Jag är 36 år och kan inte få barn. Jag har förlikat mig med tanken och det är bra så. Skit samma, det var inte meningen för mig helt enkelt. Det är tråkigt, men skönt ändå på vissa sätt, jag har min frihet och kan göra vad jag vill i livet.

Men, jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR när släktingar, kollegor och ytliga vänner blir gravida till höger och vänster, jag får hemska känslor av hat, missunnsamhet och avundsjuka och vet inte var jag skall göra av mig själv... Jag går i tusen bitar varje gång, jag klarar inte av det!

Jag önskar av hela mitt hjärta att även mina närmaste vänner förblir barnlösa, så att jag inte är ensam i allt det här utan att vi får samma slags liv och ålderdom. Den här perioden av livet vi är i just nu (mellan 35-40) är så psykiskt påfrestande och helt avgörande, jag funderar varje vaken minut på hur det skall bli för de andra, och jag kan inte slappna av förrän vi är förbi den här "kritiska" åldern när vi får veta om det blir några barn eller inte... Det är en enorm inre stress, och de här tankarna tar all min energi och jag våndas massor!

Tack för ditt varma svar, det gjorde min dag! Att bli hälsad med orden "Fina du!" gör att jag blir rörd till tårar för jag känner mig som allt annat än en fin människa när jag är så fruktansvärt missunnsam som inte kan glädjas åt folk i min närhet som blir gravida... :( Jag borde inte få leva, så hemsk som jag är!! All världens olyckor kommer att drabba mig för att jag känner så här och har de här HEMSKA tankarna! Jag tror nämligen väldigt mycket på karma, och att jag känner sådan ilska och avundsjuka kommer att straffa sig tusenfalt :( :( :( Men jag får ta den smällen, för jag kan ändå inte göra något åt mina känslor.

Adoption har aldrig varit ett alternativ för mig eftersom det är just graviditeten och den stora magen jag vill ha... Att få känna ett nytt liv växa i mig, veta att jag har skapat det, känna sparkarna, vara med om en förlossning, amma... Det är det jag drömmer om. Barn träffar jag titt som tätt ändå och det är inte där magin sitter, även om barn i allmänhet är hur söta som helst :)

Jag har förstått att ni alla i den här tråden fortfarande kämpar och har hoppet uppe och jag önskar er ALL LYCKA och hoppas av hela mitt hjärta att ni lyckas få era efterlängtade barn! (Människor som jag inte känner eller aldrig har träffat får gärna bli gravida, det har jag inte alls ont av! :)

Tack du snälla, snälla människa! Jag hör vad du säger (att det är okej att känna så här), men jag har jättesvårt att ta till mig det och verkligen känna det PÅ RIKTIGT. Jag har ju intalat mig i så många år att jag är en HEMSK människa som inte förtjänar att leva på denna jord, att det är svårt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt... Det har ju liksom blivit min sanning. Jag vill så gärna tro på dig, att det är okej att vara så här, men jag vet inte... det är svårt :( Men TACK, från djupet av mitt hjärta!

Stor kram till dig!

Så himla skönt att veta att det finns fler som känner sig lika elaka som jag!! Vi kan ju verkligen inte hjälpa våra känslor... Tack och kram till dig Veronica1!! ♥

Ja men om din kurator säger så, då känns det genast mycket mer tillåtet och okej! Hon eller han är ju utbildad :)

Tack, det känns faktiskt lite bättre nu efter att jag fått beklaga mig till er alla här i tråden, jag känner mig inte lika ensam och elak. Jag vet att vi är många som kämpar med de här avundsjuk-känslorna, och det lindrar lite.

Tack för ditt svar, lycka till och ta hand om dig också ♥

Hej, nu var det länge sen jag skrev i den här tråden, men jag måste bara få ur mig en grej... En tjej i min släkt/familj är gravid (hon är nästan tio år yngre än jag) och jag kommer att träffa henne på ett par, tre släktkalas nu under våren/försommaren och tvingas se hennes jävla mage bli större och större, och jag mår skit!!

Tjejens föräldrar som ju då också ingår i min släkt/familj vet om min situation (att jag inte kan få barn) men håller ändå på och mallar sig över att de skall få barnbarn precis HELA TIDEN... Hur skall jag orka vara med på alla dessa kalas?! Jag har inte missat ett enda under alla år så jag kan ju inte bara strunta i att följa med, det skulle ju vara så uppenbart och jag vägrar visa mig svag/avundsjuk! Jag vill verkligen inte visa hur ont det gör i mig att den här tjejen är gravid, och att morföräldrarna skall få ännu mer att malla sig över (när de vet att jag är avundsjuk så jag dör!!), jag vill bara verka sval och nollställd och ointresserad av barnet. Men hur skall jag överleva???

Har någon av er i den här tråden något råd att ge mig, hur jag skall hantera det här? Jag går i tusen bitar och känner liksom HAT till den här tjejen, vilket ju inte alls känns okej på något sätt!!