Forum Ofrivillig barnlöshet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Lör 4 jan 2014 00:36 Läst 83349 gånger Totalt 616 svar
    Visar endast inlägg av Veronica1 - Visa alla inlägg
  • Veroni­ca1
    Återställ
    Lör 4 jan 2014 00:36 #5

    Underbar tråd! Jag kan bara hålla med er, jag känner mig just nu så jäkla bitter & förtvivlad, ledsen & arg rakt igenom. Vi har nu försökt i snart sex år, börjar snart tappa räkningen på alla försök vi har gjort (10). Vi lyckades nu på sista & vi var världens lyckligaste fram till vecka 13 sen föll vi ner i det djupaste hål vi kunde tänka oss. Den 21/12 bekräftades en missed abortion! Livet är så himla orättvist! Åhh va skönt det är att få ur sig lite ibland....

    Kram på er!

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Lör 4 jan 2014 14:06 #10

    Tack <3. Det är verkligen inte lätt nu, vi tar en dag i taget. Tyvärr så har vi väldigt svårt att finna någon glädje, känns som att vi bara finns för att finnas, så meningslöst. Hur kan man bli utsatt för sådan olycka gång på gång, det måste ju vända nån gång, eller? Jag är så less på alla runt omkring oss som väntar barn eller nyss har fått barn, det verkar så lätt för andra. Det är ingen som förstår eller kan sätta sig in i hur det är för oss som kämpar år ut & år in...

    Ni förstår för ni är där själva, men man känner sig så ensam!

    Vi kommer att försöka igen, , förhoppningsvis till våren. Vi vill inte ge upp men samtidigt så är vi livrädda!

    Kramar <3


    dansar skrev 2014-01-04 13:11:15 följande:
    Kära vän, får så ont i hjärtat av din berättelse! Det gör så ont och är så tomt i barnlösheten, men att sen få uppleva glädjen, och så pass länge dessutom, bara för att sen tas ifrån en... usch. Jag kan inte ens föreställa mig vilket hål det var/är! MASSOR med kramar till dig! Kommer ni fortsätta med försök? 

    Har en fråga till allesammans, hur är era partners i det här? Känner ni att dom är på "samma nivå" som er? 

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Lör 4 jan 2014 14:08 #11

    Men... jag hade skrivit ett jätte långt inlägg men det ända som kom med var tack. Jäkla mobil, får göra ett nytt försök från datorn.

    Kram på er <3

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Lör 4 jan 2014 14:08 #11

    Men... jag hade skrivit ett jätte långt inlägg men det ända som kom med var tack. Jäkla mobil, får göra ett nytt försök från datorn.

    Kram på er <3

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Sön 5 jan 2014 12:23 #14

    Vi har tänkt flera gånger att vi ska ge upp, men sen ångrar vi oss... Varför ska vi ge upp??? När man har kämpat så här länge så känns det så bortkastat att bara ge upp! Vi vill det här så mycket & vi har kommit så långt, så då ska vi inte ge oss i första taget. Vi hade ett uppehåll på två år efter alla försök här i Sverige & det var nog bra för båda två inte minst för mig & min kropp. Vi läste på om EA & möjligheterna kring det så en dag så satte vi oss ner & mailade till ett flertal kliniker runt om I Europa. Vi fastnade för Gennet i Prag & det är vi glada för idag, dom är otroligt hjälpsamma & vi har världens bästa koordinator där :). Vi står nu i kö igen & hon skulle göra allt för att hjälpa oss på bästa sätt igen. Kan säga att det känns som en evighet tills det blir våran tur igen, hoppas att det ev. blir till våren. Först måste min kropp bli helt återställd, jag trodde att jag skulle klara av att gå & jobba på tisdag men jag känner nu att det går inte. Jag sover dåligt på nätterna, trött, yr & orkeslös så jag behöver nog lite mer tid.
    Vad det gäller min sambo så är han helt fantastisk i allt det här, han glömmer tyvärr nästan bort sig själv & hans egen sorg. Men vi pratar väldigt mycket & är öppna mot varandra, gråter en skvätt när det behövs.

    Lite flummigt inlägg kanske men lite hur jag känner Obestämd

    Kramar i massor till er {#emotions_dlg.flower}

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Tis 7 jan 2014 12:22 #15

    Fy sjutton va jobbigt det här blev, sitter på lab på sjukhuset & ska ta prover. Är omringad av gravida!!! Mitt psyke är inte det bästa nu . Vet inte vart jag ska ta vägen... usch!

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Ons 8 jan 2014 08:45 #21

    Jag har nog oxå testat det mesta känns det som... akupunktur, vetegroddsolja, d vitamin, folsyra, rosenrot, bisolvon, barnalbyl, omega 3, det är dom saker jag kommer ihåg nu Obestämd. Nu äter jag d vitamin & folsyra, ska även tillägga e vitamin & tomatjuice. Jag får dessutom mot immunförsvaret från kliniken & en massa andra mediciner. Nu är det förmodligen några månader tills vi ska iväg nästa gång, men skadar nog inte att få i sig lite vitaminer i god tid. 

    Ja tänk om man kunde få någon garanti på att man blir gravid, men som sagt 100 000 är mycket pengar, sen tillkommer resa & allt dessutom. Men som sagt det vore underbart! Kliniken som vi går hos har bra rykte med goda graviditetschanser, jag blev gravid på första försöket, sen gick det som det gick... Vi har gjort många försök här i Sverige utan resultat (förutom ett X). 

    Mina prover var helt ok, så det känns skönt. Idag ska vi till kuratorn kl 10.30 & sen ska jag på gyn kl 15. Jag tycker verkligen ALLA är gravida nu, jag ser dom överallt i alla storlekar. Min bror ska ha barn i början på maj, jag har pratat med honom & sagt vi orkar inte träffa dom för tillfället, kommer nog dröja ett tag. Det känns tråkigt, men vi måste tänka på oss själva nu. Min svägerska har en liten på 6 månader & hon vill så gärna att vi tar en promenad tillsammans, men det känns oxå jobbigt att gå där tillsammans med en liten i barnvagn. Vi har 3 par till som vi umgås som ska ha barn i sommar & jag vet inte hur vi ska hantera det. Vi missunnar ingen ett barn, men det är våran situation som gör det så jäkla jobbigt! 

    Hur mår ni i allt det här?

    Många kramar {#emotions_dlg.flower}

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Ons 8 jan 2014 09:19 #23

    Pats; Välkommen Glad! Ja det är för jäkligt vad vi ska behöva stå ut med, så himla orättvist. Man vet inte vart man ska ta vägen ibland, vill bara gömma sig. Det är underbart att man har stöttande & förstående män i allt det här, man behöver verkligen varandra i den situationen man är i. Hur går ni vidare? 

    Ja tack till Dansar för denna tråd, så vi får gnälla av oss lite Flört

  • Veroni­ca1
    Återställ
    Ons 8 jan 2014 13:03 #28
    dansar skrev 2014-01-08 09:44:50 följande:
    Pats välkommen kära du! Här får vi vara så bittra vi bara vill! Bättre släppa ut det någonstans istället för att begrava det inombords. Och kära nån, KRAM på dig! Förstår PRECIS hur du har det! Min gubbe är inte steril, men näst intill och jag har också dåliga ägg. Det där med dåliga springare är så märkligt för män, det är liksom en bekräftelse på manlighet att man kan få barn på något vis, och när det inte går försvagas man lite som man. Tänker på alla filmer, serier osv. där man skojar om att fungerande springare är manligt. Så sjukt orättvist och UR TIDEN för alla män som av någon orsak inte kan producera spermier! 
    Och undrar samma sak, hur tänker ni? Jag känner att jag börjat läka helt även om det gör ont att kanske inte få uppleva en graviditet . Men tror inte att det släpper någonsin, en liiiten sorg att inte kunnat få bära sitt eget barn. Många ado-mammor skulle kanske önskat att de skulle fått bära sina fina ado-barn (alltså samma barn, inte byta ut dem). Men min poäng är att jag tror att man måste få börja läka innan man går vidare i processen, kanske mot adoption. Här får du i alla fall hälla ur dig allt som är pissigt och skit på vägen!

    både Pats och Veronica1, ja det är märkligt det där när nära ska ha barn. Man vill ju som sagt inte få det att verka som att man missgynnar någon, men det är helt fantastiskt jobbigt med alla dessa uppdateringar, bilder och snack om bebis hit och bebis dit! Vet att det finns en app man kan ha för att blockera barnbilder haha! Främst på instagram på kanske, men ändå, den uppfinnaren skulle nog passa i vår lilla grupp här haha! 
    Pratade precis med ett par vänner som berättade om ett annat par vi känner gemensamt. De har knappt vart ett par ett år men nu ska hon föda när som helst, för "de ville inte vänta utan skaffade barn direkt så det var ur vägen sen"... jättekul för dom, men SUCK!! Bara att "skaffa" då, jaha är det så man gör?? Blä på sånt.

    Veronica1, vad SKÖNT att ni får gå hos kurator! Det har jag saknat under dessa år (märkte jag lite väl sent och hade kommit ut ur en depression mer eller mindre, helt ensam)! Och du måste uppdatera allt som händer där på kliniken. Rekommenderar de något annat jämfört med svenska kliniker osv?

    Ha en härlig dag tjejer, kram på er!
    Ja det känns skönt, vi skulle nog ha behövt det för länge sen. Men vi har nog trott att vi har varit odödliga & bara kört på. Depressioner är inte att leka med, har varit där själv för ca 8 år sedan, jag känner till varnings signalerna & är livrädd att hamna där igen. Fy vad jobbigt för dig att gå igenom det helt själv, stackare... Jag lovar att uppdatera både här & på bloggen vad som händer. Dom är lite mer frikostiga med mediciner & jag antar att dom kommer öka doserna på progesteronet & prednisolon, säkert lite annat också. Jag har så mycket frågor till dom nu så jag tror att jag måste maila till dom. 

    Ja ni tänk hur det är & vad vi får utstå med, vi känner oss så ensamma i det här. Just nu är livet surt & att det är bara oss allt drabbar & att det går bra för alla andra i våran umgängeskrets. Fy vad jag låter hemsk, men det är så jag känner! Jag önskar att vi kan hitta tillbaka till livet snart & finna glädje igen. Jag brukar alltid vara så positiv & glad men inte NU! Det enda som håller oss uppe just nu är att vi vet att vi ska till Prag igen, men vi vet inte när,suck!

    Kämpa på & ge inte upp! 

    Kramar
  • Veroni­ca1
    Återställ
    Mån 13 jan 2014 14:45 #44

    Hej!

    Oj vad det har skrivits här... Glad! Kul med nya i tråden oxå, välkomna!

    Ja ni det där med att slappna av som en del kläcker ur sig är så jäkla dumt, fattar inte hur dom tänker. Som sagt, har man försökt i flera år som många av oss har, så har vi nog slappnat av både en & två gånger under den tiden & vi vet att det inte funkar! Jag var nyss & fikade med en kompis & vart jag än går så dyker dom upp där med sina fina gravidmagar, vill inte snart gå för jag mår så dåligt över det. Det har nu gått 3 veckor sedan vårat MA & jag kan inte påstå att jag mår bättre, ja kanske fysiskt men psykiskt så mår jag skit. En del säger till mig att jag måste rycka upp mig & inte gå & älta i det här, men hur lätt är det? När man äntligen blir gravid så ska man drabbas av ett fördröjt missfall! Det är så himla orättvist, vi kan inte "bara" hoppa i säng igen. Jag hatar verkligen det här & varför ska vi drabbas om & om igen? 

    Tack igen för den här tråden, det är så skönt att få ur sig lite ilska Skrikandes.

    Hoppas ni får en bra dag! Kram på er

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll