• Äldre 11 Feb 22:34
    102360 visningar
    616 svar
    616
    102360

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Bra tråd! Jag är en kvinna född 86, kommer från en stor familj där alla mina bröder och systrar har barn, mamma har totalt 14 barnbarn. Jag är den ända utan. Har alltid velat ha barn men det har inte passat i mitt liv så det har fått vänta. Nu när tiden känns rätt så händer det inget. Jag och min man har försökt i tre år med ett missfall för två år sedan. Min mans mamma har varit cancersjuk flertalet ggr och det kan jag tala om är en väldig stress påverkan. Att ständigt få frågan är det någe på gång? Ska inte ni skaffa barn snart? Är väldigt påfrestande. Jag vill bara skrika när någon frågar mig är du gravid, eller när någon tar mig på magen..... NEJ NEJ NEJ ja är bara tjock, det finns inget barn i min mage. Jag missunnar ingen att få barn eller planera barn eller prata om sina barn. Men varför inte göra det när jag inte är med. Har en syster som rätt nyligen fick barn, jätte kul. Hon vet att vi kämpar, att vi hade kämpat ett år när hon skulle börja "försöka.". Ändå kommer den jävla dumma kommentaren ska vi vara gravida ihop? Hennes unge är nu snart ett år gammal. När vi umgås så gosar jag med barnet, säger till min syster att barnet är så så så söt. Vad får jag till svar? Jo " skaffa en egen liten bebis då, det är kul att vara förälder" VAD FAAAAN. Mitt barn hade varit ett och ett halvt år idag. SNACKA OM ATT SAKNA EMPATI! Sen den värsta komentaren av dem alla= TÄNK INTE PÅ DET SÅ KOMMER DET. Eh Nej det fungerar inte så, jag har rest, bokat olika aktiviteter och fixat om hemma. Det hjälper inte, det fungerar inte så. Alla människor är inte välsignade med ett eget barn oavsett om man tänker på det eller inte. Nåväl om tre månader sätts vi upp på väntelista till IVF. Suck!!! önskar alla som käpar ett barn!!!

  • Äldre 12 Feb 23:32

    Hej Orka! Jag tycker att du har gjort rätt i att undvika de samtalsämnen som leder till dumma frågor! Jag hade gjort detsamma om det inte var så att alla i min bekantskapskrets visste om vår graviditet, killen råka säga det till fel person i fyllan och sen visste alla. Då fick vi bita i det sura äpplet när vi fick mf också. Så efter det är det lika bra att bara vara öppen med det och säga ifrån om det blir för tufft. Tyvärr är jag en sån person som håller allt innom mig, gråter tex aldrig framför någon eller visar mig stött eller sårad. Så ofta när jag får såna frågor svarar jag med ett leende på läpparna eller nåt i den stilen. Det är min största brist, att inte kunna ryta ifrån ordentligt. Jag hade precis som du vett nog att inte ställa folk mot väggen i barnfrågan redan innan jag blev ofrivilligt barnlös. Tråkigt med en jobbarkompis som inte fattar hinten, jobbet går ju lixom inte att undvika. Vi får träna på att ryta ifrån du och jag ;) då är det en person mindre att få jobbiga frågor o spydiga kommentarer av! Jag har faktiskt tänkt tanken att skriva på Facebook om våran situation många gånger. Just för att jag ska kunna kommentera kort på bebisar utan kommentarer. En gång skrev jag "Åh vad söt, jag vill oxo gosa bebis" då skrev en person " Vet du inte hur man gör? Läste du inte om blommor och bin i skolan?". Såna kommentarer kanske är vanliga , vad vet jag. Men just för att jag sitter här nu så fastnar den, jag kommer aldrig glömma den då den skar så djupt. Hade jag fått barn kanske jag knte ens ahde kommit ihåg den överhuvudtaget.

  • Äldre 12 Feb 23:43

    Hej nicopej! Gud vad jobbigt med en sån svärmor, jag som tycker att mkn har varit jobbig. Det är jätte svårg att ge någon annan råd! Men i ditt fall så skulle jag satt mig ned med henne och talat om hur allt står till, då skulle troligtvis de kommentarer som du vill undvika övergå till skuldkänslor. Då kanske hon förstår att det inte alltid är bra att gå fram som en ångvält. Jag gjorde det med min svärmor, jag sa som de va och fick då veta att hon hade haft 2 mf innan hon fick min man. Deg var skönt att veta att hon oxo haft det tufft och förstod vad vi går igenom, precis som din mamma verkar förstå. Ursch för att sitta i våran sits, tänk att något som man tror ska komma naturligt inte alls går, all smärta och ovisshet som det orsakar. Jag menar, jag har aldrig föreställt mig ett liv utan barn!

  • Äldre 16 Feb 20:19
    E M A skrev 2014-02-16 03:03:41 följande:
    Hej! Jag och min sambo har snart försökt i 4 år. Gjorde utredning för 1 år sen som först såg lite illa ut pga min sambos dåliga spermakvalitet, sen var nästa prov normalt... Är skittrött på all jäkla väntan i sjukvården. 3 månaders remiss till det, sen 4 månaders väntan igen och efter det "ska vi ha ett samtal till" (som vi redan haft 2 ggr!!) för att veta hur vi ska gå vidare...för att få en remiss till! Jag VET hur jag vill gå vidare!! Ge mig IVF någon gång tack!! Håller på att bli tokig känner jag. Så är man ju inte 20 heller! Fyller 32 i år och har velat ha barn sen jag var 18! 3 barn var drömmen... Blir det ens ett? Börjat svara de som tycker att "det väl är dags snart" och "blir du inte sugen" när de trycker upp sin söta lilla bebis i ansiktet på en att "jo, men vi kan inte få barn". Fasen, då blir det tyst. Jag hymlar inte, jag skäms inte, men det kan dock de gärna få göra. Nästan ALLA ens vänner har ett eller två barn nu, stora magar överallt och man ska vara så glad för deras skull. Och det är jag, men det gör vääldigt ont och växer en ledsen, frustrerad och bitter känsla också.. Svider i kroppen. Vet att det bara är av omtanke de säger att jag kan få komma och "snosa" på deras guldklimp när jag vill. Vill inte snosa på deras och bli påmind, vill snosa på mitt egna barn någon gång!! Herregud, jag har allltid sett mig som mamma, varför är det så orättvist? Man har t.o.m. vänner som fått två som inte ens ville ha nåt...och ser folk som aldrig skulle få ha barn som har flera.  Detta är mina känslor nu. Dock har ett hopp växt i mig nu. Helt ny här på familjeliv, bara varit inne och läst inlägg tidigare. Men idag är jag BIM +8. Aldrig varit så sen. Haft ömma bröst i lika många dagar. De 3 första dagarna från BIM hade jag, vad jag trodde var början på min hemska mensvärk, så jag åt mina voltaren och annat för hindra det. Kom dock aldrig nåt. Känner nåt molande i magen fortfarande till och från och i 2 dagar nu har jag haft (sorry) väldiga gaser... Inte testat ännu, utan vill vänta tills min sambo är hemma. Vågar inte alls tro eg. Trott för många ggr tidigare. Men skulle känts lättare om man hade nåt stöd här från de som är med om något liknande. Känner ingen i liknande situation nu. Tack för ordet! vänligen, EMA

    Hej EMA! Jag känner igen mig i det du skriver om all eviga väntan på sjukvården. Jag kan däremot inte säga att jag gått så långt över tiden förutom då jag faktiskt var gravid, men det fick jag ju inte behålla. Men då hade jag inga symtom alls. Men skriv gärna och berätta hur det går för dig, hoppas att du plussar
Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!