LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Jag förstår dig precis. Av mina 7 bästa vänner har 6 fått barn o de är inne på omgång 2-3. Ingen av de hade ens ett förhållande när vi blev tillsammans. När man tänker utifrån såna tidsperspektiv blir det jobbigt. Nu vet alla mina vänner om vår situation o de är helt underbara. Jag har inte upplevt det jobbigt att vara kring barn. Men det är tufft att känna att man hamnar längre o längre ifrån de och längre bak i ledet på det som är naturligt. Vet de på ditt jobb om er längtan? Ingen på jobbet vet. Har ej orkat prata med de. Men funderar inbland att berätta för några. Vill nog komma i kontakt med kurator eller liknande. Har du testat det? Hjälper det?

Igår såg jag en kvinna som fått trillingar. 6 barn totalt-de två äldsta endast 4 år. Såna gånger vill jag ännu mer dö.. Var är rättvisan,var är logiken,varför ska hon ha tusen ungar och jag ingen? Nästa person som pratar om "meningen" skjuter jag...

Varför prata med nån?! De fattar ju inget heller! Och löser inte problemet! Praktiska problem går inte prata bort och sorg över barnlöshet löser man genom att få barn. Det är oerhört sällan jag utsätts dessutom-jag är hemma och trivs bäst hemma. Jämnåriga får inte barn-de får barnbarn.

Både jag och min man är egna företagare, så jobbarkompisar har vi inga. Det är ganska skönt under omständigheterna att inte behöva förklara ständig frånvaro på jobbet... Men det är trixigt ändå, när vi behöver åka iväg och man måste fixa någon som tar hand om djuren osv. Våra vänner vet men tyvärr drar vi oss undan från dem alltmer (för att vi tycker att det är jobbigt att träffa barnen). Kan ibland önska att vännerna kanske kunde lämna bort sina barn någon enstaka gång och umgås bara vi vuxna (de sitter ju faktiskt inte ihop...). Men alla i vår närhet verkar helt oförstående om hur jobbigt vi har det. Vi har faktiskt bokat tid hos familjerådgivningen nästa vecka... Får ge det en chans men som "jag är bara jag" skrev så vet jag inte om jag tror att det hjälper så mkt att prata om det... Men man kan prova iaf så får man se hur det känns efteråt.

Känner igen mig så i detta. Inte nog med att man lider varje dag, varje minut, varje sekund för att man inte får sitt barn. Man förväntas dessutom glädjas över andras graviditeter och bebismagar. Jag lyckades nog inte helt dölja min egen sorg och flera gravida "vänner" blev sura på mig för att jag inte var översvallande nog. Kanske förståeligt från deras synvinkel, men det gör ju bara ens egna situation ännu värre... skuldkänslor över att inte vara en bra vän. Men hela livet går ju bara ut på en sak när man hamnar i den där karusellen. Att bli gravid, och i mitt fall med flera missfall i bagaget, att bara gå och vänta på att blödningen ska komma och allt rasar ihop igen. Och det är så mycket i livet som påminner om ens egen situation. I alla TV-serier är åtminstone någon gravid. Familjen annorlunda är så provocerande och knäckande att bara se i TV-tablån! På stan går var och varannan kvinna med bebismage och föräldralediga mammor strosar unt med barnvagnen. På jobbet pratar alla o barn och barnbarn. På släktmiddagarna visas släktingars bar upp osv. Man har ingen fristad någonstans!

Jag hoppas verkligen att så många som möjligt här inne en dag når sitt mål.

Kram!

Alltså...läser på insemination.se att chansen att lyckas är 25%, det är ju GALET lågt.då undrar man ju va chansen är utan hjälp...och de som "råkar" bli gravida måste ju vara mirakel:S

Var längesen nu jag skrev i denna tråden nu då jag medvetet hållit mig ifrån denna sida. Har även tagit ett halvårs pause från ägglossnings-stickor, graviditetstester och allt annat "produktionsrelaterat" och mår så mycket bättre. Är så lätt att hänga upp hela sin vardag på allt det där. Har även avföljt alla vänner som envisas med att fylla ens Instagram och Facebookflöde med bebisbilder. JA VI VET ATT NI LYCKATS LIGGA OCH DÄREFTER KLÄMMA UT EN UNGE, DET RÄCKER. (Ursäkta frustrationen) Precis som en annan här i tråden har vi köpt oss en hund som faktiskt fått oss att flytta fokus.

Hur som, idag började vår riktiga fertilitetsutredning efter 6mån väntetid. Fick besked om att min sambos spermiekvalitet inte är bra. Jag har redan "målat fan på väggen" och var inställd på att något var fel, men min sambo tog det rätt hårt. Han har dessutom svårt att sätta ord på sina känslor och blir mest bara vresig och irriterad på situationen.

Hur reagerar era killar på hela den här grejen?

Min man är inte alls orolig och tror att allt kommer lösa sig. Han är positiv och tar det med ro. Hade han varit lika ledsen och nedbruten som jag så hade det nog blivit värre. Jag är glad att han är lugn, ocj hoppas att det blir som han tror..

Hej alla

Jag är 38 min man och jag har försökt få barn i 2 år och gjort 3 ivf-försök under senaste året.

Verkar som att jag har dålig äggkvalitet. Nu ska vi göra ett sista försök med mina ägg och ställa oss i kö till ÄD. Jag borde antagligen försökt få barn för 10 år sedan. Men min man och jag träffades sent i livet tyvärr.

Det händer att jag får frågan om vi inte ska ha barn. Jag känner mig obekväm att prata om det så jag säger bara att jo, vi försöker men hittills har det inte lyckats... Ibland säger jag att jag är för gammal men då säger folk bara neeej då, jag känner många som fått barn i 40-årsåldern.

En kollega som inte har en aning om vad vi går igenom ville vara omtänksam och ge goda råd. Hon frågade om vi ville ha barn och att jag inte skulle vänta för länge för annars kunde det bli försent. En gravid kollega inflikade omtänksamt att missfallsrisken också ökar med stigande ålder. Men herregud tänkte jag, jag VET att det antagligen redan ÄR försent för mig. Vi har försökt i 2 år och gjort 3 ivf. Jag är även fullt medveten om att missfallsrisken ÖKAR. Mitt problem är först och främst att jag INTE blir gravid. Men jag sa bara att vi vill men att det inte är så lätt. Det satt så många vid bordet så jag orkade inte säga som det är.

Jag är bara ledsen. Har full förståelse för att ingen menar något illa. De vet ju inte vad vi går igenom. Men samtidigt så borde de förstå att när man är 38 och inte har barn så beror det på att man inte kan få eller att man inte vill ha barn. Inte på att man inte har bestämt sig eller tror att man har tid att vänta

Hej,

Jag förstår inte varför man frågar över huvud taget. Har man planer på barn och har perfekta förutsättningar, ja då blir man troligtvis gravid på sikt och då lär folk märka det. Blir man inte gravid trots att åren går, ja då beror det troligtvis på något som är känslomässigt laddat och som man då inte gärna pratar om med vem som helst. Eller så kan det faktiskt vara så att man valt att inte skaffa barn av olika skäl och då är det inget man skall behöva gå i försvarsställning för gentemot andra.

Vi skaffade som sagt nyligen en hund som varit och är jättebra för vårt välmående och vår relation. Jag är så kär och glad i den fyrbenta älsklingen. Träffade nyligen en bekant med barnvagn som sa "passa på att ta hand om hunden nu för sen när det kommer bebis då kommer han inte vara mycket värd längre". Jag visste ärligt inte vad jag skulle svara. Genom att säga en sån sak förminskade hon oss så galet mycket genom att säga att deras liv minsann är så mycket mer värt för att de har lyckats yngla av sig. Det kanske är jag som är lite för känslig när det kommer till detta, men sådana kommentarer gör mig så fruktansvärt ledsen även om det kanske egentligen inte var illa menat. Vår hund är ju det närmsta bebis vi kanske någonsin kommer och ta då inte den glädjen för att ha honom ifrån mig!