LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Hur länge testade din man att inte röka etc? Provade han tillskott av zink och folsyra?

Det tar ju ett tag innan skillnad märks på spermierna.

Har aldrig hört att ägg ska göra någon skillnad för mannens spermier?

Hoppas ni lyckas med ivf!

Hej hopp!

Haft en riktig skitdag på jobbet och har fått tidig mensvärk igen. Mår illa och hela kroppen värker.

Jag är så less, känner mig så maktlös, frustrerad, olycklig, deppig, otillräcklig och värdelös. Varför kan det inte fungera...jag vill bara spy när jag ser alla fina runda magar. Slå folk på käften när de pratar om sina cravings och annat graviditetsbekymmer. Kan det inte bara komma en dag utan signaler på babylycka för jag går under snart.

Det sliter och river i hjärtat och jag är svart av avundsjuka. 3 år och inget. Bara ett större och större avgrundsdjup. Känner mig så ensam och gråter och gråter. På jobbet inne på toaletten och hemma när kärleken somnat eller är borta. Vill inte lasta mer skit på honom men vad fasen gör man?

Tycker att det är så roligt för alla som det lyckas för men känner att jag blir mer och mer utanför. Jävla skit...

Ofrivillig jo på ett ungefär. Försökte i 9 månader när sambon sa att han inte längre ville..vadå inte längre ville?! Under nästan ett år hade han dolt det för mig och varit med på noterna. Kände mig så jäkla sviken. Sa att han efter tveksamheter bestämt sig för att inte vara redo, att vi inte är redo, är skraj att vi inte ska klara det. Jag köpte de. Det var 2 månader sedan och tiden läker såren men samtidigt känner jag jag mig som om jag är i limbo..vart är vi på väg efter 6 års förhållande? Längtan efter barn är inget som bara försvinner..jag har svårt att se på filmer som innefattar barn/gravditet.. Filmer! Sånt som inte är på riktigt! Det är sjukt.

Det är en sorg i en som inte försvinner.

Känner igen din sorg. Är också där ibland, på toaletten på jobbet, i ensamheten. Önskar detta problemet inte fanns, för någon. Skickar massa styrkekramar!! 

Hej hej, vilken skön tråd. Tror inte att människor runt i kring förstår att jag mår inte bättre av att få höra "Det kommer när det kommer" eller "Stressa inte ni är så unga". 
Så här är läget, jag är 26 och sambon 25 och ja vi är fortfarande unga, men tiden går snabbt, vi har nu försökt i två år, första året tog vi det lite enkelt då vi inte trodde det skulle ta hur lång tid som helst, men  inget hände. Jag började då med natrual cyckel, för att få lite bättre koll, hjälpte inte det heller. Så då började vi med ägglossnings test vilket enligt dessa visar på att jag inte har någon ägglossning. Börjar känns så jävla hopplöst, vi väntar nu på att få komma in på en första kontroll, vilket är tufft då det kändes som ett erkänande att vi inte längre kan se lätt på detta. 
Men jag hade inte haft något problem med detta om det inte var för alla dessa kommentarer, en vän till mig sa när hon hade blivit gravid. " Det var tufft för oss oxå i början, vi kämpade länge, men när jag släppte det och bara var så vart det" Till saken hör att dom testade i 4 månader innan de vart gravida. och vid den tidpunkten hade jag och min sambo hållt på i 1,5 år redan. Då kände jag, håll käften!! 
Jag vill inte höra att det är vi som stressar så vi inte kan få barn, då jag från början har varit medveten om att vi har stor risk att ha svårt med detta då min sambo vid födseln gjorde omfattande och komplicerade operationer på sitt kön. Men jag vill bara att alla andra ska låta mig få prata om jag känner att jag vill, men svara inte för det finns inget som ens nära kan säga som gör att det känns bättre. 
De ända som kan förstå är de människorna som sitter i samma sits, de som har känt alla den frustration som blir av att få mens varje månad. Ingen älskar att ha mens, men jag hatar det jag hatar det! Känslan av att det blod som kommer varje månad är min döda bebis. Jag vet att det inte är så men det är den känslan jag får. Men jag samlar krafter och ork för ett barn ska jag ha, kanske inte mitt egna och kanske inte den enklaste vägen dit. Men det kommer att ske även om det känns extremt jävla pissit just nu! 

Det är inget fel i att söka hjälp. Känn det inte som ett nederlag. Jag har läst att vart sjunde par behöver någon slags hjälp att få barn.

Om det krävs ivf för er att få barn så är det ingen stor grej. För mig var det ingenting jämfört med den pina barnlösheten utgjorde.

Jag har nu två fina barn som kommit till genom ivf.

Lycka till!

Hej vännen! Jag vet hur det känns. Många tycker de har försökt så himla länge typ "de fyra månaderna vi försökte var jättejobbiga och så långa så jag vet precis hur du har det". Det går inte att jämföra känslan av att ha försökt några månader med att det tagit över ett år och ingenting har hänt. När man går över året så ska ju 80% av alla par ha blivit gravida och man känner sig onormal och kan inte längre gömma sig från att det förmodligen finns ett problem. Vi har försökt i två år och nu har folk börjat sluta säga att det kommer ta sig naturligt some day liksom, och det är väldigt skönt.
Men jag läste att med hjälp får 98% av alla par barn, det är bara 2% av alla sveriges par som inte kan bli gravida. Och ni är så unga så det känns som bra förutsättningar! Hoppas ni kommer fram till utredningen snart, känslan av att veta var problemet ligger är väldigt härlig faktiskt, iallafall för oss. Då finns det nåt att arbeta mot, och förhoppningsvis är det något de kan lösa snabbt utan IVF (den kön är ju ganska lång). Om du inte har ägglossning så kan du få hormoner som gör att det kommer igång. 

Skulle haft återföring av fryst embryo igår.... Men en timme innan vi skulle åka till sjukhuset ringer telefonen med skyddat nummer.. En kvinna i andra luren säger att hon är barnmorska från Sahlgrenska och vill ringa för att beklaga.. Där och då blir jag som förstelnad...
- ditt embryo från frysen klarade inte upptiningen så det blir tyvärr ingen återföring idag, nu har vi sommaruppehåll så vi kan köra igång igen i Augusti!

Fan denna jävla väntan och trodde att jag nu skulle ruva men så gick allt åt pipan! Mannen som har få och knappt simkunniga spermier blev väldigt ledsen och eftersom det är därför vi inte lyckats på egen hand känner vi nu att vi fokuserar på att bara njuta av sommaren istället och inte tänka förmycket på vad som skett.

Hade dock en känsla innan samtalet att det skulle vara kört denna gången då jag läst att bara ca 20% klarar av upptiningen.

Hej på er

Jag har skrivit tidigare i den här tråden. Jag o min man försökte i 8 år och gjorde 7 eller 8 ivf försök där det aldrig fäste. Hade lyckats bli gravid 1 ggn naturligt men slutade i missfall V6. Allt ni skriver o känner har vi varit med oss. Jag såg ingen mening med livet längre. Var så tyngd o kände mig ensammast i världen. Alla kompisar har barn, var tom inne på omgång 2 och 3. De va singlar när vi började försöka.

Vi gjorde ett sista fryst försök med blasctocystblastocyst i februari o vi lyckades för första ggn. Jag är gravid i v22 nu och kan inte förstå att detta händer oss. Det va sånt som hände andra men aldrig att vi skulle få uppleva det.

Jag provade allt inför denna återföring o jag tror att mkt hjälpte. Vill dela med mig ifall nån är intresserad av att försöka. Innan återföringen bad jag om immunnedsättande medicin. Om man misstänker att man har ett bra immunförsvar kan det ibland stöta bort fostret för kroppen tror att det är något virus som måste bort.

Började med akupunktur före och under de 12 första veckorna. I början gick jag 2 ggn/veckan. Det lugnade ner mig o fick mig att slappna av. Men akunpunktur hjälper till vid ivf. Finns många kliniker utomlands som alltid rekommenderar det. Jag åt blodförtunnande (trombyl) i 12 veckor. Jag bad kliniken om glue (lim) vid återförandet. Och de kan även sticka hål i äggskalet innan återföring eftersom vissa aldrig lyckas kläckas och fästas de första dagarna. Vi har alltid fått tillbaka toppägg men aldrig lyckats förrän vi testade allt detta. Sedan tror jag på högre makter och ödet o tänker att det var vår tur denna gång. Jag fick höra fr läkarna att det inte är nån idé att göra fler försök men jag vägrade ge mig.

Jag önskar ingen en sån tuff resa och vill hjälpa all som är i den hemska sistsen

Jag vill verkligen att ni ska lyckas o det kmr säkert gå bra för er men håll ut, det är så värt det. Men samtidigt är förhållandet det vikigaste. Skulle aldrig vilja göra detta på bekostnad av mitt förhållande. Det är lönlöst att vara gravid men inte ha kärleken till sin partner. Så ta hand om varandra under processen. Det underlättar.

Ja, att vara barnlös är inte lätt och man kan känna en viss bitterhet och avundsjuka i perioder. Vi har varit barnlösa i 4 år, gjort 2 IVF:er som inte alls gått bra, trots höga doser hormoner. Sen kom den stora domen från läkarna att det inte var meningsfullt att fortsätta, mina ägg var för få och för dåliga. Det som alla fruktar. Äggdonation blev nästa möjlighet. Efter en mentalt lång väntan hittades en för oss anonym donator, en kvinna som av godhet ställer upp och genomgår hormonbehandling för att kunna ge ett par en chans att få barn. Dock slutade det med att inga embryon kunde gå till frysen, vilket tydligen inte är så vanligt. Samtidigt med detta blev vi spontant gravida, vilket inte skett på alla dessa år. Men det slutade i tidigt missfall trodde man först, men det visades vara utomkvedshavandeskap som behövde behandlas med cellgift. Mådde kasst fysiskt vid utomkveds så just nu är jag glad att jag klarade mig igenom det. Men tyvärr fortfarande barnlösa och jag kan till fullo förstå trådstartaren ledsamhet och frustration.