• Fre 3 jan 2014 14:53
    84117 visningar
    616 svar

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • Veroni­ca1
    Lör 4 jan 2014 14:08
    #11

    Men... jag hade skrivit ett jätte långt inlägg men det ända som kom med var tack. Jäkla mobil, får göra ett nytt försök från datorn.

    Kram på er <3

  • Veroni­ca1
    Lör 4 jan 2014 14:08
    #11

    Men... jag hade skrivit ett jätte långt inlägg men det ända som kom med var tack. Jäkla mobil, får göra ett nytt försök från datorn.

    Kram på er <3

  • Lör 4 jan 2014 15:11
    #12

    dansar: vi har gjort många IVF-försök,men endast 2 slutade i ET och nu är vi för gamla. Läkare idag skulle förstås skylla endast på min ålder,men jag var lika infertil för 7,5 år sen när vi började... Blir gravid ibland,men slutar i m.f. Gjort ett EA-försök nyligen som misslyckades,påbörjat behandlingen för andra försöket så vi er inte upp! Det får man aldrig göra! {#emotions_dlg.flower}

  • Sön 5 jan 2014 11:41
    #13

    Vi har försökt i 2 år och det som irriterar mig mest (bortsett från alla korkade kommentarer om att slappna av!) är att läkarna på kvinnokliniken inte gjorde det de kunde för oss. De kontrollerade t.ex. bara TSH (som låg på 2.2) i blodprovet eftersom min mens är regelbunden. Man borde väl ändå kontrollera allt för att vara på den säkra sidan?! Tänk om man hade kunnat upptäcka någonting annat i blodprovet, men nej. Det sket de i. Någon insemination fick vi inte heller, utan det var raka vägen till IVF (som vi inte ens gav något godkännande om. De skickade en remiss i alla fall)


    Oförklarligt barnlös - hedblom.blogg.se
  • Veroni­ca1
    Sön 5 jan 2014 12:23
    #14

    Vi har tänkt flera gånger att vi ska ge upp, men sen ångrar vi oss... Varför ska vi ge upp??? När man har kämpat så här länge så känns det så bortkastat att bara ge upp! Vi vill det här så mycket & vi har kommit så långt, så då ska vi inte ge oss i första taget. Vi hade ett uppehåll på två år efter alla försök här i Sverige & det var nog bra för båda två inte minst för mig & min kropp. Vi läste på om EA & möjligheterna kring det så en dag så satte vi oss ner & mailade till ett flertal kliniker runt om I Europa. Vi fastnade för Gennet i Prag & det är vi glada för idag, dom är otroligt hjälpsamma & vi har världens bästa koordinator där :). Vi står nu i kö igen & hon skulle göra allt för att hjälpa oss på bästa sätt igen. Kan säga att det känns som en evighet tills det blir våran tur igen, hoppas att det ev. blir till våren. Först måste min kropp bli helt återställd, jag trodde att jag skulle klara av att gå & jobba på tisdag men jag känner nu att det går inte. Jag sover dåligt på nätterna, trött, yr & orkeslös så jag behöver nog lite mer tid.
    Vad det gäller min sambo så är han helt fantastisk i allt det här, han glömmer tyvärr nästan bort sig själv & hans egen sorg. Men vi pratar väldigt mycket & är öppna mot varandra, gråter en skvätt när det behövs.

    Lite flummigt inlägg kanske men lite hur jag känner Obestämd

    Kramar i massor till er {#emotions_dlg.flower}

  • Veroni­ca1
    Tis 7 jan 2014 12:22
    #15

    Fy sjutton va jobbigt det här blev, sitter på lab på sjukhuset & ska ta prover. Är omringad av gravida!!! Mitt psyke är inte det bästa nu . Vet inte vart jag ska ta vägen... usch!

  • Tis 7 jan 2014 13:15
    #16
    Veronica1 skrev 2014-01-07 12:22:10 följande:
    Fy sjutton va jobbigt det här blev, sitter på lab på sjukhuset & ska ta prover. Är omringad av gravida!!! Mitt psyke är inte det bästa nu . Vet inte vart jag ska ta vägen... usch!
    Men usch,fanns det ingen annanstans att ta proverna... ? Påminner om mitt MA-2 försök,ett på b.b och ett på förlossningen. Vilket vansinne egentligen! Otroligt dåligt bemötande av läkaren också,hoppas du fått lite sympati mitt i bedrövelsen.
    Tycker du ska undvika gravida ett tag så gott det nu går,man måste ju inte trängas med tusen gravida på IKEA eller andra ställen man vet att de gaddas.
    Hoppas proverna var bra nu!

    Kram!
  • Tis 7 jan 2014 20:50
    #17
    e linnea skrev 2014-01-04 13:30:58 följande:
    Min partner har ett barn sedan tidigare men han vill så gärna ha ett ihop med mig också. Han känner nog inte lika tomhet som mig och går inte och tänker på det dag in och dag ut. Ibland kan han bli lite irriterad när jag beklagar mig men han stöttar mig väldigt mycket när jag blir ledsen. Är dock orolig över om det är så att vi inte kan få barn, hur långt är han beredd att gå? Jag är ju beredd att gå så långt man kan gå om de så är ivf eller adoption.
    Det är lite samma sak med min partner. Han är helt fantastisk, men ibland känns det som att han har en förmåga att ta lättare på saken än mig. han är dock med på adoption. Däremot har det tagit tid för oss bägge att komma dit det är ett alternativ. Att adoptera ÄR mycket större än att "bara göra det", vilket många kan tycka ibland. Det måste vara ett moget och genomarbetat beslut och det måste vara genombetat och accepterat att inte bära sina barn genom graviditet.

    Det var för övrigt det jag menade (till er andra också) med att ge upp, inte ge upp om barn, utan ge upp om egen graviditet :) Ge upp om barn, aldrig! som Jag är bara jag skrev!
    Thotis90 skrev 2014-01-05 11:41:07 följande:
    Vi har försökt i 2 år och det som irriterar mig mest (bortsett från alla korkade kommentarer om att slappna av!) är att läkarna på kvinnokliniken inte gjorde det de kunde för oss. De kontrollerade t.ex. bara TSH (som låg på 2.2) i blodprovet eftersom min mens är regelbunden. Man borde väl ändå kontrollera allt för att vara på den säkra sidan?! Tänk om man hade kunnat upptäcka någonting annat i blodprovet, men nej. Det sket de i. Någon insemination fick vi inte heller, utan det var raka vägen till IVF (som vi inte ens gav något godkännande om. De skickade en remiss i alla fall)
    Åh nej! Vi har också varit med om att bli felbehandlade, det är därför vi har fler än 3 färskförsök hos landstinget. Känns bara så onödigt! Slöseri med pengar, tid och framför allt HOPP! Kram till er!
    Veronica1 skrev 2014-01-05 12:23:12 följande:
    Vi har tänkt flera gånger att vi ska ge upp, men sen ångrar vi oss... Varför ska vi ge upp??? När man har kämpat så här länge så känns det så bortkastat att bara ge upp! Vi vill det här så mycket & vi har kommit så långt, så då ska vi inte ge oss i första taget. Vi hade ett uppehåll på två år efter alla försök här i Sverige & det var nog bra för båda två inte minst för mig & min kropp. Vi läste på om EA & möjligheterna kring det så en dag så satte vi oss ner & mailade till ett flertal kliniker runt om I Europa. Vi fastnade för Gennet i Prag & det är vi glada för idag, dom är otroligt hjälpsamma & vi har världens bästa koordinator där :). Vi står nu i kö igen & hon skulle göra allt för att hjälpa oss på bästa sätt igen. Kan säga att det känns som en evighet tills det blir våran tur igen, hoppas att det ev. blir till våren. Först måste min kropp bli helt återställd, jag trodde att jag skulle klara av att gå & jobba på tisdag men jag känner nu att det går inte. Jag sover dåligt på nätterna, trött, yr & orkeslös så jag behöver nog lite mer tid.
    Vad det gäller min sambo så är han helt fantastisk i allt det här, han glömmer tyvärr nästan bort sig själv & hans egen sorg. Men vi pratar väldigt mycket & är öppna mot varandra, gråter en skvätt när det behövs.

    Lite flummigt inlägg kanske men lite hur jag känner Obestämd

    Kramar i massor till er {#emotions_dlg.flower}
    Men vad spännande! Vi var inne på det ett tag också, alltså att söka oss utomlands. Det finns en klinik i USA som garanterar graviditet (annars pengarna tillbaka) för 100,000kr. Men det känns lite risky, man vill ju inte bli nya "octomom" direkt även om man vill ha barn.
    Veronica1 skrev 2014-01-07 12:22:10 följande:
    Fy sjutton va jobbigt det här blev, sitter på lab på sjukhuset & ska ta prover. Är omringad av gravida!!! Mitt psyke är inte det bästa nu . Vet inte vart jag ska ta vägen... usch!
    Åh nej! Som sagt, måste ni sitta där?? det är som när folk tar med sina BARN till IVF-enheten! Så fruuuuktansvärt respektlöst! Jag kan ibland bli ledsen om man stöter på massa fina gravidmagar och gulliga bebisar (vilket man alltid gör mer eller mindre), men när folk tar med sina kids dit, då blir jag faktiskt lite arg haha! *nädå, ja ä int bitter* som sagt ;)
    Massor med styrkekramar till dig!!


  • Tis 7 jan 2014 20:52
    #18

    Har en annan fråga till allihop här inne, har ni gjort något för att öka chanserna till graviditet? Alltså typ ätt vitaminer, akupunktur, rosenrot osv.. Lite kul att veta era erfarenheter :)

    Vi gick på akupunktur som var väl omtalad i just IVF-sammanhang, betalade massor med pengar och har ALDRIG fått så dåligt resultat haha! Då gick jag också på sträng diet given av akupunktören och skötte allt exemplariskt, men icke!

  • Tis 7 jan 2014 20:57
    #19
    dansar skrev 2014-01-07 20:52:52 följande:
    Har en annan fråga till allihop här inne, har ni gjort något för att öka chanserna till graviditet? Alltså typ ätt vitaminer, akupunktur, rosenrot osv.. Lite kul att veta era erfarenheter :)
    Jag har provat Agnus Castus, Apiforce, Arctic root, Bisolvon, Efamol, GLA jättenattljusolja, grapefruktjuice, ProgesterAll, Rosenrot extra stark, StrongStart, SuperZinc 60 mg och äppelcidervinäger. Det här försöket tänkte jag prova Friggs immun och Tranbärsbrus. 
    Oförklarligt barnlös - hedblom.blogg.se
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...