• Äldre 3 Jan 14:53
    102079 visningar
    616 svar
    616
    102079

    LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!
  • Äldre 3 Mar 21:19
    Tiana skrev 2014-03-03 18:08:48 följande:
    Då är vi "lika långt gångna". Vi har försökt lite över två år och nästa gynbesök avgör IVF eller inte...

    Coolt :) Vart går ni och får hjälp?
  • Äldre 4 Mar 06:46
    Starshaped skrev 2014-03-03 21:19:50 följande:

    Coolt :) Vart går ni och får hjälp?
    Har inte kommit förbi vår vanliga gyn än, det tar visst lite tid här hos oss...
  • Äldre 4 Mar 16:40

    Häromdagen ringde sambon kompis. Dom är även släkt. Han träffade en tjej för 1,5 år sen, flyttade ihop i somras och nu ska dom ha barn.

    Jag är helt förstörd. Vi har försökt i snart fem år. Tre misslyckade ivf försök. Ska snart göra nr fyra.

    Jag vet att jag inte orkar umgås med dom mef. Dom var våra sista vänner utan barn.

    Att det ska göra så sjukt ont!!!!

  • Äldre 4 Mar 19:00
    Tiana skrev 2014-03-04 06:46:35 följande:
    Har inte kommit förbi vår vanliga gyn än, det tar visst lite tid här hos oss...

    Det tar tyvärr tid... För mycket tid tycker jag som nyss fyllt 35. Vi har harvat ett år med undersökningar, prover pergotimetabletter tabletter mm, inväntar nu kallelse till första möte på Karolinska,Huddinge Vet ni varför ni inte lyckats än? Och bor ni i Sthlm med? Jag har PCO och är därmed överviktig, så där är vårt "problem". Vad vi vet iaf, sen kan det ju vara något mer som de ej upptäckt än. Vilken ålder är ni i? (Inte för att det spelar någon roll) :)
  • Äldre 4 Mar 19:09
    Starshaped skrev 2014-03-04 19:00:05 följande:

    Det tar tyvärr tid... För mycket tid tycker jag som nyss fyllt 35. Vi har harvat ett år med undersökningar, prover pergotimetabletter tabletter mm, inväntar nu kallelse till första möte på Karolinska,Huddinge Vet ni varför ni inte lyckats än? Och bor ni i Sthlm med? Jag har PCO och är därmed överviktig, så där är vårt "problem". Vad vi vet iaf, sen kan det ju vara något mer som de ej upptäckt än. Vilken ålder är ni i? (Inte för att det spelar någon roll) :)
    Jag har nyligen fått diagnosen Endometrios, så antagligen är det där problemet är. Har väntat på det här besöket sen operation för 8 veckor sedan. Min egen läkare hade skickat mig direkt till IVF, men nu är han långledig och de andra vill träffa mig först innan de lyder det han skrivit i journalen. Denna ville först bara skriva ut mer Pergotime, tills jag och en sköterska protesterade skarpt *suckar*

    Jag har fyllt 33 och sambon blir 37 i sommar. Vi bor i "söderland" så det blir Lund eller Malmö för IVF för oss. Flera timmars pendling ner dit varje gång.
  • Äldre 4 Mar 21:34
    Ingrid1989 skrev 2014-03-04 16:40:28 följande:
    Häromdagen ringde sambon kompis. Dom är även släkt. Han träffade en tjej för 1,5 år sen, flyttade ihop i somras och nu ska dom ha barn.
    Jag är helt förstörd. Vi har försökt i snart fem år. Tre misslyckade ivf försök. Ska snart göra nr fyra.
    Jag vet att jag inte orkar umgås med dom mef. Dom var våra sista vänner utan barn.
    Att det ska göra så sjukt ont!!!!
    Jag förstår dig fullt ut. i vårt fall står vi och väntar på att få iväg remiss till IVF, men allt går så satans långsamt. 
    Under tiden hinner folk skaffa barn härs och tvärs. Några skaffar till och med sitt andra barn. 

    Hos oss är det "manlig faktor", sambon har för få spermier. Hos mig har de inte hittat något fel alls. För varje graviditetsbesked från omgivningen är det som en stor, fet smäll rätt i ansiktet. Även om det inte verkar vara fel hos mig så känner jag otillräcklig, okvinnlig och misslyckad. Min största skräck är ju att detta ska knäcka oss helt. Sambon och jag har varit ett par i snart 11 år och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. 

    Man mår så fruktansvärt dåligt stundtals. För flera år sedan har jag haft psykiska svackor där jag haft ångest och psykisk oro. Precis efter att min mamma dog i cancer när jag var runt 16 år så fick jag första slängen av ångesten. Det kändes som att kvävas inifrån. Jag upplever liknande nu av och till, jag kan inte riktigt förstå hur vi kunde hamna i denna soppa av fertilitetsutredningar. Vi var ju bara ett par som älskar varandra så mkt och vi hade sett det som självklarheter att en dag få barn. Nu känns det inte alls säkert att det kommer hända. Vi har försökt i snart 2 år och inget, absolut inget händer. Jag verkar fungerar men sambon hade oturen att ha för få spermier. 
    Jag har sån ångest att jag inte vad jag ska ta vägen stundtals. 

    Så jag förstår hur du känner. Jag hade inte pallat att umgås med de där människorna. Bli påmind HELA jävla tiden om att man själv inte kan ... 
  • Äldre 5 Mar 07:38
    Tiana skrev 2014-03-04 19:09:52 följande:
    Jag har nyligen fått diagnosen Endometrios, så antagligen är det där problemet är. Har väntat på det här besöket sen operation för 8 veckor sedan. Min egen läkare hade skickat mig direkt till IVF, men nu är han långledig och de andra vill träffa mig först innan de lyder det han skrivit i journalen. Denna ville först bara skriva ut mer Pergotime, tills jag och en sköterska protesterade skarpt *suckar* Jag har fyllt 33 och sambon blir 37 i sommar. Vi bor i "söderland" så det blir Lund eller Malmö för IVF för oss. Flera timmars pendling ner dit varje gång.

    Verkar nästan även hos er som man nästan måste vara läkare själv, eller iaf måste kunna ifrågasätta saker för att komma någonvart.. Tycker dessa saker tar på tok för lång tid, menar vi har inte hur många år som helst på oss. Flera timmars pendling låter inge skoj! Är det långa köer där med? Här är väntetiden 6 månader ...
  • Veroni­ca1
    Äldre 5 Mar 08:24

    Ja det där med att nästan vara läkare stämmer bra, man får vara väldigt bestämd & stå på sig om man ska komma någon vart. Ingenting har löst sig av sig själv, vi har inte gjort annat än att tjatat, ringt, mejlat & forskat på egen hand de senaste sex åren! Önskar att det kan bli våran tur snart, så bi kan börja leva normalt nångång, det vore helt underbart!

  • Äldre 5 Mar 20:29
    Veronica1 skrev 2014-03-05 08:24:06 följande:
    Ja det där med att nästan vara läkare stämmer bra, man får vara väldigt bestämd & stå på sig om man ska komma någon vart. Ingenting har löst sig av sig själv, vi har inte gjort annat än att tjatat, ringt, mejlat & forskat på egen hand de senaste sex åren! Önskar att det kan bli våran tur snart, så bi kan börja leva normalt nångång, det vore helt underbart!

    Ja "normalt" finns inte när man lever såhär, denna eviga väntan, rädslan, ledsamheten och dalarna mellan hopp och förtvivlan. Sex år lång tid, vad har ni fått för hjälp?
  • Äldre 5 Mar 21:29

    Fick denna skickad till mig av en vän som även hon gått igenom detta och nu har de en liten guldklimp. Tycker dessa punkter stämmer in bra, även om inte alla är passande för mig personligen. Men jag vart lite lättad och gladare av att läsa detta. Hoppas någon här känner likadant. (Vet ej vem som skrivit denna, skulle det vara någon av er så vill jag säga TACK!) Öppet brev till dig som vill bli gravid Femton punkter. 1. Det spelar ingen roll hur vanligt det är med ofrivillig barnlöshet eller hur många procent av befolkningen som behöver assisterad befruktning. Din upplevelse av situationen är din egen. 2. Du kommer att möta många självutnämnda fertilitetsexperter som plötsligt vet allt om hur stress och fruktsamhet hör ihop. De har själva blivit gravida på första försöket och kommer att säga saker som att du är spänd som en sträng. Att du ska försöka lite mindre. De förstår inte att de ger dig hela skulden för ett sjukdomstillstånd. Att de säger: genom ditt sätt att vara och tänka gör du dig själv infertil. Att om du bara är lite softare så kommer det som du försökt med i flera år att funka. Att kvinnor blir gravida under brinnande krig, men att du klarar av att göra din kropp totalt ofunktionell, bara genom att tänka. Genom att vara du. 3. Ingen kommer att spekulera särskilt mycket i om din partner är spänd som en sträng eller inte, och hur det påverkar fertiliteten. 4. ALLA känner några (som kanske känner några) som försökte få barn i flera år. Och först när de kom fram i adoptionskön ? DÅ blev hon gravid! Detta är totalt oanvändbar information för dig. Om en adoptionskurs, hemutredning, långdragna kommunpolitikerbeslut, 250 000 kronor och åratal av processer med adoptionsförmedlingar är vad som krävs för att göra dig fertil ? ser situationen knappast ljusare ut för det. Stäng örat. 5. Kanske tänker du att det ska bli lättare att bli gravid om du bara är lite gladare. Om du svassar runt i stora tyger på en strand, spelar beach volley och klättrar i djungeln. Eller bara går på en konsert. Och vips har det roliga i livet också blivit en prestation. Du sitter vid en lägereld och gapskrattar och tänker gud vad jag borde vara fertil just nu. Jag tänker ju inte på det alls! 6. Men (motsägelsefullt nog): pausa inte ditt liv, hur gärna du än vill det. Du blir inte mer fertil för att du slutar spela tennis, lägger ner bandet, låter bloggen dö och tappar kontakten med bekanta. Ibland kommer det att kännas som att alla aktiviteter som inte genererar barn, är onödiga att lägga tid på. Det är en tankefälla. Fortsätt leva. 7. Det kommer att komma dagar/stunder/perioder då du tvivlar på om du ens vill ha barn. Du sliter som ett djur att få ett liv du inte vet hur det är att leva i. Du kommer att träffa snoriga fyraåringar, korviga, missnöjda bebisar och sjövilda ettochetthalvt-åringar mitt i pågående fertilitetsutredning och fråga dig: vad i helvete håller jag på med. För jag detta krig mot min egen kropp på grund av normer, för att det förväntas av mig? Tänk om jag inte vill! Den känslan kommer kanske att vara skamligast av allt. Men den är helt rimlig. Alla som vill bli föräldrar eller väntar barn har massor av motstridiga känslor i kroppen; förväntan, bävan, kärlek, längtan, oro för att ångra sig sen när kolikbarnet väl ligger där. För dig är den processen segdragen. Du gör ett val varenda månad, att kasta dig huvudstupa in i något helt nytt. Och varje månad blir du besviken. Några veckor senare håller du andan och dyker igen. Och blir besviken igen. Boja på och boja av. Mitt i allt kanske det finns en liten lättnad, en liten vinlust. En liten äventyrslängtan. Mitt i all den bottenlösa frustrationen. Och det är okej. 8. Testknarka är ett tråkigt ord. En testknarkare är inget man vill vara. Men ovisshet är också tråkigt. Så du kanske köper test för 2.50 på nätet och testknarkar dig igenom en vecka i månaden, sprängfylld av otålighet. Övertygad om att det där strecket som NÄSTAN fanns där i morse, kanske finns där på eftermiddagen. Du kommer att se många streck där inga streck finns. Du kommer kanske att ljuga om hur många test du förbrukar, som ett sätt att verka mer sorglös än du är. Sladda förbi köksbordet och utropa; men oj, jag ska ju ha mens snart, kanske dags för ett test? När du egentligen är inne på ditt artonde. Dubbelbestraffa inte dig själv. Känslan av misslyckande när det sista testet i förpackningen visar negativt är tung nog, redan innan du lassat på skammen över att vara en testknarkare. Du gör ditt bästa. Du testar dig fram. 9. Ha inte så bråttom! - kommer många att ropa och veva med armarna. Kanske känner du dig dum då. Girig. Men i själva verket handlar det kanske inte om att få ett barn i morgon. Utan om rädslan för att aldrig någonsin bli förälder. Att harva runt i barnlösheten i åratal och komma ut på andra sidan utan ett dunigt litet huvud mot ditt bröst. Om någon kunde försäkra dig om att du kommer att få ett barn om sju år, skulle du kanske coola ner, boka en resa till Mexico, slarva bort några ägglossningar. Men det finns inga garantier. Och det är det som gör ont. Det finns alltid folk som har försökt längre än du. Som är inne på tjugosjunde IVF-försöket och tycker att du är en rookie som bara försökt i drygt ett år. Men se upp! Detta är också en skamfälla. Är du frustrerad och orolig så är du. 10. Och mitt i allt: rädslan för att vara den där maniska, fixerade, gränslösa barnzillan. 11. Kanske är det många omkring dig som frågar när ni ska skaffa barn. Kanske känns det jobbigt. Eller så är det precis tvärt om: ingen undrar någonting. Det finns en total tystnad kring det där ämnet som påverkar hela ditt liv. Trots att du berättat om barnlösheten för vänner och familj, kanske ingen frågar hur det går. Var tydlig då, säg att du vill att de ska fråga dig om läget på barnfronten (om det är det du vill). Om de fortfarande inte kan/vill/vågar nudda vid ämnet, berätta hur ofta du är i behov av en avstämning. Ni kanske kan ha ett tecken. När du håller upp lillfingret är det dags för barnsnack. När du håller upp handen är det stopp. Huvudsaken är att du inte känner dig ensam, eller drar dig undan. Om du precis fått ett rejält bakslag kan det kännas helt outhärdligt att sitta runt ett middagsbord med sina närmaste och prata om en film. Det är bara du som kan uttrycka vad du behöver. Vifta med fingret. Var ego. 12. Du kanske får tidiga missfall som barnmorskan kategoriserar som sen mens. Och kanske känns det just som en sen mens. Men kanske känns det som en enorm förlust. Kanske har du redan räknat ut datum för beräknad förlossning, smekt dig över din platta mage, berättat för din bästa vän och spånat på hemliga namn. Rivit fram ett par för stora leggings som låg längst in i garderoben, eftersom de snart kommer att behövas. Missfall är aldrig ditt fel. Oavsett om det kommer tidigt eller sent. Att vilja för mycket kan inte generera ett missfall. Och bara du bestämmer vad som har hänt i din kropp. Du har rätt att uppleva händelsen precis som du gör oavsett vilka känslor som härjar i dig. Oavsett om det känns som ett förlorat barn eller en ond blödning. 13. Googlar du efter recept på rabarberpaj hamnar du på Familjeliv. Googlar du efter vandringsresor hamnar du på Familjeliv. Googlar du på ?extremt tidiga graviditetstecken? ?plussa sent? eller ?spökstreck? (dvs intorkade strimmor på graviditetstest som med ett tränat öga kan likna positiva streck. Folk fotar, lägger upp och jämför) hamnar du garanterat på Familjeliv. Och där finns ingen kraft att hämta. Bara nojor och fakta du inte vet var du ska göra av. Du kanske finner en gemenskap med andra som också vill älta hur vanligt det egentligen är att vara gravid TROTS att man har mens. Men Familjeliv är inget tvärsnitt av befolkningen. Där finns ytterligheterna, de mest frustrerade och drabbade av alla. Känner du för att börja halsa hostmedicin, ha sex i en hammock och sluta med citron ? gör det. Men försök att sålla bland uppmaningarna. Och inför familjelivsförbud om det bara stjäl din kraft. 14. Det finns faktiskt några positiva saker med den här barnlösheten också. Du och din partner kanske teamar ihop er. Tillsammans bygger ni upp en gemensam längtan som inte hade funnits där om det gick på första försöket. IVF-sprutorna kommer definitivt att bota din skräck för nålar. När du injicerat din egen mage upp till tre gånger om dagen, känns blodprov som en petitess sen. Och om er strävan faktiskt leder till ett barn, är det en viktig resa ni befinner er på. Som ni kan se tillbaka på och dra en massa lärdomar. 15. Men för det mesta är det bara skit att vara ofrivilligt barnlös. Gör ditt bästa för att den här fasen ska vara så bra som möjligt för dig. Oavsett hur den slutar. Barn är ingen rättighet! skriker folk. Nej det är det inte. Men du längtar efter ett ändå.

Svar på tråden LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!