Feminismen måste tåla att ifrågasättas. Har Belinda rätt?

Nyligen har jag läst och sett Belinda Olsson kritisera och ifrågasätta feminismen i dagens Sverige. Såhär står det i en artikel från Aftonbladet:

Jag tycker att feminismen är världens bästa frihetsrörelse. Det handlar simpelt om män och kvinnors lika värde, möjligheter och skyldigheter. Om att människor först och främst ska behandlas som individer, inte sitt kön. Och jag tror att det våras för feminismen. 


 

För femton år sedan var jag med och skrev antologin Fittstim. Jag var nybliven journalist, vikarie på kvällstidning, och försökte hitta en bok om feminism på biblioteket som inte handlade om Grupp 8 vilket nästan var en omöjlig uppgift.

Jag ville läsa om mitt liv och få feminismen förklarad för mig. Jag hade inte läst på universitetet, jag kände ingen som kallade sig feminist. Jag hittade ingen bok. Så vi gjorde en. Om unga tjejers uppväxter, om tjejkroppar som befann sig på slagfältet, där killar tafsade och lärare tittade bort. Där killar som låg runt var hjältar och vi horor. Om våldtäkter man aldrig berättat om tidigare.


 

Men vi slog inte bara underifrån, många av oss hade våra medieplattformar, och rätt att tycka vad vi ville när vi ville. Jag minns att jag själv gick hårt åt Linda Rosing och raljerade över silikontuttar på herrtidningsomslag. Som att min karriär var finare. Mer moralisk.

Jag sparkade neråt och kallade tjejer som inte var feminister för dumma i huvudet. I dag ser jag glappet. Då ville jag inte kännas vid det. 


 

Jag har gjort en serie om att hitta hem i dagens feminism. Att göra tre timmar tv om feminism och få folk att titta, det är inte världens enklaste sak. Men jag har utgått från tankar jag själv har, vad jag är nyfiken på efter att ha spenderat några år vid sidlinjen. Jag har tagit till mig människor jag mött under åren, till exempel när jag jobbade med programmet Debatt och till fullo insåg hur stort gapet stundtals är mellan de med plattformar och de utan stark offentlig röst.

Folk som inte finns på twitter eller har lyxen att hinna vara feminist på heltid. Min egen mamma sa under inspelningen av serien: jag har inte haft tid att vara feminist. Jag har haft fullt upp med att försörja min familj.


Min tv-serie handlar om hur verklighetsfrånvänd feminismen kan vara för att i nästa stund vara på liv och död. Det handlar om gräsrötterna som bär upp feminismen.

Det handlar om huruvida man måste kalla sig feminist för att duga att jobba mot jämställdhet. Det handlar om mig. Om mina fördomar och bekväma medietillvaro. Om min egen ytlighet men också längtan efter att höra till och kämpa för de större frågorna. Om att hitta ett sätt att förhålla mig till ett patriarkat men samtidigt inte reducera alla män till en vit kränkt grupp i ett samhälle där klassklyftorna ökar.

 


För jag ser en risk med att den bild människor möter i medierna är en kvinnokamp som förvandlats till något slags feministisk ingenjörskonst. En vit livsstilsfeminism där vi kritiserar äktenskapet som mossigt, hyllar skilsmässan som en möjlighet att köpa loss huset och yoga mer, där det byggs könsneutrala omklädningsrum på skolor, där vi träter om huruvida Beyoncé verkligen kan vara en riktig feminist när hon samtidigt hyllar äktenskapet med maken Jay Z och visar upp kurvorna på reklampelare.

Där vi tjafsar om vad vi ska kalla hedersvåldet på kultursidor samtidigt som gräsrötterna är ute och räddar livet på unga flickor.

 


Jag vill vända och vrida på dilemman som handlar om hur feminismen ska kunna vara både radikal och folklig, hur den kan vara banbrytande och vågad utan att stöta bort dem som kanske skulle tjäna mest på den. Hur blir vi viktiga när folk oroar sig över jobben, bostäder, barnen, skolgång? När ensamstående morsor har står upp till hakan i vardagen. 


För mig är det en självklar utgångspunkt att en feminism av betydelse ska ifrågasätta och ifrågasättas. Likväl som vi pratar om de viktiga frågorna måste vi kunna vända blicken inåt utan att anklagas för förräderi eller svek.

Jag tror på en feminism som inte är auktoritär, med högt i tak, där vi har självförtroende så det räcker och blir över. Där kritik är en utmaning, inte en kränkning eller per automatik stämplas som antifeminism. 


För feminismen är grandios. Mäktig. Och jag är feminist för att det är viktigt, inte för att gå på led. Därför gjorde jag den här serien. Och jag hoppas det är många som känner sig inbjudna. Välkomna hit! Det här är min kamp.

 

Belinda Olsson

www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article18180622.ab

Frågan till er lyder:

Har Belinda rätt i detta?

Utveckla gärna ditt svar här i tråden, motivera varför du tycker som du gör.