Forum Ofrivillig barnlöshet - Svårt att få barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

    Fre 3 jan 2014 14:53 Läst 83436 gånger Totalt 616 svar
    Fre 3 jan 2014 14:53

    Hej alla ni som kämpar för att bli med barn!

    Jag vet inte om fler känner ett behov av att skriva av sig om allt möjligt som har med barnlöshet att göra, det kanske bara är jag, men då får det vara så. Jag och min man har försökt bli med barn i fem år nu, genomgått 4 IVF och inte ens varit i närheten av ett plus. 
    Vi är i 30-årsåldern, alla våra vänner har ungar och nu börjar yngre syskon skaffa barn. Överallt är det upptryckt i ansiktet på oss hur underbart det är att vara förälder och vi påminns ständigt om hur vi inte fått uppleva det och kanske aldrig får det. Julen var särskilt jobbig, då vi inte har så många barn i släkten var allt fokus på de få små när de öppnade klappar, åt mat, lekte, busade osv. Och samtalen vid matbordet handlade nästan uteslutande om barnen och mammorna var i centrum för svaren (såklart). Det var som en nål i ögat som vreds om varje gång och timme efter timme diskuterades det jultraditioner för barnen, klappar, matvanor och alt där emellan. Samma sak när man umgås med vänner. Jag skiter i hur lilla Anna och Bertil vände sig för första gången, jag vill inte sitta där när ni diskutrerar saken i en hel timme! Vill ibland bara skrika till - DET GÖR ONT!  PRATA OM NÅGOT ANNAT! (Men gör det förstås inte)

    Och överallt vill folk lägga sig i vår situation och komma med "goda råd", som tillexempel att "slappna av så går det". Folk förstår inte hur ont eller hur förolämpande en sån kommentar kan vara. 

    Till sist har vi alla dessa trådar här inne. Som i sig är fantastiska och uppmuntrande, det är skönt att prata med folk som går igenom samma sak som en själv, prata symtom och hormonbehandlingar. Men jag har alltid hamnat bland dem i tråden som fått alla "styrkekramar" i slutändan, aldrig fått skriva om hur vi plussade. Det gör ont.

    Missförstå mig inte, jag unnar ALLA mina vänner, familjemedlemmar och kämpande systrar här på FL all tid i världen att få prata om sina ungar, jag kommer nog alldeles säkert vara likadan! Men det gör ont att inte få vara inkluderad, att inte få instämma när de pratar om hur underbart det är när ens barn somnar på ens bröst. 

    Är det någon som känner igen sig?? Tänkte att här kan vi skriva om allt som INTE har med plus, symtom eller sånt att göra. Här kan vi få gnälla av oss med likasinnade helt enkelt! Det kanske bara är jag som sagt, men finns det fler som känner likadant, välkomna!
    Kram på er!

  • Sön 26 jan 2014 16:25 #70

    Hej, får jag vara med?

    Har en lång historia av barnlöshet.

    Just nu står jag och min sambo på kö för spermiedonation. Vi saknar spermier helt. Har köat i 1 år och 7 månader.

    Vi har varit i Danmark och gjort inseminationer som inte tagit.

    Längtar så att hjärtat sprängs! Det är det enda jag tänker på, dygnet runt.

    Jag börjar också bli rätt så gammal och får panik av detta, vill bara komma fram i kön.

    Att stå och stampa och vänta är det värsta jag varit med om. Vill försöka nu!

    Till saken hör att min syster också har fertilitetsproblem. Är rädd att jag har samma....

    Det här är en enorm sorg!

  • Mån 27 jan 2014 13:09 #71

    Hej alla.. Jag hoppar in lite..
    jag känner igen mig i allt ni skriver. Jag försöker hålla modet uppe men snart orkar jag inte längre.
    i frya år har jag kämpat och längtar så efter barn att jag knappt tänker på något annat. Jag försöker emellanåt acceptera att "det blev inte så för mig" men det går inte!!
    Har tidigare försökt på egen hand i Danmark och nu med man. Han har redan barn och är ljummen inför IVF och liknande.
    Hur länge ska man hålla på och längta och hoppas?
    Idag var mensen sen i 5 dagar men ändå inget plus... det är så fruktansvärt orättvist!

  • Mån 27 jan 2014 19:12 #72

    Jag är 36 år och kan inte få barn. Jag har förlikat mig med tanken och det är bra så. Skit samma, det var inte meningen för mig helt enkelt. Det är tråkigt, men skönt ändå på vissa sätt, jag har min frihet och kan göra vad jag vill i livet.

    Men, jag HATAR HATAR HATAR HATAR HATAR när släktingar, kollegor och ytliga vänner blir gravida till höger och vänster, jag får hemska känslor av hat, missunnsamhet och avundsjuka och vet inte var jag skall göra av mig själv... Jag går i tusen bitar varje gång, jag klarar inte av det!

    Jag önskar av hela mitt hjärta att även mina närmaste vänner förblir barnlösa, så att jag inte är ensam i allt det här utan att vi får samma slags liv och ålderdom. Den här perioden av livet vi är i just nu (mellan 35-40) är så psykiskt påfrestande och helt avgörande, jag funderar varje vaken minut på hur det skall bli för de andra, och jag kan inte slappna av förrän vi är förbi den här "kritiska" åldern när vi får veta om det blir några barn eller inte... Det är en enorm inre stress, och de här tankarna tar all min energi och jag våndas massor!

  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Tis 28 jan 2014 08:17 #73
    dansar skrev 2014-01-26 13:18:19 följande:
    Så kom tant röd igen. Så fruktansvärt besviken på min egen kropp.

    Hoppas det går bättre för er andra!
    Meeen, nej! Så skulle det inte bli... Hur är det med dig? Tänker på dig Hjärta
  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Tis 28 jan 2014 08:21 #74

    Välkommen hit alla Glad.

    Jag har haft några riktigt dåliga dagar. allt känns så hopplöst! Jag vet att vi ska iväg igen, men jag har kommit i en svacka när jag tror att allt är fel på mig, usch! Vissa dagar är inte roliga, då känns det som att jag bara vill ge upp.

    Kram på er {#emotions_dlg.flower}

  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Tis 28 jan 2014 11:39 #75

    Står i ett vägskäl... Suck!

    http://verro72.bloggproffs.se/

  • Tis 28 jan 2014 14:10 #76
    Veronica1 skrev 2014-01-28 08:21:23 följande:
    Välkommen hit alla Glad.

    Jag har haft några riktigt dåliga dagar. allt känns så hopplöst! Jag vet att vi ska iväg igen, men jag har kommit i en svacka när jag tror att allt är fel på mig, usch! Vissa dagar är inte roliga, då känns det som att jag bara vill ge upp.

    Kram på er {#emotions_dlg.flower}

    Känner verkligen igen mig... Konsten är att inte läsa för mycket,då står man där med alla fel till slut och tror man behöver tusen mediciner för att lyckas. Vilket jag inte tror! Jag tror det beror på embryona,våra ägg helt enkelt. Att du fick missfall sist var slump,det kan hända alla oavsett om man är 19 eller 43. Lite påläst okey,det kan vara bra,men "gotta "in sig,nä. Hänger du med? Glad 
    Nu tar vi nya tag och ger inte upp! Kram medsyster! Solig
  • Veroni­ca1
    Visa endast
    Tis 28 jan 2014 15:26 #77
    Jag är bara jag skrev 2014-01-28 14:10:24 följande:

    Känner verkligen igen mig... Konsten är att inte läsa för mycket,då står man där med alla fel till slut och tror man behöver tusen mediciner för att lyckas. Vilket jag inte tror! Jag tror det beror på embryona,våra ägg helt enkelt. Att du fick missfall sist var slump,det kan hända alla oavsett om man är 19 eller 43. Lite påläst okey,det kan vara bra,men "gotta "in sig,nä. Hänger du med? Glad 
    Nu tar vi nya tag och ger inte upp! Kram medsyster! Solig
    Jo så är det Glad, håller med dig. Det jag är så irriterad på nu är att det är så svårt att få till några jäkla blodprover här, fattar inte! Nu har jag iaf fått svar från kliniken & dom kan skicka rör om jag fixar någon här som tar blodprover på mig, skickar tillbaks det till dom så fixar resten. Inga som helst problem för dom & billigare än att göra det här blir förmodligen också.

    Hur mås det med dig?

    Kramar till dig {#emotions_dlg.flower}
  • Tis 28 jan 2014 15:45 #78
    Veronica1 skrev 2014-01-28 15:26:59 följande:
    Jo så är det Glad, håller med dig. Det jag är så irriterad på nu är att det är så svårt att få till några jäkla blodprover här, fattar inte! Nu har jag iaf fått svar från kliniken & dom kan skicka rör om jag fixar någon här som tar blodprover på mig, skickar tillbaks det till dom så fixar resten. Inga som helst problem för dom & billigare än att göra det här blir förmodligen också.

    Hur mås det med dig?

    Kramar till dig {#emotions_dlg.flower}
    Jag har enorm tur som har en läkare som fixar allt,remiss till V.c så går jag bara dit och tar blodprover. Det borde väl du kunna få? Kostar 100:-,men det är ju så enkelt då.

    Väntar på besked om embryon och medicinering,får väl svar idag kanske. Äter mina vita piller och mår lite halvpiss. Börjar oroa mig vad andra ska tycka om min ålder -som om det egentligen spelar roll när vi väl fått barn! Men tänker gör jag,har en vän som var 35 när hon väntade andra barnet och absolut äldst i hela kommunen,tänk då 45 som jag är... Inte hänt sen 1960 typ när en i grannbyn fick tvillingar vid 47!

    Nåja,nya tag,se framåt,inte tänka för mycket! Kram!
  • Tis 28 jan 2014 15:55 #79
    Jag är bara jag skrev 2014-01-26 14:41:04 följande:
    Dansar: usch då,sörj,skrik,gå vidare-man har ju inget val. Jag väntar på besked om embryona,äter mina förberedande piller.
    Veronica1 skrev 2014-01-28 08:17:16 följande:
    Meeen, nej! Så skulle det inte bli... Hur är det med dig? Tänker på dig Hjärta
    Mina fina {#emotions_dlg.flower}! Tack (eller vad man nu säger), det känns verkligen skit, men vi reser oss igen (som man alltid gör). Och folk vill så gärna komma med tips och råd nu när man mår som sämst och fattar inte att det gör mer skada än nytta. Ibland kan det kännas som att det inte riktigt är PK att tycka att allt är skit (för stunden) och häva ur sig att man faktiskt mår dåligt, förstår ni hur jag menar? Lite som du skrev på bloggen Veronica, att folk förstår inte varför man fortsätter.

    Minns när vår katt dog, även om det är längesen nu, och vi sörjde honom djupt men folk tyckte det var märkligt, "det är väl bara att skaffa ny katt?". Lite så kan det kännas med det här, folk förstår inte sorgen, tyngden i kampen vi går igenom. Äh, kanske är ett dumt exempel, men det känns på något vis ibland som att situationen som barnlös förminskas.

    Men liiite roliga nyheter är iaf att vi ska på samtal hos familjerätten nästa vecka för att gå föräldrautbildningen inför medgivandeutredning för adoption, och även om det känns långt borta nu när man hållt på med IVF igen, så känns det spännande. Tror att det kommer kännas otroligt pirrigt när man väl sitter där och börjar få en mer tydlig bild av allt. 

    Vad skönt att det löste sig med proverna Veronica! Äntligen rör det på sig igen, och precis som Jag är bara Jag skrev, det är INTE fel på dig. Det ÄR slumpen helt och fullt. Nu kommer det går vägen! Håller även med om att inte gotta in sig för mycket, det är lite som att googla på "tånagel" och komma fram till att man nog är döende i cancer. Även om det är sjuuukt svårt att hålla sig borta!

    Kram till er!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll