LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Dansar: usch då,sörj,skrik,gå vidare-man har ju inget val. Jag väntar på besked om embryona,äter mina förberedande piller.

Meeen, nej! Så skulle det inte bli... Hur är det med dig? Tänker på dig 

Hej, får jag vara med?
Har en lång historia av barnlöshet.
Just nu står jag och min sambo på kö för spermiedonation. Vi saknar spermier helt. Har köat i 1 år och 7 månader.
Vi har varit i Danmark och gjort inseminationer som inte tagit.
Längtar så att hjärtat sprängs! Det är det enda jag tänker på, dygnet runt.
Jag börjar också bli rätt så gammal och får panik av detta, vill bara komma fram i kön.
Att stå och stampa och vänta är det värsta jag varit med om. Vill försöka nu!
Till saken hör att min syster också har fertilitetsproblem. Är rädd att jag har samma....

Det här är en enorm sorg!

Hej alla.. Jag hoppar in lite..
jag känner igen mig i allt ni skriver. Jag försöker hålla modet uppe men snart orkar jag inte längre.
i frya år har jag kämpat och längtar så efter barn att jag knappt tänker på något annat. Jag försöker emellanåt acceptera att "det blev inte så för mig" men det går inte!!
Har tidigare försökt på egen hand i Danmark och nu med man. Han har redan barn och är ljummen inför IVF och liknande.
Hur länge ska man hålla på och längta och hoppas?
Idag var mensen sen i 5 dagar men ändå inget plus... det är så fruktansvärt orättvist!

Jag är 36 år och kan inte få barn. Jag har förlikat mig med tanken och det är bra så. Skit samma, det var inte meningen för mig helt enkelt. Det är tråkigt, men skönt ändå på vissa sätt, jag har min frihet och kan göra vad jag vill i livet.

Men, jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR när släktingar, kollegor och ytliga vänner blir gravida till höger och vänster, jag får hemska känslor av hat, missunnsamhet och avundsjuka och vet inte var jag skall göra av mig själv... Jag går i tusen bitar varje gång, jag klarar inte av det!

Jag önskar av hela mitt hjärta att även mina närmaste vänner förblir barnlösa, så att jag inte är ensam i allt det här utan att vi får samma slags liv och ålderdom. Den här perioden av livet vi är i just nu (mellan 35-40) är så psykiskt påfrestande och helt avgörande, jag funderar varje vaken minut på hur det skall bli för de andra, och jag kan inte slappna av förrän vi är förbi den här "kritiska" åldern när vi får veta om det blir några barn eller inte... Det är en enorm inre stress, och de här tankarna tar all min energi och jag våndas massor!

Tack för ditt varma svar, det gjorde min dag! Att bli hälsad med orden "Fina du!" gör att jag blir rörd till tårar för jag känner mig som allt annat än en fin människa när jag är så fruktansvärt missunnsam som inte kan glädjas åt folk i min närhet som blir gravida... :( Jag borde inte få leva, så hemsk som jag är!! All världens olyckor kommer att drabba mig för att jag känner så här och har de här HEMSKA tankarna! Jag tror nämligen väldigt mycket på karma, och att jag känner sådan ilska och avundsjuka kommer att straffa sig tusenfalt :( :( :( Men jag får ta den smällen, för jag kan ändå inte göra något åt mina känslor.

Adoption har aldrig varit ett alternativ för mig eftersom det är just graviditeten och den stora magen jag vill ha... Att få känna ett nytt liv växa i mig, veta att jag har skapat det, känna sparkarna, vara med om en förlossning, amma... Det är det jag drömmer om. Barn träffar jag titt som tätt ändå och det är inte där magin sitter, även om barn i allmänhet är hur söta som helst :)

Jag har förstått att ni alla i den här tråden fortfarande kämpar och har hoppet uppe och jag önskar er ALL LYCKA och hoppas av hela mitt hjärta att ni lyckas få era efterlängtade barn! (Människor som jag inte känner eller aldrig har träffat får gärna bli gravida, det har jag inte alls ont av! :)

Jag har ringt överallt känns det som, har kämpat för vårdgaranti och fritt vårdval men blivit nekad. Utan någon bra anledning, de påstår att det inte omfattas av vårdgarantin ( fast det gör det i andra landsting). De vägrar också att låta oss få vård i ett annat landsting ( i uppsala har de ingen kö alls). Hopplöst!
Vi har köat sen juni 2012 och när jag pratade med dem senast ( i december) så kallade de från april 2012. Så det är nära!

Så tråkigt med ma, beklagar verkligen. Förstår att det måste vara jättejobbigt. Det är verkligen en grym karusell vi är i! Hoppas att det går bra den här gången. Men det måste väl vara skönt att veta att det gick att bli gravid? Jag hatar alla dessa minus på stickorna. Det gör att jag tvivlar på min kropp också ( att det inte bara beror på brist på spermier). Men alla prover ser bra ut, så får väl hoppas på det.
Kram

Veronica, bra att de vet var problemet sitter och att det finns hjälp att få. Är det kliniken i Prag som bestämt den medicineringen? Tycker att Sverige inte har kommit så långt i detta, speciellt det här med immunhämmande medel.

Dansar, visst är det galet! Jag förstår ocksa att man inte alltid kan hålla vårdgarantitiden, men det här är för lång tid.
Det värsta är att om de bedömer att vi ska få göra ivf( när vi väl är framme) så får vi köa till det också, men då gäller vårdgarantin så det tar "bara" ytterligare 3 månader.
Så har vi tur så blir vi kallade i mars och sen köaR vi till juni för ivf. Men då har de sommaruppehåll.... så i augusti får vi kanske börja. Om vi har tur alltså.....

Såg nu att det såg lite spydigt ut det jag skrev, inte meningen . Jag hjälper gärna till om jag kan .

Just fått veta att FET är tänkt till 7/3!!   Frågat om blodförtunnande,alla verkar ha tatt det som fått ÄD/ED-barn. I övrigt blir det samma medicinering,måste fixa allt med läkaren här. Tjoho!

.....Ville bara skriva när det gavs tillfälle...

Så många år som jag (vi) gått på hormonbehandlingar, IVF:er mm. S
Ständigt en väntan på livet.
På att få komma på nästa behandling på landstinget då det är så många par i samma situation som oss. Väntan på gravtestet- ska det bli ett plus eller minus. Väntan på nästa IVF. Väntan på att se om hjärtat tickar efter en lyckad IVF. Väntan på skrapning vid missfall. Väntan på att få göra en behandling igen. Väntan på att sambon vill vänta för han tvekar på oss och detta jävla projekt.. Väntan på samtal från läkaren om det gick som det skulle.. Väntan på nytt liv.   Jag är barnlös men långt ifrån hopplös. Vi är barnlösa men långt ifrån kärlekslösa. Men det sliter på en relation.
En IVF går till som så- hormonbehandling med sprutor och ultraljud med jämna mellanrum. När äggen är ca 18-20 cm så tar man en spruta för ägglossning. Sen ska man in till läkare som mer eller mindre suger ur äggen i en slang (låter ju sjukt men så är det) och sedan befruktas äggen utanför kroppen med mannens spermier. Sedan väntar man två dagar för att se om äggen blir befruktade. Blir de det så förs de in i kvinnans kropp och så väntar man igen. På att det ska "fästa"  och växa ... 
 Vi har gjort lyckade IVF:er men som slutat i missfall och vi har gjort misslyckade IVF:er där ägget inte fäst alls...  

I höstas så var vi i Uppsala. Plockade ut ägg och gjorde hela proceduren.. (lämnade badboys så att säga) ...

Två dagar senare ringde de och sa att vi var välkomna dagen efter. Fem stycken fina så små embryon var redo  ..:) Då sa sambon han inte ville åka och att han tvekade på oss. Han visste inte längre om han ville leva med mig. Nattsvart!

5 stycken små embryon ligger nu i frysen i Uppsala och väntar på oss. Men vi kommer aldrig återinföra dem.. Den här hösten var den tuffaste men nu mår jag äntligen bättre. Åh jag har slutat vänta!

Jag ville bara skriva av mig.

Jag har skämts så mycket. Dels för att jag inte kan få barn (PCO) men också för att inte jag kan få min kille att älska mig fullt ut. .. Skämt skämts och skämts...

Men jag har fått så mycket värme sista tiden och jag har öppnat upp mitt lilla hjärta lite. Det har varit helande för mig.

Jag ska till Danmark den 5 mars. Vi får se vad som händer efter det....

Förlåt om jag smyger in i eran tråd men jag vill bara säga:Ge inte upp tjejer-mirakel sker! Jag har själv varit i eran sits,vi kämpade i 5.5 år med att bli gravida och gick igenom 6 misslyckade ivf och ett sent missfall i vecka 13.

När jag var 33 år blev jag helt plötsligt spontant gravid och idag är miraklet snart 3 år

En liten solskenshistoria till er starka tjejer,jag vet att det behövs ibland.

Stor kram till er!!