Känns bara så onödigt! Slöseri med pengar, tid och framför allt HOPP! Kram till er!
    Veronica1 skrev 2014-01-05 12:23:12 följande:
    Vi har tänkt flera gånger att vi ska ge upp, men sen ångrar vi oss... Varför ska vi ge upp??? När man har kämpat så här länge så känns det så bortkastat att bara ge upp! Vi vill det här så mycket & vi har kommit så långt, så då ska vi inte ge oss i första taget. Vi hade ett uppehåll på två år efter alla försök här i Sverige & det var nog bra för båda två inte minst för mig & min kropp. Vi läste på om EA & möjligheterna kring det så en dag så satte vi oss ner & mailade till ett flertal kliniker runt om I Europa. Vi fastnade för Gennet i Prag & det är vi glada för idag, dom är otroligt hjälpsamma & vi har världens bästa koordinator där :). Vi står nu i kö igen & hon skulle göra allt för att hjälpa oss på bästa sätt igen. Kan säga att det känns som en evighet tills det blir våran tur igen, hoppas att det ev. blir till våren. Först måste min kropp bli helt återställd, jag trodde att jag skulle klara av att gå & jobba på tisdag men jag känner nu att det går inte. Jag sover dåligt på nätterna, trött, yr & orkeslös så jag behöver nog lite mer tid.
    Vad det gäller min sambo så är han helt fantastisk i allt det här, han glömmer tyvärr nästan bort sig själv & hans egen sorg. Men vi pratar väldigt mycket & är öppna mot varandra, gråter en skvätt när det behövs.

    Lite flummigt inlägg kanske men lite hur jag känner Obestämd

    Kramar i massor till er {#emotions_dlg.flower}
    Men vad spännande! Vi var inne på det ett tag också, alltså att söka oss utomlands. Det finns en klinik i USA som garanterar graviditet (annars pengarna tillbaka) för 100,000kr. Men det känns lite risky, man vill ju inte bli nya "octomom" direkt även om man vill ha barn.
    Veronica1 skrev 2014-01-07 12:22:10 följande:
    Fy sjutton va jobbigt det här blev, sitter på lab på sjukhuset & ska ta prover. Är omringad av gravida!!! Mitt psyke är inte det bästa nu . Vet inte vart jag ska ta vägen... usch!
    Åh nej! Som sagt, måste ni sitta där?? det är som när folk tar med sina BARN till IVF-enheten! Så fruuuuktansvärt respektlöst! Jag kan ibland bli ledsen om man stöter på massa fina gravidmagar och gulliga bebisar (vilket man alltid gör mer eller mindre), men när folk tar med sina kids dit, då blir jag faktiskt lite arg haha! *nädå, ja ä int bitter* som sagt ;)
    Massor med styrkekramar till dig!!


  • Äldre 7 Jan 20:52
    #18

    Har en annan fråga till allihop här inne, har ni gjort något för att öka chanserna till graviditet? Alltså typ ätt vitaminer, akupunktur, rosenrot osv.. Lite kul att veta era erfarenheter :)

    Vi gick på akupunktur som var väl omtalad i just IVF-sammanhang, betalade massor med pengar och har ALDRIG fått så dåligt resultat haha! Då gick jag också på sträng diet given av akupunktören och skötte allt exemplariskt, men icke!

  • Äldre 8 Jan 02:26
    #20
    Thotis90 skrev 2014-01-07 20:57:26 följande:
    Jag har provat Agnus Castus, Apiforce, Arctic root, Bisolvon, Efamol, GLA jättenattljusolja, grapefruktjuice, ProgesterAll, Rosenrot extra stark, StrongStart, SuperZinc 60 mg och äppelcidervinäger. Det här försöket tänkte jag prova Friggs immun och Tranbärsbrus. 



    Oj wow, här har det ätits! kände igen typ 2 saker haha! Ingen skillnad med ngn av dem (vet såklart att det inte fungerade hela vägen men tänkte om ngn gjorde liiite upplevd skillnad)?

    Spännande med det nya! Själv är jag inne på lite "anti-immuna" saker just nu. Har fått för mig att kroppen lättare stöter ifrån sig ägg om immunförsvaret är starkt, vilket jag såklart har noll belägg för men jag försöker ju allt som sagt.
  • Äldre 8 Jan 09:44
    #25
    Pats välkommen kära du! Här får vi vara så bittra vi bara vill! Bättre släppa ut det någonstans istället för att begrava det inombords. Och kära nån, KRAM på dig! Förstår PRECIS hur du har det! Min gubbe är inte steril, men näst intill och jag har också dåliga ägg. Det där med dåliga springare är så märkligt för män, det är liksom en bekräftelse på manlighet att man kan få barn på något vis, och när det inte går försvagas man lite som man. Tänker på alla filmer, serier osv. där man skojar om att fungerande springare är manligt. Så sjukt orättvist och UR TIDEN för alla män som av någon orsak inte kan producera spermier! 
    Och undrar samma sak, hur tänker ni? Jag känner att jag börjat läka helt även om det gör ont att kanske inte få uppleva en graviditet . Men tror inte att det släpper någonsin, en liiiten sorg att inte kunnat få bära sitt eget barn. Många ado-mammor skulle kanske önskat att de skulle fått bära sina fina ado-barn (alltså samma barn, inte byta ut dem). Men min poäng är att jag tror att man måste få börja läka innan man går vidare i processen, kanske mot adoption. Här får du i alla fall hälla ur dig allt som är pissigt och skit på vägen!

    både Pats och Veronica1, ja det är märkligt det där när nära ska ha barn. Man vill ju som sagt inte få det att verka som att man missgynnar någon, men det är helt fantastiskt jobbigt med alla dessa uppdateringar, bilder och snack om bebis hit och bebis dit! Vet att det finns en app man kan ha för att blockera barnbilder haha! Främst på instagram på kanske, men ändå, den uppfinnaren skulle nog passa i vår lilla grupp här haha! 
    Pratade precis med ett par vänner som berättade om ett annat par vi känner gemensamt. De har knappt vart ett par ett år men nu ska hon föda när som helst, för "de ville inte vänta utan skaffade barn direkt så det var ur vägen sen"... jättekul för dom, men SUCK!! Bara att "skaffa" då, jaha är det så man gör?? Blä på sånt.

    Veronica1, vad SKÖNT att ni får gå hos kurator! Det har jag saknat under dessa år (märkte jag lite väl sent och hade kommit ut ur en depression mer eller mindre, helt ensam)! Och du måste uppdatera allt som händer där på kliniken. Rekommenderar de något annat jämfört med svenska kliniker osv?

    Ha en härlig dag tjejer, kram på er!
  • Äldre 8 Jan 09:47
    #26
    Pats skrev 2014-01-08 09:28:57 följande:

    Har precis pratat med kliniken och vi har bestämt att testa igen. Så nu är det min mens vi väntar på, vet dock inte hur pass min kropp är påverkad av hormonerna så jag har ingen aning om när den kan tänkas komma. Helst vill dom att jag ska ha en "normal" men innan vi testar igen men jag vill helst börja NU! Men jag får väl "slappna av så löser det sig nu, det kommer när det kommer"
    Nu skrev vi nästan samtidigt tror jag! Hejja er!! Nu kommer det funka!! Vad gick du/ska du gå på för medicin? Har själv gått på Suprecur/Synarela + Menopur och Progesteron. HATAR nässpray, blir SÅ sjuk av dem!

    Och juste, Glöm inte att slappna av nu höhö ;) 
  • Äldre 9 Jan 16:03
    #33
    Veronica1 skrev 2014-01-08 13:03:24 följande:
    Ja det känns skönt, vi skulle nog ha behövt det för länge sen. Men vi har nog trott att vi har varit odödliga & bara kört på. Depressioner är inte att leka med, har varit där själv för ca 8 år sedan, jag känner till varnings signalerna & är livrädd att hamna där igen. Fy vad jobbigt för dig att gå igenom det helt själv, stackare... Jag lovar att uppdatera både här & på bloggen vad som händer. Dom är lite mer frikostiga med mediciner & jag antar att dom kommer öka doserna på progesteronet & prednisolon, säkert lite annat också. Jag har så mycket frågor till dom nu så jag tror att jag måste maila till dom. 

    Ja ni tänk hur det är & vad vi får utstå med, vi känner oss så ensamma i det här. Just nu är livet surt & att det är bara oss allt drabbar & att det går bra för alla andra i våran umgängeskrets. Fy vad jag låter hemsk, men det är så jag känner! Jag önskar att vi kan hitta tillbaka till livet snart & finna glädje igen. Jag brukar alltid vara så positiv & glad men inte NU! Det enda som håller oss uppe just nu är att vi vet att vi ska till Prag igen, men vi vet inte när,suck!

    Kämpa på & ge inte upp! 

    Kramar
    Nej det är verkligen allvarligt, och jag kände inte igen symtomen eller mig själv för den delen. Tack och lov gick det över hyfsat "fort", men det var verkligen tungt innan vi förstod. Det hemska var att jag berättade detta för min läkare, men som inte sa något om saken, till exempel föreslog kuratorn som finns på kliniken bara för såna som mig just då! Så DÅLIGT verkligen! Men väldigt skönt att vi tog oss ur det som sagt.

    Hur länge måste ni vänta? Vad kostar det privat där? Måste ni betala för medicinerna eller gäller kostnadsskyddet? Håller tummarna för er! Själv ska jag insemineras nu i veckan troligtvis... vet inte riktigt hur jag ska känna. Såklart roligt att vara igång, men det är så svårt att våga hoppas minsta lilla efter så otroligt många år med bara negativt.
    Jag är bara jag skrev 2014-01-08 14:53:32 följande:
    Här skrivs det friskt,men ni får ju svar så jag orkar inte svara alla. Får bli lite "hopkok. Tungan ute
    Jag har privat det mesta för att bli mer fertil och inget har funkat:
    b-vitaminer,c-vitamin (tar ändå av andra skäl),d-vitamin (tar ändå,mår bättre),e-vitamin-tar jag jämt,järn,rosenrot,Apiforce,munkpeppar -gav bättre äl länge tills mensen flippade ur helt och nu vet jag inte om äl ens kommer utan Divina-,larginin( mycket på tapeten för 6 år sen!),omega 3-tar jag jämt-,slutat helt med kaffe och te,det vanliga som ligga kvar och benen högt-total blaj!- och det enda os gett nåt är folsyra och zink istora doser för att få upp makens spermier,men det hjälper ju inte mina skitägg...

    Umgås inte ö.h.t med fertila,gravida och småbarnsföräldrar och ingen i vår ålder försöker ju ens få barn-de har vuxna barn. Skulle jag skriva hur arg och bitter jag egentligen är skulle jag bli avstängd för all framtid från F.l...

    Har inget stöd irl,bara en bekant som vet allt,men vi pratar/ses sällan. Utan F.l de här åren skulle jag inte överlevt-bokstavligt talat!

    Kram alla!
    Men är det sant? Hjälp! Stackars du! Själv fick jag rådet att prata om det nästan direkt, vilket vi gjorde, och jag tror att det har tagit udden av det hela väldigt mycket! Folk kan bli lite paffa när man berättar om det, men har upplevt att fler och fler kommit till en och velat prata efteråt eftersom de (en del vänner jag känt länge) också haft svårt att bli med barn. 
    Har du funderat på kurator? Kan du prata med din partner?
    Och det var ju för precis sån bitterhets skull jag startade tråden haha ;) Här får vi skriva hur bittra och arga vi är, tror inte FL skulle stänga av dig, har sett bra mycket värre saker här inne haha! Massa kramar till dig!
    Solrosens skrev 2014-01-08 15:13:38 följande:
    Önskar och hoppas att alla får sitt barn till slut! Har själv varit där, väldigt, väldigt länge. Har en syster som fortfarande vandrar i det där bottenlösa träsket. Hemskt är det.

    Efter så många år av elände lyckades vi. Men åren hade satt sina spår djupt. Jag var glad över min mage men när jag gick ut tänkte jag hela tiden på att göma magen, inte visa mig glad, bära stora tröjor allt för att inte göra någon annan jag möter i förbifarten så ledsen som jag själv blev vid åsynen av en mage. :(

    Önskar av hela mitt hjärta att både min syster och alla som kämpar får sitt efterlängtade barn.
    Tack! Vad underbart att ni lyckades!!

    Klart man inte ska behöva känna att man vill gömma sin mage, det vill inte jag om vi lyckas någon dag. Men det är en helt annan sak att trycka upp den i fejset på folk med ultraljudsbilder, barnrumsinredning, små kläder, SNACK osv osv osv. 

    Håller tummarna för din syster!
  • Äldre 9 Jan 16:05
    #34
    Thotis90 skrev 2014-01-08 20:13:51 följande:
    Jag fick ägglossning flera dagar tidigare med Arctic root (kände också av ägglossningen mer) och med Bisolvon så blev ägglossningen en vecka senare än annars.
    Intressant! Känner dock av min ägglossning REJÄLT oavsett mängden ägg haha, så vill inte ens föreställa mig hur det skulle kännas för mig.

    Bisolvon? Är inte det hostmedicin, eller tänker jag på något helt annat? Får väl skylla på skengravididetshjärna i så fall ;) 
Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!