Forum Ofrivillig barnlöshet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Fre 3 jan 2014 14:53 Läst 83440 gånger Totalt 616 svar
    Fre 3 jan 2014 14:53

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Fre 7 feb 2014 11:54 #110

    Hej...
    När jag läser era inlägg känns vår resa mot ett plus som en dans på rosor. Jag är så imponerad av att ni orkar kämpa och inte ger upp!
    Vi har "bara" försökt i 1,5 år och har påbörjat en utredning som än så länge inte visar någon annat än att jag har en sviktande sköldkörtel, som i sin tur gör att hormonnivåerna inte är rätt.  När vi bestämde oss för att försöka blev jag gravid på andra försöket, men i v 9 konstaterades en ofrostrig graviditet. Och efter MF vill det sig helt enkelt inte.
    Jag känner att så mycket av mina tankar och min energi kretsar till att tänka på det här med barna och snart känner jag att jag bara kommer att gå i tusen bitar. Jag bär på en ständig oro och ovisshet inför framtiden samtidigt som jag vare månad inte kan sluta hoppas att det just denna gång vill sig.
    Jag får inga direkta frågor från allmänheten, men jag vet att de undrar och ibland kommer det små gliringar om att vi minsann borde "skaffa" barn, som om det var något man gick till affären och köpte.
    Hur gör ni för att hålla humöret uppe, och för att inte låta er barnlängtan ta över helt och hållet...?

    Behöver också skriva av mig, då nästan ingen i vår närhet är medveten om vår situation!

  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Fre 7 feb 2014 13:03 #111

    SmulAnna; Välkommen hit . Ja hur gör man för att hålla humöret uppe? Det är inte lätt, vi har försökt i 6 år & allt kretsar kring hur går vi vidare efter varje misslyckande, vi har en hel hög bakom om oss! Vi bryter ihop & kommer igen, på något vis går det. Vi har manlig faktor från början, vi har gjort ED nu sist & det funkade fram till vecka 13 . Har varit så ledsen senaste tiden & undrat hur jag/vi ska orka ta nya tag, men nu står vi i kö & väntar på våran tur igen...

    Ha det så bra & kämpa på! Man får inte ge upp även fast det är tungt.

  • Fre 7 feb 2014 15:40 #112

    Naturligtvis var det hon den där höggravida i kassan på V.c igen!! Skulle ta blodprov idag igen och jamenvisst,hon satt där... Går ju inte undvika eller byta kö som man kan på ICA så jag tittade bort. Folk får tycka vad de vill!
    Trots att jag har FET inbokat känner jag mig inte alls på topp... Alla piller gör väl sitt till,har inte mått bra av dem.
    Men vi kämpar alla vidare mot målet,här ger vi inte upp! Glad

  • Fre 7 feb 2014 16:29 #113

    Tack Veronica! Nä, det känns ju inte som att man har något annat val än att bara forsätta kämpa. På något konstigt sätt så tar man sig samman igen, efter varje sammanbrott vid mensens ankomst. Jag brukar blir knäckt en dag och sedan är det som om kroppen säger åt en att ta nya tag och fortsätta kämpa!
    Föstår vad du menar Jag är bara jag, när vi var på reproduktions medecin första gången satt det en höggravid tjej i kassan! inte så smidigt just på det stället kanske???

  • Sön 9 feb 2014 18:06 #114

    Åhh vad jag känner igen mig och vad jag tycker det är skönt att det finns mer än jag som är trötta på alla lyckliga. Känner mig hemsk mest hela tiden när vänner berättar att de väntar barn, när de vill att jag ska komma och hälsa på, har t om fått sämre relation med syster och mamma då jag inte orkar med allt gullande med systersonen och allt prat om hans underverk när jag bara går sönder. Blänger på gravida lyckliga par och folk med barnvagn på stan. Jobbar med barn och när de minsta som inte kan säga mer än mamma och pappa vilket då alla är kryper upp i knät på en och säger mamma vill jag bara dö lite, eller ta med dem hem
    Det jag ibland kan känna är värst är att det känns som jag gör min sambo besviken, det är ju inget fel på honom, han har t om lyckats göra en annan tjej gravid tidigare, hon tog dock bort det, de var väldigt unga och kände inte varann så väl, men vi lyckas inte trots år försök. Och det är mitt fel. Även om det inte finns något konstaterat fel mer än oregelbunden mens är det mitt fel. Och shit vad ofta man känner att man behöver skriva av sig och prata av sig men ändå vill jag inte berätta för alla. Så har börjat blogga för att skriva av mig, om någon är intresserad får ni gärna läsa på : mittlycklialiv.blogspot.se/

  • Mån 10 feb 2014 18:52 #115

    Jag måste bara få skriva av mig. Känner mig så ledsen. Vi har längtat efter ett + i över 2,5 år och jag blev äntligen gravid i slutet av januari i år. Vi hade just påbörjat utredning och skojade med varandra och sa att "precis när vi påbörjat utredningen så blev vi gravida"! Längtan som varit så länge (ja länge ur min synvinkel, vet att andra längtat längre) fick mig att börja planera för bebisen som skulle komma direkt. Jag kunde liksom inte hejda mig. Funderade på allt från namn till möbler till barnrummet. Jag och mannen klurade på hur vi skulle berätta för alla, vi vill helst berätta direkt, men förstod att vi borde vänta. Lyckan blev kortvarig och jag fick ett tidigt missfall i vecka 6+0. Det började med hemska magsmärtor och kräkningar, sedan kom det blod. Inga mängden men jag förstod direkt, testade negativ dagen därpå. Grät i flera dagar och gråter fortfarande ibland. Just nu så känns allt bara så tungt. Jag saknar barnet som jag aldrig fick, som jag redan har börjat planera för. Alla som jag har pratat med säger saker som "Tur att det var tidigt" och"ni får försöka igen", i tron att det tröstar. Har också fått höra att det antagligen var något fel på embryot. Ja, säker, den det tröstar mig inte ett dugg! Det känns inte alls bättre av vetskapen att jag fick ett dålig embryo, det enda som skulle trösta mig skulle vara en ny graviditet. Känner mig nästan stressad att jag vill så gärna bli gravid igen, orkar inte med att vänta mer...

  • Mån 10 feb 2014 18:56 #116

    Eija: beklagar verkligen! Missfall är skit,det finns ingen tröst och andras bortförklaringar ger inget heller. Kanske fel på fostret, jaha,men borta är ju barnet ändå! En liten tröst dock när värsta sorgen lagt sig är att de allra flesta som kunnat bli gravida en gång kan bli det igen och få levande barn. Glad Så känns det inte nu,men den dagen kommer tro mig. Just nu får du tycka synd om dig/er och sörja,det var ju så nyligt. Tids nog tar man nya tag,orkar kämpa vidare och när vi väl får barn är det mödan värt. {#emotions_dlg.flower} 

  • Tis 11 feb 2014 09:55 #117

    Ja, missfall är vekligen skit! Jag håller med er! Många försöker trösta med ord som att det är så vanligt och att det säkert var något fel ändå... men precis som ni säger så hjälper det föga!
    Idag kom mensen, precis som vanligt. Och jag orkar inte ens bli ledsen eller besviken... Den är verklige punktlig i alla fall, alltid något!
    Då är det bara att ladda inför den planerade HSS-undersökningen jag ska göra på måndag! Jag försöker att inte stressa upp mig och inte googla för mycket. Förstår att det upplevs väldigt olika...Så det tjänar ju inget till att läsa om andras mardrömsupplevelser!

  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Tis 11 feb 2014 10:51 #118

    Hej på er! Det är nu ca 6 veckor sen jag hade mitt MA & jag tänker fortfarande på vilken vecka jag skulle ha varit i. På fredag skulle jag ha gått in i vecka 19, det känns så jobbigt & jag blir ledsen ganska ofta över att det blev som det blev, kan inte sluta tänka på vad var det som gick fel??? Usch! Jag försöker se framåt & vara positiv, men är så rädd att misslyckas igen. Spelar ingen roll vad folk säger, det är helt omöjligt för dom att sätta sig in i hur jag/vi mår i allt det här! Jag vill bara att vi ska kunna börja leva normalt & att vi kan få bli gravida, vi har kämpat alldeles för länge nu... det blir vårat elfte försök nu! Jag ska se till att må bra & vara så avslappnad som det bara går inför nästa försök, ingen stress!

    Sköt om er & ha en bra dag!

  • Tis 11 feb 2014 12:36 #119

    Veronica: det är omöjligt att inte räkna och första bf-dagen är fruktanvärd... Men det blir lättare med tiden även om det aldrig går över. Och nu har du stor chans snart,det kommer gå bra tror jag!  {#emotions_dlg.flower}

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll