Hur mår du?? Tänker på dig och pyret/pyrena! Kramar

Oj, jag har varit borta ett tag från FL och då händer det tydligen mycket och ingenting samtidigt.

Jag är bara jag, jädra skit!!! Det var ju er tur!! Ni tar det nästa gång, då SKA det bara gå!!

Veronica1, äntligen snart dags igen! Nu ska bebbe bli till, växa och blir stark hela livet ut!!

Förstår att många här har det tufft, det är samma för mig. Hade så gärna önskat en solskenshistoria här inne snart för att ljusa upp allt lite, eller hur?

Vi har bestämt oss för att inte försöka mer. Kanske kommer det i framtiden, men för nu säger vi stopp. 4 IVF räcker, det sista försöket vi har kvar får va helt enkelt. Och adoptionen känns väldigt, väldigt långt borta.
Hade en diskussion här hemma om hur vi prioriterat livet, att allt (ALLT) vi gjort fram tills idag under vuxen ålder (vi träffades väldigt unga)  har handlat om att bilda familj, allt har varit strategiskt uttänkt liksom. Och nu, i yngre trettioårsåldern, känns det som att vi missat så mycket av livet på något vis. Därför har vi bestämt oss för att stoppa bebisfabriken, åtminstone ett par år, och bara leva livet istället. Det känns sorgligt, men också befriande på något vis.
Kommer finnas kvar här och peppa er alla och säkerligen gnälla om alla dumma kommentarer och situationer man hamnar i med folk (fick t.ex. ett sms från en vän som uppmuntrade mig att söka hjälp på naturmedicinsk väg då hon känt sig bättre efter det, hon hade alltså inte försökt bli gravid, men ändå var hon övertygad om att det var där skon klämde för oss...).

Anyway, heja er! Beundrar er kämparglöd! 

Eftersom jag skapade tråden vill jag bara flika in och säga att den mycket riktigt skapades för oss med NOLL barn, för det är bara vi som på riktigt förstår varann.

Menar absolut inte att förminska någon annans sorg, det skulle varken jag eller någon annan här göra tror jag, men vi kan inte erbjuda den stöttning som önskas. För oss i tråden är föräldrar som en nagel i ögat ungefär, det här är vår fristad på något vis, där vi får gnälla över allt en förälder inte kan förstå.

Kramar till er alla kämpar!

Men alltså förlåt, men släpp det nu. Alla andra förstod vad och hur hon menade, att det inte var något personligt, utan att det gjorde ont och att det helt enkelt var fel forum. Absolut inget att älta i!

Och nej, tråden finns inte för att smutskasta föräldrar, vore ju paradoxalt eftersom det är vår högsta önskan att få bli det själva, om du läst hela tråden så ser du att det inte är vad vi gör. Däremot gnäller vi på situationer där föräldrar ofta är i centrum. 
Och DU behöver inte vara arg på någon, men vill någon uttrycka sig här genom ilska som i botten bara grundar sig i en förtvivlad längtan så FÅR MAN GÖRA DET! Det krävs väl inte någon psykologexamen för att förstå vad det egentligen handlar om?

Du är välkommen att vara med här, men passar det inte, så behöver du inte om du inte vill.

Jag har tack och lov sluppit barn i påskhelgen, dock inte på sociala medier... Suck. En nära vän berättade just att hon är gravid med sitt tredje barn nu, gjorde ont.

Försöker mest umgås med vänner utan barn just, och som inte alls längtar efter dem heller, rätt skönt faktiskt. :)

Men förstår att det är skit för er som "måste" vara bland massa söta påskkärringar :(

Jag har provat! Gick hos en av Sthlms bästa, som är "specialiserad" på barnlöshet, i samband med vårt tredje ivf. Betalade 4000kr totalt och har aldrig fått så dåligt resultat! Det är förstås individuellt hur man svarar på behandlingen, men för oss var det att kasta pengarna i sjön. Riktigt trist! Det enda positiva var väl att det var rätt skönt, en timme avslappning typ.

Ja precis, jag läste allt möjligt (dock inga forskningsartiklar) om att det skulle öka blodflödet i livmodern osv. Lät logiskt, men så gick det som det gick.

Undrar så hur det går för alla er som var med från början, som kämpat så himla länge och som var på väg mot nya försök? Jag är bara jag, Veronica1 och alla andra?

Åh är det sant?? Så spännande!!! Och förstår att det är vansinnigt nervöst också! Nu ska det gå HELA VÄGEN!!

Här är allt okej, allting står still, och det är rätt skönt som jag skrev tidigare. Men som vi alla vet, hamnar vi i vissa situationer där det blir alltför mycket... Som när jag satt bredvid ett par under ett event härom dagen, med deras lilla nyfödda. De satt under HELA eventet och viskade (till mig) "visst är hon sååå sööööt vårat lilla hjärta! Håll henne du, hon är sååå snäll!". Hade kunnat strypa dem haha! 
Eller som när två barn på pendeln levde rövare (sprang runt och skrek och lekte) och föräldrarna säger ingenting, varpå den ena ramlar och slår sig (hårt!) och ingen förälder reagerar då heller. Pojken sitter i ett hörn på golvet och gråter högt! Hela vagnen väntade på att mamma eller pappa skulle reagera, men inget hände. Till slut var både jag och en till på väg att gå fram till pojken, som då kravlar sig upp och kryper upp i pappas famn gråtandes. Pappan brydde sig fortfarande föga. Sånt gör mig tokig! Inte bara för att de (uppenbarligen enligt mig) är rätt dåliga föräldrar, utan för att känslan av orättvisa trycker till sådär allra längst in i hjärtat. 

Utöver såna saker så är det rätt bra ;)
Ska hålla tummar och tår för er min vän!

Tror du postade lite fel här...

Ja jag såg det precis, sorry:)

Lät (eftersom jag missade ditt förra inlägg) som att det var ämnat för en annan tråd bara:)

Vi var ju igång med utredning osv. när vi bestämde oss för att adoption inte var vår väg. Så jag har lite koll iaf, fråga på:)

Mitt första tips är att kontakta familjerätten/socialen där ni bor, för att få komma på ett informationsmöte. Där får ni många funderingar besvarade. Och jag har flera vänner som adopterat, och efter att se dem med sina barn kan jag bara intyga att det är ett underbart sätt att bli förälder på.

Halloj tjejer! Kikar in här lite efter flera månaders uppehåll från fl, i egenskap av TS. Härligt att tråden lever vidare och fortsätter stötta <3

Ge aldrig upp! Kram på er

Hej alla barnlösa medsystrar!

Hur går det för er alla? Var evigheter sen jag skrev här. Men nu är man alltså tillbaka. Läget är oförändrat iaf. Ytterligare ett IVF misslyckat. Häromdagen berättade lillasyster för familjen att dom väntar barn, familjens första barnbarn alltså. Morföräldrar skålade i champagne och jag satt där och sjönk genom jorden. En långsam död. Fick sen kommentaren att "du är väl lite glad för hennes skull?", skar så ända in i hjärtat.

Känner på allvar att jag oroar mig över min psykiska hälsa, depression och panikångest inte långt borta. Någon som känner igen sig?

Har även funderat på surrogatmödraskap, någon mer?

Kramar och styrka till er alla <3

P.s. tråden skapades för dem som HELT saknar barn. Syftet med det är absolut inte att få syskonlängtare att känna sig ovälkomna eller hånade, syftet är bara att vi som ALDRIG lyckats behöver ett eget forum. Jag ska ändra det i beskrivningen, lycka till till er ändå förstås!

Grattis! Hur lyckades ni? Hur orkade ni fortsätta? Nyfiken.